Prs med Wolf

Norman höjde lite grann på ena ögonbrynet åt Rascal. Killen var förvånansvärt snabbtänkt.
Han knäckte fingrarna och fokuserade sin magi på hamnskiftarens rygg.
"Jag vet att det kan vara svårt att begära, men vad ni än gör, döda inte Adam eller Vagn" såret var snart helt stängt, "Inte bara för att de är mina och Anaids bröder, utan också för att jag känner på mig att något inte stämmer...Adams reaktion när Vagn nämnde...öhm...dig och Anaid, om han verkligen velat se henne död hade han inte blivit så arg, han hade inte brytt sig"
Såret var nu helt lägt och Norman drog tillbaka handen. Den skakade av utmattning.
Han nickade mot Rascal.
"Ses vid havet" han skulle just vända sig om och gå när en liten tanke slog honom, "Och du och Aimil måste öva på erat skådespel..."
Sedan plockade han upp sitt svärd från golvet och gick ut genom bakporten.

Rascal drog förläget en hand genom sitt långa hår. Inte bara för det Norman sagt om hans och Anaids relation utan också för att han sagt det med sina händer mot Rascals bara rygg. När han var klar och hade rest sig upp lovade Rascal sig själv att aldrig bringa den händelsen på tal. Han sträckte prövande på sig och blev lättad över att ryggen verkade helt återställd. Han nickade tillbaka till Norman och väntade tills han försvunnit ut.
"Jag har aldrig behövt skådespela förut...", mumlade han och sjönk ner på fyra ben i vargform. När han sprang ut fick han snabbt upp Aimils spår trots det tunga regnet och sprang efter.

Sham gled ner ur Minosas famn och landade med en mjuk duns i sanden. De hade nått havet utan missöden och stod nu på stranden och stirrade ut över havet. Sham grävde ner tårna i den våta sanden och satt tyst och tänkte. Han oroade sig för sina vänner och sin syster. Han kunde inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om han stannat kvar. Skulle han kunnat hjälpa till eller skulle han som Rascal trott bara ha varit i vägen? Medan han satt där och oroade sig gled hans blick över en mörk prick vid horisonten. Först trodde han att han inbillade sig, men när han kisade såg han att den växte sig större och större. Inom kort kunde han urskilja tingets form och insåg att vad han trott varit en prick i själva verket var en båt. En smal kanot som roddes av två individer på väg mot dem.

Minosa pustade tungt ut när Sham släppt taget om henne. Även om hon var ganska stark hade hela vägen till havet varit en mycket svår prestation.
Hon satte sig trött ner i den blöta sanden. Regnet hade upphört och solen var redan påväg upp. Tröttheten fick hennes ögonlock att kännas tunga som tegelstenar.
Just när hon var påväg att nicka till ljöd Astrids röst över vågornas kluckande.
"Är det där en...båt?" sade hon och kisade med ögonen.
Minosa sträckte på sig och spanade över havet. Mycket riktigt kom en båt, inte större än en prick för det mänskliga ögat, färdandes emot dem.
Minosa vände sig mot Sham.
"Ser du om det är någon i den?" frågade hon.

Sham nickade avlägset. Han gjorde en ansats att resa sig upp, men smärtan i sidan gjorde sig påmind och han sjönk besviket ner igen.
"Kommer ni ihåg vad vi sade om uttrarna? Att de håller till vid vattnet? Jag tror att det där är uttrar", sade han och pekade på båtens passagerare som nu syntes tydligt. De hade båda brunt, glänsande hår som satts upp i hästsvans och deras siluetter var långa och smidiga. Uttrarna stirrade tillbaka på dem och saktade in innan de ökade farten igen. Sham slickade sig om läpparna.
"Ta det lugnt, uttrar är lekfulla och lättsamma, de kommer inte att skada oss", viskade han lågt till Astrid och Minosa. Det syntes nu att båda uttrarna var kvinnor och när de var blott fem meter från strandkanten höjde den längst fram en lång arm i en hälsning. Sham besvarade den tveksamt.
"Vilka är ni?" ropade kvinnan och synade dem med stora, svarta ögon. Misstänksamma, men nyfikna.

Minosa kände sig illa till mods när båten närmade sig strandkanten. Hon orkade knappt hålla ögonen uppe och hon visste att skulle uttrarna bli fientliga var det hon som skulle vara tvungen att försvara de andra.
Astrid granskade de båda kvinnorna. Ingen av dem såg så fientlig ut. Men, tänkte hon, det hade inte Aimil häller gjort innan hon bet nacken av Harald...
Astrid rös. Minnet från nattens händelser kom tillbaka så fort hon tänkte på Aimil. Innan Astrid blivit vän med de tre vargarna hade hon varit livrädd för hamnskiftare. Hon hade inte hatat dem som de flesta andra i hennes släckt, men sedan attacken tre år tidigare hade rädslan skakat henne bara av bilder i böcker.
De båda unga kvinnorna sneglade på Sham i hopp om att han skulle sköta snacket.

Sham tvekade lite. Han hade aldrig varit den vältaliga typen. Det var oftast Rascal som skötte de mer finkänsliga delarna. Kvinnan upprepade sin fråga, nu mer otåligt. Sham tog ett djupt andetag.
"Vi... Jag är en medlem från vargklanen, det här är mina... Mänskliga vänner..." Uttrarna stelnade när han nämnde Minosa och Astrid och grep hårdare om paddlarna. De såg oroligt på de båda människorna och Sham förstod att han var tvungen att förklara saken närmare.
"De är på vår sida, våra allierade..." Kvinnan där bak hade varit tyst, men nu tog hon till orda med en ljus röst.
"Varför sade du inte det tidigare?" Hon hävde sig ur båten trots den andras protester och vadade snabbt in till stranden. Hon stegade bestämt fram till Minosa som var närmast och lutade sig fram med ett stort leende.
"Jag har aldrig sett en människa på nära håll förut. Är de som alla säger? Äter ni varandra som kannibaler?" frågade hon entusiastiskt och synade Minosa uppifrån och ner.
"Caitlin!" utbrast uttern som fortfarande satt i kanoten och följde efter sin kompanjon, men höll sig på avstånd med en fortfarande misstänksam blick.

Både Minosa och Astrid var inte riktigt säkra på Shams ord. Ingen av dem var riktigt allierad med hamnskiftarna. Snarare neutrala. Men de beslöt sig för att hålla tyst och låta Sham tala.
När kvinnan som tydligen hette Caitlin kom fram till Minosa blev hon dok väldigt stressad. Både för att hon kände sig väldigt obekväm inför uttrarna och för att denna var så nära. Hon hasade sig flera steg backåt och andades något häftigare.
Astrid var den som fick besvara frågan.
"Nej absolut inte! Vi äter mer...grönsaker..."

Caitlin verkade mer besviken än lättad över Astrids svar, men hon drog sig tillbaka något. Den andra uttern, som var lite längre än Catlin, men mycket lik henne, sneglade på Minosa över axeln på sin vän.
"Vad vill ni då? Vad gör ni här?" frågade hon och såg ner på Sham som hon tydligen kände sig mest bekväm med. Sham gjorde sitt bästa för att inte verka svag, trots att sanden under honom sakta färgades röd av hans blod. Om uttrarna blev fientliga var det upp till honom att försvara tjejerna.
"Vi eh... Vi blev attackerade av andra människor, så vi skildes från resten av vår grupp och bestämde att vi skulle mötas här..." Blodförlusten började märkas. Sham sluddrade lite när han talade och han kände sig yr.
"Vart ska ni sedan då?" fortsatte uttern utan att ta hänsyn till hans tillstånd.
"Till en... Um... Stad?" svarade Sham, men det lät mer som en fråga än ett konstaterande.

(Tänkte att Norman kanske kunde komma nu?)

Efter att Norman skillts från Rascal hade han hämtat en av de döda soldaternas hästar. De fanns enbart två kvar då de andra slitit sig och rymt under striden.
Han hade ridit hela natten utan stopp i samma riktning som Astrid, Minosa och Sham. När han kom fram till stranden var han extremt trött och ganska grinig.
Hans första tanke när hans såg uttrarna på stranden var Åh nej, fler hamnskiftare..
När han ridit närmare sällskapet vid vattnet hoppade han ner för hästen och gick sista biten.
Astrid såg enormt lättat på Normam när han kom emot dem. Hon reste sig upp och skyndade sig emot honom med ett leende.
"Var har du varit!? Jag var så orolig..." leendet slocknade när hon upptäckte att han var ensam, "Norman...var är Anaid och de andra...?"

Sham vred på huvudet när han hörde hovslag och lättades när han såg Norman närma sig. Men... Inte någon annan. Stenen han haft i magen sedan de gick växte sig tyngre.
"Var är Aimil och Rascal? Var är Anaid?" sade han svagt och spanade bortom Norman i hopp om att se dem komma efter. Caitlin och den andra uttern stirrade på Norman.
"Fler av dina ''allierade''?" frågade den längre och studerade Norman från under lugg. Sham orkade inte annat än nicka. Han ryckte till när Caitlin plötsligt sjönk ner i sanden bredvid honom och petade till hans sida. Han drog häftigt efter andan och fick bita sig i läppen för att inte skrika högt av smärta.
"Vargpojken är skadad", konstaterade den besynnerliga uttern och såg ner på sin blodiga hand. Den längre utterns ögon mörknade och hon blängde på Caitlin.
"Du skulle ha ignorerat det." Caitlin snörpte på munnen.
"Du vet vad våra lagar säger."
"Det gäller bara om den skadade inte är fientlig."
"De har inte hotat oss", svarade Caitlin. Den längre knorrade ilsket.
"De är människor!" Caitlin stirrade ihärdigt tillbaka tills den längre var tvungen att erkänna sig besegrad.
"Visst!" Hon vände sig till Norman och de andra.
"Våra lagar säger att alla skadade måste tas hand om, så hoppa i. Vi tar er till vårt läger. Det är uppför ån som mynnar ut i havet", sade hon motvilligt.

(Samma å som Rascal nämnde)