prs eragon

Jag biter ner mina naglar.

"Hur ska vi fortsätta nu. Varför... Bli inte arg nu, men varför verkar du vara den enda som kan stoppa Vanir? Vad har hänt mellan er egentligen?"

"Hur fan tror du jag vet?"

"Du har större chanser ä jag eller någon annan att veta."
Jag vågar inte säga så mycket mer, men jag har en till fråga på läpparna

"Fram med det!"

Jag rycker till. Mitt kroppsspråk måste ha avslöjat mig. Igen.
"Vad såg du nånsin hos någon som Vanir... Vad har han som inte jag har?"
Lite av svartsjukan hörs i rösten, men det mesta lyckas jag hålla inne med.

Jag svarar inte.

Jag söker hennes blick
"För ett tag sedan verkade du tycka om mig. Vi kunde prata som vänner... Tror du det finns någon chans att komma tillbaka dit?"

Jag svarar inte nu heller.

Jag sväljer. Hennes tystnad tolkar jag som ett nej. På tal om tystnad, jag måste hitta på något så Faor slutar vara arg på mig. Jag ser tankfullt på honom. Han märker det och gäspar demonstrativt och vänder sig bort.