PRS(Dragon Fantasy)

Nalel hörde att det var Meira, snabbt öppnade hon upp dörren igen innan hon föll ner på golvet. Hon kunde inte hindra sina tårar, utan grät med allt hon var värd för, hur kunde San göra så?

Meira kom snabbt in och stängde och låste dörren om dem. "Kära du vad har hänt?" säger hon och slår armarna om den gråtande hoben.

Nalel kunde inte svara på ett bra tag, det gjorde så ont..."San...han...han" snyftade hon fram. "Han kom hit igår kväll och...". Stammande och snyftande förklarade hon vad som hänt med gråten blev ännu värre.

"Han gjorde inte.........." Meiras vrede var äkta, hennes ögon mörknade hotfullt, han skulle få ångra. Men nu tröstade hon bara sin vän, vad annat kunde hon göra?

"Jo....han sa att jag bara lekt med honom, att han var trött med det". Nalels grät ett långt tag riktigt häftigt. Tillslut lyckades hon lugna ner sig så att hon inte skakade som en orkan.

"Såja, såja." sa Meira tröstande och strök henne över ryggen. Sen bar hon henne till sängen och la över täcket, "Du borde försöka sova, jag ska hämta något som du kan dricka." sa Meira mjukt.

Nalel nickade darrigt. "O-okej". Hon blundade och snyftningarna ebbade ut något. Det gjorde fortfarande ont, det var en ny känsla. Men hon hatade den.

Snart kom Meira tillbaka med en rykande dryck, "En drömlös sömn och smärtan försvinner, jag lovar den fungerar, helar." sa Meira och kysste lätt hennes panna och gav henne muggen.

Nalel nickade igen och tog emot muggen. Utan att spilla så mycket drack hon några klunkar, Hon kände sig som ett litet barn, som behövde tröstas, men hon ville hemskt gärna tröstas också. Hon hade snart druckit upp koppen och ställt den ifrån sig. "Tack" mumlade hon och somnade strax, utmattad.

Meira stoppade om henne och stängde och låste dörren, sen gav sig Meira ut på San jakt, han skulle inte överleva dagen om hon fick bestämma.