(ORP) Hide, run, survive

Ellie:
"Herregud, du behöver inte skrika", säger jag vasst och vänder blicken mot Cate.
Mördare? Hon? Nej..
Tittar på Marbelle.
"Det.. Hemska rummet?", viskar jag.

Marbelle
Jag kramar hårt om gallret med ena handen, nickar tyst.
- Jag vet att det inte var på riktigt men det var så hemskt. Jag sneglar på Ellie. Du... Kysste mig. Min blick vandrar vidare till Olivia. Och du, du bara rörde vid mig och sa att du älskade mig. Jag visste inte om, ni vet, om jag skulle vara lycklig eller inte och sedan lämnade ni ig bara. Där, mitt ibland alla soldater. Jag kämpar med tårarna nu.
- Det var hemskt. Viskar jag.

Ellie:
Åh...
Berättar vad som hände i rummet för mig och biter mig i läppen.
Det är ganska pinsamt, faktiskt..

Marbelle
Jag sträcker mig efter Ellies hand, trycker den.
- Jag skulle aldrig göra det. Säger jag allvarligt.

Olivia:
Jag lyssnar till både Marbelle och Ellie.
"Elsa...", viskar jag när Ellie berättar. Sen går jag fram till Marbelle, och tar hennes lediga hand.
"Olivia Parker", säger en röst plötsligt, och jag hoppar till. En soldat kliver fram ur mörkret.
"J-ja...", säger jag stumt.
"Följ med mig", säger soldaten. Jag backar från honom.
"Nej", säger jag högre, "nej." Soldaten kommer närmare.
"Som du vill", säger han och börjar så mig, tills jag tappar medvetandet. När jag öppnar ögonen nästa gång sitter jag i ett fräscht rum.
"Olivia", säger en röst, "Olivia Parker. Dotter till Mary och Mattias Parker."
Jag försöker vända på mig, men jag sitter fastbunden i en stol. En man kommer närmare mig. Han är smal och lång.
"Mr. Smith", säger han, "jag dödade dina föräldrar. Och din syster."
"Idiot", mumlar jag tyst.
"De gav aldrig upp, de kämpade.", säger Mr. Smith, "vilka dårar." Han skrockar djupt. Gråten ligger och trycker i halsen.
"Jag har vakat över dig de senaste dagarna", säger han högt och flinar, "Marbelle, jag älskar dig", härmar han mig. Han går fram till mig och smeker min kind.
"Om du ansluter dig till oss, kommer jag lämna Marbelle och dina vänner ifred", säger han, "men annars..."

Ellie:
Kramar hennes hand hårt men är inte så säker, en skräck flyter mot mig när jag tänker på det.

Marbelle
När soldaten börjar slå Olivia så brister det. Det är som om jag har burit runt allt det svarta och arga i en tunn ballong, nu spricker den och allt väller ut. När han släpar ut Olivia börjar jag slå mot gallret och skrika ömsom svordomar och ömsom Olivias namn.
- Era jävla svin, era mammor måste vara så inihelvetes stolta över er nu, om ni inte dödat dem än, fan, ni är så jävla vidriga. Olivia?! Skriker jag och den unga soldaten som vaktar oss hoppar till när jag spottar honom i ansiktet.

Olivia:
Jag sitter och stirrar in i Smiths mörka ögon.
"Så, vad säger du?", frågar han och flinar.
"Ja-jag är med er...", viskar jag. Smith gör jazzhänder och ler.
"Så bra!"" säger han glatt, men hans ton ändras snabbt, "men först vill jag visa vad so händer om du ljuger." En soldat springer fram. Han har en spruta i handen, som Smith glatt tar emot. Han trycker sprutan mot min handled. Jag hostar, men det är ingen vanlig hostning, utan jag hostar blod. Smith trycker en annan spruta mot mig, och jag slutar genast hosta.
"Sådär ja", säger han, "då ska du få vapen, sen ska du gå och göra slut på dina vänner. Och komihåg, jag vakar över dig, så gör inget dumt."
Jag får en pistol och en kniv, sen sätter jag fart mot cellen. Ha. Hur dum kunde Smith vara? Jag tar upp pistolen, och min hand darrar när jag skjuter den unga soldaten som vaktar tjejerna. Jag tar hans nyckel och låser upp cellen.
"Vi måste ut, nu!", säger jag till tjejerna, greppar tag om Marbelles hand, och börjar springa.

Ellie:
Greppar tag om Marbelles fria hand och tar Cate i den andra och börjar springa.

Marbelle
Jag bara stirrar på henne ett tag innan mitt ansikte spricker upp i ett leende och jag skrattar till. Jag drar upp Ellie från golvet i den handen jag inte håller Olivia i och ropar på Cate och Miyako. Sedan springer jag.