The marauder's map [SV]

Okej gott folk. Jag har skrivit om kapitlet!

Alltså. Förlåt.




Kapitel 46 ~ Den Andra Deltävlingen [Del Tre]
Katten hoppar fram mot mig, men nu är jag beredd. Jag viker undan och skjuter katten i ryggen. Den rycker till och vänder sig igen. Jag räknar i huvudet. Det här är form fem. Det betyder att jag måste döda två (tre till med den här) för att komma ut. Sju, det magiska talet. Varför inte tre? Det är också magiskt.
Katten hoppar mot mig igen och jag, som var försjunken i mina tankar, slås ned på marken. Jag rullar runt några varv innan jag lyckas stanna. Katten befinner sig ett språng från mig. Jag försöker rulla iväg, men katten lyckas ändå riva upp min klädnads vänstra ärm. Som tur är, inget mer. Jag kollar bort mot katten och ser en rödbrun fläck under hakan när den ylar. Lite för röd för att vara något som ska vara där. Den ser mest ut som en 'Skjut här!'-fläck. Så fort katten kollar ned igen försvinner den. Jag kollar mig runt om i rummet. Jag skulle behövs komma upp någonstans, men väggarna är kala. Bara damm och småsten är samlat vid väggen där katten krockade. Jag skjuter några gnistor mot katten, och sen ser road ut. Den hoppar efter dem, som om de vore någon form av leksak. Den är ju trots allt en kattunge, tänker jag skeptiskt. Jag fortsätter att skjuta gnistor tills jag lurat katten att titta tillräckligt mycket uppåt innebär jag bombar den röda fläcken på halsen. Katten exploderar (jag utropar ett tjut av glädje, för nu vet jag hur man besegrar kattskrället) och återbildas. Återigen skickar jag eld mot katten, som nu är lika stor som en mindre elefant, och återigen flammar pälsen bort. Jag skickar upp gnistor, men katten är uppenbarligen smartare än jag tror - den går inte på samma trick igen. Den hoppar mot mig och jag använder stoppförtrollningen i sista sekund. Jag hinner undan och hör hur den kraschar in i väggen igen. Den här gången blir det ett större hål i väggen, och jag kan inte låta bli att undra om jag kan slå den i väggen så många gånger att den dör. Efter att ha flytt från katten i flera minuter gör jag några av stenarna på marken till en slags trappa och lurar dit katten.
"Kom då kissen!" hojtar jag och katten kommer gående mot mig på ett hotfullt sätt. "Expulso!", försöker jag, men katten verkar inte bry sig. När katten kommit tillräckligt nära hoppar jag. Jag hamnar på ryggen och önskar genast att jag inte eldat av all päls. Den hoppar och skakar som en galning. Jag blir tvungen att ta tag i huden, vilket den inte heller blir riktigt glad över. Tillslut ramlar jag av katten och dunsar i golvet med axeln och armen först. Det känns som om axeln spricker och hela högra armen blir obrukbar. Innan jag ens tänkt så mycket som ett aj kommer katten rusande mot mig igen. Jag rullar över på den skadade axel för att undvika tassen, som nu är lika stor som ett soptunnelock, och biter mig i läppen för att inte skrika när ett par tårar brottar sig ut ur mina ögon. Jag tar ett krampaktigt grepp om min stav och ställer mig upp på vingliga ben. Katten står och stirrar på mig, som om den väntat på att jag skulle ställa mig upp. Så fort jag möter monstrets blick tar den ett skutt mot mig, och jag slänger mig på rygg ned på marken, och siktar på fläcken under hakan när den hoppar över mig. Jag prickar, och katten exploderar. Genast kommer jag på fötter och ignorerar all smärta. Jag är så nära nu. Katten som nu reser sig är gigantisk, den har klor som kan misstas för sablar, tänderna är obehagligt vassa, på varelsens rygg reser sig halvmeter långa taggar och ögonen är röda och mordlystna. Den skakar på huvudet och ryter ett vrål som får mig att vela sätta mig ned och ge upp. Jag står upp och kollar uppgivet - nästan hypnotiserat - in i kattens röda ögon. Katten har nu börjar cirkulera omkring mig, vilket får mig att känna mig som en mus. Katten fräser till igen, vilket får mig att undra om jag kommer dö. Sedan rycker jag upp mig. Den kan inte döda mig. Då skulle den inte vara här.
"Bombarda", jag tar en paus, "maxima." Varelsen slår upp nosen av kraften från formeln och med en enkel vridning av handleden exploderar den för en sista gången. Jag tar tag i den återstående nyckeln och haltar ut till publiken.

Så fort jag stiger ut i arenan låter det som det exploderar igen. Överväldigad av publikens jubel spricker mitt ansikte upp i ett leende. Jag får inte andas ut länge förrän domarna är på mig. Jag lämnar fram alla fem nycklar och sen kommer madam Bluecrown rusande mot mig. Hon muttrar något om galenskaper och puffar in mig i ett rum i tältet för att läka min axel. Jag ser Gewinner Krum stå i ett hörn av arenan utan några synliga skador, men det var ganska länge sen han kom ut, så kanske var han skadad. Madam Bluecrown puttar ned mig i en sjukhussäng och börjar rota runt bland sina flaskor. Under tiden betraktat jag mig i en spegel som står mitt emot min sjukhussäng. Bortsett från att mitt hår ser ut som ett fågelbo, hela mitt ansikte är fullt med smuts och min axel ser ut som om den blivit överkörd (vilken den nästan blev) ser jag helt okej ut. Madam Bluecrown ger mig en flaska och ber mig att dricka allt. Sedan lägger jag mig ned på sängen och väntar på att min axel ska läka. Inte många sekunder senare kommer Lily och Peter.
"Imponerande framförande Kendra!", säger Peter
"Såg ni allt?", försöker jag säga, men blir avbruten halvvägs genom såg.
"De är galna, de är galna hela bunten", säger Lily oroligt och skakar på huvudet. "När allt var mörkt och de hade en dorcha."
"Såg ni allt?", frågar jag igen. Peter nickar medan Lily fortsätter predika om farliga monster och mina insatser.
"Hur går et för Te?", avbryter jag. "Vart är han?"
"När vi gick var han i eldrummet..", börjar Lily.
"Det var först!", utropar jag, fylld av oro för att Te har misslyckats med hela uppgiften.
"De kom i olika ordning för olika deltagare", skjuter Peter in.
"Te fick katten först. Totalt orättvist, för han fick något med foten, sen fick han lavan, sen eldsprutar-grejen, när han var halvvägs genom elden kom du ut och.." Jag slutar lyssna där. Jag iakttar Lilys oroade ansikte när hon gormar om hor dåligt allt var och är bara glad att jag lever.
"Lily", säger Peter plötsligt. Lily avbryter sin uppläggning om allt och ger Peter en bister blick.
"Ja?"
"Ingen lyssnar." Hon pekar på mig.
"Kendra gör det."
"Ärligt talat Lily- ", börjar jag innan hon hyschar mig.
"Du lyssnar."
"Du sa?"
Hoppas han inte dör av blodbrist", sa Lily och jag blev genast intresserad.
"Vem? Te?"
"Nej, jultomten. Det är klart jag pratar om Te."
"Blödde han mycket?" Jag spärrar upp ögonen oroat.
"Bara som ett vattenfall."
"Herre gud. De tar ut honom om det blir farligt va?"
"Hon överdriver", säger Peter, men jag hinner se mördarblicken han ger Lily.
"Jag går ut."
"Nehehehej", frustar Peter och knuffar ned mig i sjukhussängen dom jag nästan rest mig från. Plötsligt exploderar arenan igen och vi skyndar oss ut till Te. Jag passar på att knuffa till Peter på vägen. Han kommer dock inhaltande stödd på madam Bluecrown innan vi hinner nån stans.
"Hej gänget", säger han och ler snett. Lily hade överdrivit, men Te såg lagom död ut.
"Du får sluta träffa mig när du ser ut som om du är död." Te ler snett och försöker att inte visa hur dåligt han mår. Dessvärre har Te aldrig varit en bra skådespelare, vilket jag också säger till honom.
"Tack", svarar han. Madam Bluecrown kommer och ger honom att dricka (vilket ser ut lite som gift) och salva och bandage till såren.
"Gick det bra?", frågar jag tillslut.
"Helt okej", svarar han. "Om man bortser från att jag kom sist."
"Nähä du. Hur många nycklar?", protesterar Peter.
"Alla fem", svarar Te matt.
"Och Gewinner?", undrar jag.
"Bara fyra. Han fixade inte elden", skrockar Peter.
"Du ser, tvåa", säger jag och lägger armarna i kors över bröstet.
"Tack hörrni", säger Te. "Då vann jag förra och du den här. Hoppas inte att det blir Krum som vinner nästa."
"Va?" undrar jag och känner mig ganska trög.
"Jo, men vi vann ju tidigare så—"
"Nej, nej, vann jag?"
"Du kom ut med alla fem nycklar snabbast." Frågande kollar jag på Te innan min hjärna börjar koppla.
"Jag vann!" utropar jag tillslut. "Men—"
"Hade du inte fattat det än?", frustar Lily.
"Nej. Gör det mig trög?"
"Ganska."

Bara ett par minuter senare går vi alla ut till arenan igen. Publiken exploderar igen. Jag, som är så lycklig att jag kunde sjunga högt, ställer mig i mitten på halvcirkeln som bildar arenan mellan Krum och Te med huvudet mot domarbordet och publiken.
"Välkomna deltagare!", ekar mrs Koto's röst i arenan. Jag antar att hon använder en sonorus-besvärjelse. "Vi ska gå rakt på sak. På sista plats kommer Gewinner Krum. Krum kom ut först, men hade bara med sig fyra nycklar, och eftersom de andra deltagarna hade alla fem tilldelas han sista plats." Krum ler generat och kliar sig i nacken. Några spridda applåder hörs (vissa klappar mer, men jag misstänker att det är ironiskt (James och Sirius)). "På andra plats kommer Tefelaray Main, som kom ut med alla fem nycklar fem minuter och trettiotvå sekunder efter våran vinnare, som också kom ut med fem nycklar: Kendra Potter!" Publiken applåderar igen och den riktiga glädjen rusar genom kroppen. Just nu är jag så nära vinsten. Jag glömmer bort hela mitt liv och lever i bara det ögonblicket. Som en vinnare. Så som jag kommer sluta när det här är över.

ÄLSKAR HUR DU SKRIVER!!!

ÄLSKAR DETTA SÅ MYCKET

FAntastic!

Yaass :3

Jättebra!!!!!

Din lilla nsbsjbsbsjkns! DU SKRIVER FÖR BRA! Hur många gånger måste vi säga det!

DU ÄR FÖR DUKTIG PÅ ATT SKRIVA!!!! DET ÄR DIN PLIKT ATT SKRIVA MER NU OCH LÄGGA UT DET TILL DINA LÄSARE!!!

Och kom ihåg vad vi pratade om när det gällde Te

Taaaack så mycket för att ni orkar vänta. Ni har SingWithIce att tacka för kapitlet.


Kapitel 47 ~ Tillbaka till spegeln
Den kvällen känner inte jag för att festa, eller överhuvudtaget äta den maten som James och Sirius fått upp från köket. Lyckan som jag hade hade känt efter deltävlingen hade blivit kortvarig. Bara ett par minuter efter att vi kommer tillbaka till slottet blev Te tvingad att läggas in på sjukhusflygeln. Efter det har jag varit ganska kortfattade och tråkig. Alla envisas med att jag ska återge varje sekund av deltävlingen, jag orkade med en gång innan jag flippade ur. Vilken inte betydde att jag slipper.

Just nu har jag lyckats komma bort från galenskaperna, som jag tror snart kommer leda till att någon skadas. Jag sitter i en fåtölj framför elden med en flaska honungsöl i handen. Uttryckslöst kollar jag in i elden och kan inte annat än tänka på tävlingen. Att stå så nära vinsten. Jag kan nästan känna den framför mig.

Långt efter tolvslaget kommer professor Dumbledore och ber oss att festa lite tystare, annars måste han tyvärr skicka oss i säng. Kanske inbillar jag mig bara, men jag tycker det ser ut som om hans blick stannar lite extra på James och Sirius. Sedan norpar han till sig en chokladgroda och går igen. Många skrockar.
"Hej vinnaren", säger Peter och sätter sig i fåtöljen mittemot.
"Gör inte en så stor sak av det."
"Vad var din första tanke när du kom in i arenan?" imiterar han en förstaårselev pipit.
"Tyst med dig", säger jag, i ett försök till att låta seriös, men mitt ansikte spricker upp i ett leende.
"Du var faktiskt bra", erkänner han.
"Jag vann", påpekar jag. "Det är något."
"Undrar vad den sista deltävlingen går ut på." Jag frustar ljudligt och lutar mig bakåt i fåtöljen.
"Slappna av."
"Men du måste ju plugga."
"Nu låter du som Lily." Vi skrattar.
"Du har nog rätt. Det är lång tid kvar." Jag nickar.
"Det är det."
"Så… vad var det första du tänkte på?", frågar Sirius — som nu står lutad mot ryggstödet på min fåtölj.
"Det är varmt här", säger jag och blänger på honom. Han nickar ivrigt och tar en luft-penna från luften och låtsas anteckna vad jag sagt — också en imitation. James kommer och ställer sig i en perfekt kopia av Sirius pose (men lutad mot Peters stol).
"Kendra Potter, krönad vinnare av trekampen och vinnaren av ettusen galleoner. Jag kan leva med det", säger han med ett låtsas-imponerat uttryck.
"Jag kan inte lova något, James", suckar jag och begraver ansiktet i händerna. "Och tro inte att jag kommer ge dig något."
"Jag skulle behöva en ny kvast—", börjar han.
"Nähähähä", frustar jag.
"Johohoho", frustar han tillbaka.
"Jag skulle inte säga nej till en kvast jag heller", säger Sirius. Peter vinkar med handen i luften.
"Frivillig."
"Fortsätt drömma ni."
"Hej", säger en plötslig ljus röst, men eftersom jag är trött på att prata med folk bryr jag mig inte.
"Hej Lily", säger Peter. James ger ifrån sig ett ljud som om han svalt en orm och tappar sin stav i förvåningen. Lily rodnar.
"Jag såg dig inte, jag kanske borde—", börjar hon, men James är redan borta. Sirius skrattar lågt.
"Snart kommer jag och jäklas med dig igen", säger han.
"Ha. Ha", svarar jag ironiskt och vänder mig sedan mot Lily.
"Vad var det om?" Lily blänger efter honom.
"Ingenting", säger hon entonigt.
"Du kan prata med oss", säger Peter. "Om det inte är killproblem — då kan du bara prata med halva oss."
"Wow, vänskap."
"Säg mig", säger Lily, "vad tycker ni om Te?"
"Vad har han med det här att göra?" frågar Peter och spänner sig lite i stolen.
"Inget. Jag fick ju inte prata om killproblem", suckar Lily och Peter tycks slappna av.
"Jag trodde jag hade missat något", säger Peter ursäktande.
"Trodde du att Te och jag—", säger Lily innan hon bryter ut i ett halvhjärtat skratt. "Nej tack." Hon kollar överlägset på mig och Peter. "Jag menade inte att det är något fel med att vara med honom eller så—" Jag avbryter henne skrattande, och hon lägger ned snacket om Te. Efter några minuter tar hon till orda igen.
"Så, vad tycker ni om Te?" undrar hon tveksamt. Både jag och Peter måste dölja två breda leenden.
"Han är allmänt asgrym", säger jag.
"Smart, snäll, trevlig—"
"Allmänt asgrym", avbryter jag.
"Hufflepuff-typ?" undrar Lily. Peter höjer ena ögonbrynet.
"Nu när du säger det så", säger han. Tanken hade inte ens slagit mig förrän det ögonblicket. Te är en typisk Hufflepuffare.
"Undrar om han går i någon sorts motsvarighet till Hufflepuff", säger Lily fundersamt. Jag skrattar.
"Vi kan så löjligt lite om Beauxbatons", frustar jag. "Skulle vara fint att komma dit någon dag."
"Frankrike", suckar Peter nöjt och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Jag följer hans exempel.
"Vi borde verkligen plugga", påminner Lily oss. Både jag och Peter stönar.
"Go' natt", säger jag och går upp till sovsalen (jag kommer inte så långt innan en massa elever är på mig, men lyckas slå mig lös). Nerifrån hör jag Lily tjata på Peter över allt annat oljud.

Någon dag senare sitter jag och halvsover på lektionen. Professor Binns märker som vanligt inget. Ett tyst skrapande från en penna hörs bakifrån, vilket innebär att antingen Lily eller Te har gett upp. Förmodligen Te, eftersom han sitter bredvid mig, och jag skulle hört honom. Inte många minuter senare surrar det i hela mitt huvud och allt som professorn säger blir till en geggamoja. Te krafsar ned något, men lutar sedan huvudet mot handen. Lilys avlägsna krafsande försvinner (om det är min hjärna som väljer bort det eller inte vet jag inte säkert). Sen får jag höra den igen. Rösten. Den isande, kalla rösten som får mig att vela skrika.
Hjälp mig.
Jag flyger upp får stolen — som ramlar ned på golvet med ett brak. Alla i klassrummet väcks upp ur sin dvala och stirrar på mitt ansikte — som är förvridet i skräck.
"Kendra? Mår du bra?" viskar Te, som nu står upp bredvid mig, och kollar oroligt på mig.
"De är överallt", viskar jag skräckslaget.
"Vilka?" Min blick glider iväg bort från Te runt i klassrummet som om någon skulle vara där. Te griper tag i mina axlar och vänder mig mot honom. "Vem är här?" frågar han. Jag spärrar upp ögonen.
"Röster, Te. Röster." Te vänder huvudet mot professor Binns, som fortfarande predikar. "Säg åt honom om han märker något", säger han med hög röst (vi viskade såpass att ingen hörde) till Peter. Peter nickar lätt och ger mig en frågande blick som jag inte besvarar.

"Är du okej?" frågar Te oroat när vi kommer ut ur korridoren.
"Du hör dem inte, eller hur?"
"Jag hör inget."
"De är överallt."
"Varför är du rädd för dem?" undrar han och lägger en hand på min axel.
"Obehaglig händelse", säger jag. Te ger mig en: "Du kan lita på mig" – blick och jag fortsätter. "Minns du när jag kom sent till deltävlingen?" Han nickar. "Jag tappade inte bort mig. Det var något där. Något som pratade med mig."
"Vart?" undrar han. "Vi löser det." Jag blinkar åt honom. Menar han att han vill dit? Sedan minns jag något mamma sa för flera år sedan. Något om att för att övervinna rädslor måste man möta dem.
"Kom", nästan viskar jag åt honom.

Efter ett tag kommer vi fram till klassrumsdörren. Jag öppnar dörren som svänger upp på glänt med ett knarrande ljud. Te kollar in i klassrummet (som är sig likt) och går genast fram till spegeln.
"En spegel", säger han skeptiskt. "En spegel."
"Det är något med den med", säger jag.
"Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi. Vad ska det—", säger han innan han frånstöter sig ett läte som låter lite som ett råmande. "Det här är erised-spegeln, Kendra."
"Vad?"
"Den visar sitt hjärtas djupaste önskan." Han går fram till spegeln som om det var något slags test. Sedan rodnar han djupt.
"Vad ser du?" undrar jag full av nyfikenhet och går också jag fram till spegeln.
"Det är liksom.. Privat?" stammar han. Jag skrattar. Bekymrat kliar han sig i pannan. "Men det är inte vad jag vill—", han harklar sig. "Så vad ser du?" Jag behöver inte ens kolla i spegeln för att veta vad jag kommer se – men jag gör det ändå. För första gången i sitt liv ser han inte trött ut.
"Ingen."
"Du ser honom", säger Te, och vi fattar båda.
"Ja."
"Jag förstår mig inte på dig, Kendra. Han har gjort dig så illa."
"Jag skulle gärna välja bort honom, men man väljer sånt. Det borde du veta." Te slänger en blick mot spegeln.
"Jag fattar fortfarande inte. Han är farlig."
"Jag vet Te, du behöver inte påminna mig." Te ger mig en prövande blick.
"Det är ditt val, men jag gillar det inte", säger Te.

OMR!!!!! SÅ OTROLIGT BRA!!!!!!!!!!!!! Undrar vad Te såg kanske en viss person, kanske en marodör?
MEN SKRIV MER!!!!!!