The rich man's daughter(PRS)

Hilde låg där Lance lämnat henne orörlig. Hon hade märkt att Lance hade varit där och hoppades på att Mona och han kunde vara samman, själv hoppades hon på att dö med barnet och vägrade att äta eller ta någon medicin för det.

Lance såg upp på mannen men lämnade dem med en artig bugning. Om de bara visste vem han var, men han hade för länge sedan lämnat fädernegården. Det adliga namnet, hans fina sätt som han nästan glömt allt tydde på en fin uppfostran.

Mona följde efter Lance tills de kom till Hildes rum. Hon öppnade dörren och gick in. Sakta sjönk hon ner vid henne. "Hilde...Jag tog dig inte hit för att du skulle dö, utan för att du skulle leva" mumlade hon och räckte henne en tallrik med mat som stod på ett bord.

Hilde rörde sig inte verkade knappt reagera på att Mona var där, bara en antydan till skakning på huvudet.
"Se där, vad ska vi göra?" sa Lance och tog Monas hand i sin, de var nu ensamma. Det var tyst en lång stund innan Hilde faktiskt verkade reagera.
"Leva för vad? Edward är död och jag bär på en oönskad horunge." sa hon och tårar steg upp ur hennes ögon, Hilde som aldrig brukade gråta.

Mona kramade om Lance hand och lutade sig försiktigt mot honom. "Även om han är död tänker jag inte låta dig dö Hilde...Om du inte vill ha barnet adopterar vi bort det, men jag tänker ta hand om dig". Hon tog sin andra hand och torkade hennes tårar.
Hon lutade sig mer mot Edward och slöt lätt ögonen. "Jag måste gå snart" mumlade hon tyst. "Han kommer vänta på mig i sovrummet annars". Hon visste vad som väntade, men hon brydde sig inte längre.

Lance höll om henne och önskade att de åter var i skogen.
"Ta hand om dig, älskar dig." sa han och kysste hennes panna men drog dem sedan bort från sängen då ett kvidande hördes från Hilde och hon kröp ihop och vände sig om. Hon rörde dock inte maten, inte ännu. Dock att bli av med barnet slippa se det verkade som en bra lösning om hon nu överlevde.

"Jag vill inte gå" sa Mona med grumlig röst. Hon ville inte gå till sin make, tvingas vara med honom. Hon hade inte valt det här själv. "Jag söker upp dig imorgon, John ska troligtvis ut och jaga igen". Hon kysste hans kind innan hon försvann upp och ut ur rummet in till hennes och Johns sovrum. Hon klädde av sig och väntade sedan. Natten blev som den blev.

Lance gick efter han mer eller mindre tvingat i Hilde lite mat och något att sova på. Sömn och mat hade doktorn ordinerat och de skulle faktiskt föreställa man och hustru, men om Hilde tog bort barnet? De kanske mer kunde vara färdsällskap eller liknande, vänner? Hildes rykte var ändå förstört, horunge viskades redan i korridorerna.
Han gick in till sig och somnade, lättad att vara här i trygghet och att ha Mona och även Hilde här.

Mona sov bara de sista timmarna på natten och medan hennes make ännu sov smög hon upp ur sängen på morgonen och öppnade en liten låda med lite örter i och åt ett litet knippe. Hon ville inte ha hans barn, även om hon tillslut var tvungen att ha det.
Hon klädde sig och flätade håret innan hon tog sig ut ur rummet och ner till trädgården. Hon var inte hungrig eller så, hon ville bara träffa Lance.

Lance hade varit uppe med tuppen då han fått sina arbetsuppgifter. Han skulle jobba i stallet som stalldräng men först hade han åter tvingat i Hilde mat. Han såg Mona komma ut men var i full gång med att göra ordning hästarna till hennes man och hans vänner som skulle ut.

Mona såg i ögonvrån Lance och gick sedan djupare in i trädgården. Hon slog sig ner på en bänk och väntade på honom. Att han skulle bli klar, hon ville vara ensam med honom.

Edward hade tillslut av ren utmattning sjunkit ner vid en mur. Han hade inte ätit på någon dag nu och han hade ingen chans att få mat heller, han hade muskler men de räckte inte.