Flygande giraffer!

Rachel log än och la sig tillrätta i hans famn. "Jag vet, du kan vara lugn" mumlade hon sedan, hon orkade inget mer heller för den delen mer än kyssar och kramar. Hon ville inte heller skynda fram med det hela, att komma tillbaka till att leva med folk, att vara uppfostrad skulle bli en omställning för henne mot innan.
"Så lite så, ni har gjort så mycket för mig" log hon sedan och la huvudet mot hans bröstkorg. "Men allt är så underligt...Jag har knappt träffat en människa på tre år" mumlade hon tyst innan hon plötsligt somnade till. Sömnen var djup och hon kröp ihop mot David. Först sov hon lugnt och tyst men plötsligt kved hon till och kippade efter andan i sömnen. Hon drömde om sjön hon blivit kastad i, hon hade nästan drunknat där.

Samtidigt hade Mattias ätit lite och verkade vara friskare än på lång tid. Han hade fått mer färg och satt uppe, lutad mot några kuddar i sängen. "Tänk att Rachel lever" mumlade han till Elionora, han hade armen om henne. "David har varit så...sorgsen, så länge och nu kanske det äntligen ändras".

David låg vaken och höll om henne. Han hade svårt att sova och var väl egentigen ett vrak. Han hade studerat hårt, långt in på nätterna. Allt för att glömma och få högsta betyg, vilket han fått. Han hade även druckit en hel del och inte ätit mycket och han såg ut därefter.
Då Rachel började kvida kunde han höra på hennes låtande vad hon drömde om. Han försökte lugna henne och kramade om henne, att hon fortfarande hade mardrömmar om det? Fast det hade han med, var natt då han försökte att sova.

Elionora lutade lätt mot hans axel och log.
"Jag har varit så orolig för honom, men nu kanske allt blir bra." sa hon och hon hoppades verkligen det. Att de alla skulle ha det bra nu. Hennes förut flammande röda hår hade börjat få gråa slingor, men hon var lika smal och vek som förr, som en liten älva.

Rachel lugnade sig inte i första taget, hon började röra på dig och kved mer. Hon såg det framför sig i sina drömmar, hur ytan bara försvann längre bort och och hur mörkret kom närmare. Hur ansiktena som såg på henne från över vattnet flinade och blev suddiga. Hon skulle aldrig glömma, hon hade överlevt men hade nästan lite som en fobi att bada, i alla fall ensam och i djupare vatten, då hon behövt tvätta sig hade hon bara tagit upp en balja och tvättat sig i den, eller bara tvättat sig från en skål.
Hon lugnade sig tillslut lite och sov återigen tungt. Så fortsatte hon sova hela natten tills morgonen kom. Sakta slog hon upp ögonen och såg på David, först en aning förvirrad. "David? Vart är jag? Är det här en dröm?".

Mattias nickade sakta och kysste hennes panna. "Jag med, allt måste bli bra nu" mumlade han och slöt lätt ögonen. Han hade blivit gammal i kroppen med, han var än vältränad för att snart vara femtio även om han hade tappat en del muskler.

David sov knappt under natten han var orolig för henne vilket gjorde att han höll sig vaken som vanligt. Då hon vaknat såg han på henne och log svagt.
"Du är här, på slottet, hos mor och far och nej det är ingen dröm." sa han ömt och kysste henne.

Rachel såg förvirrad ut ännu ett tag innan hon mindes och slappnade av. Hon besvarade lätt kyssen innan hon satte sig upp. Hon var lite trött än, men det var mycket bättre än dagen innan. Hon såg ner på sig själv. Hon hade än den skogsgröna bomullsklänningen och en brun slags väst över. Starka och tåliga kläder. Men de var samtidigt lite slitna och väl använda. "Jag kan inte förstå att jag är här på riktigt" mumlade hon sedan ömt och kysste honom igen. Det här var nog hennes högsta dröm.

David log svagt åt henne, han verkade trött. Men det skulle väl bli bättre, han var här, Rachel levde och hans föräldrar med och det var hennes förtjänst.
"Det är som en dröm som blivit verklighet." log han.

Rachel nickade sakta. "En underbar dröm" mumlade hon och tog sig upp från sängen. Hon var inte lika slut som igår men skulle behöva ta det lugnt någon dag till för att återhämta sig ordentligt.
Hon såg sig om i rummet, Davids rum. Men skulle det bli hennes nu med? "David, ska jag bo här nu?" undrade hon. Det spelade inte henne någon roll, i vilket fall hade hon itne mycket saker till ett rum, knappt kläder. "Och finns det kvar några av mina gamla kläder?". Hennes pigkläder...

David såg sig om i rummet och nickade.
"Om du vill? Men du ska få ett eget med, där du kan ha alla dina saker och sådant." sa han och skrattade lätt åt henne och hennes klädbekymmer.
"De kläderna du skulle ha med till staden finns kvar. Kanske en aningen omorderna. Men vi får skaffa dig bättre." log han åt henne.

Rachel log bara och kramade om honom lätt. "Men jag vill bo med dig" sa hon mjukt och nickade sedan. "Jag bryr mig inte om de är omoderna, bara jag har något som inte kliar". Bomullen hade börjat klia för länge sedan då hon inte var den bästa på att tvätta kläder. Hon började gå mot dörren. "Jag går och byter om...". Hon tog sig ut till sitt gamla rum och bara såg sig om. Det var som om hon lämnat det bara för någon dag sen, förutom damm. Hon öppnade den lilla garderoben och drog ut en mörkblå klänning innan hon bytte om och kom tillbaka till David. "Mycket bättre" log hon.
Rachel satte sig i hans famn igen och kramade om honom. Hon var gosig och väldigt närgången, men hon hade varit svältfödd på närhet och kärlek de senaste tre åren. "Vad ska vi göra nu då?" mumlade hon.

David kramade om henne, kanske lite mer reserverad men det hade han alltid varit.
"Vi kan se att tjänarna städar upp ditt gamla rum så kan du ha det till ditt. Vi har detta som gemensamma och jag har ett rum som är mitt, men vi sover här." log han och kramade om henne igen.
"Vill du till stugan?" frågade han.