The living dead(Dragon Fantasy)

"Vi får se, hon kommer vara såhär ett bra tag framöver. Men var lugn, hon kommer bevaras i det skick hon är nu." sa han skrattandes, Alex skulle inte åldras.
"Sköter du dig inte kanske jag inte släpper henne försen du blir en gammal man och vem vill ha dig då?" skrattade han och nickade in Malin.
"Du har tur, du ska gifta dig." sa han och log silkeslent.

Mark snyftade förtvivlat och försökte nu med mycket mindre kraft ta sig loss. Han hängde mest i vakternas armar. Han uppfattade inte mycket av det ledaren sa, förutom det sista. "Gifta mig?" stammade han fram och ögonen var uppspärrade. "Varför? Visserligen är jag ung men jag är ett vrak, jag är inget utan Alex".

Ledaren ryckte på axlarna.
"Fråga inte mig om kvinnors idioti, Malin vill ha dig. Var glad att få någon så framstående." sa han tort och lyssnade inte på det sista.

(Ska vi låta tiden gå? Kanske något år? xD Han är gift med Malin, kanske får barn? Sköter sig och allt sådant. Kanske besöker Alex med åren? xD)

Mark drog loss sig från vakterna med en sista kraftansträning och sjönk ner på knä. "Snälla" bad han. "Tvinga mig inte...Jag kan göra allt annat...Jag kan mörda, jag kan skära av min egna arm....".

(Låter bra, fast kanske inga barn xD Fast Malin kanske kan vara gravid eller något xD)

Ledaren drog sin kniv, en av sina långa jaktknivar som varit Alex och gick fram till henne. Långsamt för han kniven mot hennes hals och ser på Mark.
"Det andra ska du också göra, om jag så vill. Men jag sa att du skulle gifta dig. Gör du det?" sa han hotfullt.

(Låter bra det xD)

Mark såg förtvivlat på, men nu fanns inget han kunde göra. Han sjönk ihop på golvet. "Jag gör det" sa han med smärta. Han gjorde det för Alex, det enda han hade kärt kvar i hela världen.

Åren gick och snart föll allt åter i gamla banor. Alex tvättades och gjordes vacker. I ett vackert litet rum i det gamla köpcentret lades hon. Hon låg i en säng med det silkeslena håret utslaget över kudden och händerna knäppta över täcket. Hon såg vacker ut där hon låg, vit och skör som en porslinsdocka. Sängen var en stor gammeldags himmelssäng och om hela hon andades det någon sorglig mystik.
Hon visades som varnande exempel, andra besökte henne som för att finna ro, få tröst i dras förtvivlan. Men Alex visste inget om detta, hon sov bara och såg ut som Törnrosa där hon låg.

Mark tvingades gifta sig med Malin. Han var tvungen att le och kyssa henne, göra allt som hon och de andra ville. Men för varje dag, varje sekund så blev han mer och mer bruten. Det enda som höll honom att inte bli helt galen eller förtvivlad var Alex, han besökte henne så fort han fick, såg henne och önskade att hon fick vakna. Han uthärdade allt för hennes skull, så att de någon dag skulle kunna vara samman igen.
Men tillslut hjälpte inte ens hon längre, han blev mer och mer bruten, tvingades vara levande inför de andra men då han var ensam plågades han av minnen från Jack och Alex.
Nu stod han och arbetade, han höll vakt och hade ett stenansikte, med det störde ingen honom, inte för att någon hade någon anledning till det, han skötte sitt jobb noga. Hans arm som var slapp hängde i bandage till axeln, läkaren sa att den var död, men Mark vägrade operera bort den.

Ledaren skickade bud efter Mark en dag, han ville tala med honom. Ledaren var nöjd med Mark men mindre med Malin som hade börjat missköta sitt arbete. Ledaren var sådan som enkelt gjorde sig av med dem som inte gynnade honom.
Mark hade varit trogen under hans styre och belöning behövdes särskilt som folket tryckte på i den frågan. Mången ville se den sovande vid liv, det var inte många som mindes henne.

Mark hade fått bud en dag. Han tog sig mot ledarens kontor. Han hade respekt för honom, han hade ärr än efter slagen han fått från honom. Han var mer ärrad än förut, med dem och armen i bandage såg han ut som en som jämt hamnade i bråk.
Han knackade på hans kontor, eller snarare rum innan han kom in. "Du ville tala med mig".