Narnia

Andrew hoppas innerligt att Sam inte berättar något mer om framtiden. Till exempel att alla här inne förutom han själv, Sam och Johanna skulle vara döda inom ett år. Det var inte som något man skulle bara berätta sådär första gången man träffade personen.
"Det är sant, det du säger", mumlar Johanna fram tillräckligt högt för att de alla ska höra.

Sam nickar allvarligt, "Ja, det är det och jag brukar sällan ljuga och om sådant här ljuger man inte." sa hon och tog ett djupt andetag, "Räkna ut en smart plan, så du kan vinna, en strategi och använd dig av yxorna, träna." säger Sam med känsla hon vill ju att Johanna ska vinna.

Johanna nickar, som om hon redan hade en strategi. Vilket kändes ganska säkrande för Andrew. Även om det fanns funderingar i hans huvud som hade med det här att göra. Till exempel: 'tänk om hon inte klarar sig? Ifall allt som hände i boken inte nödvändigtvis behöver hända?'

"Bra, hur lång tid är det kvar?" säger Sam frågande och får veta av faderna att det är 2 veckor kvar till slåttern och Sam nickar. "Andrew kan hantera pilbåge och jag svärd om det kan vara till nytta." säger hon menande och de ser högst misstroende på dem, "Men det är sant." hävdar Sam fortfarande och drar handen omedvetet längst revbenet som höll på att läka ihop och gjorde en grimas av smärta utan att tänka på det, det smärtstillande höll tydligen gå ur kroppen.

Andrew nickar. "Vi gick på sådana aktiviteter som vissa personer arrangerade för allmänheten", sade Andrew. Han visste inte riktigt hur det varit med Sams fäktning, men så hade det varit med hans bågskytte i alla fall.

Sam nickade, även om det inte varit såför hennes del. Hon hade gått på privatlektioner om det nu inte var inom skolan och skolan var ingen komunal utan en privatskola som kostade att gå på. Men här bland dem som hade så svårt ställt så ville inte hon berätta om sin bakrund, som att skryta om den skulle det låta i deras öron.

Andrew såg på familjen, de trodde säkert inte på hälften av det de snackade om. Men vem skulle? Mason familjen var väl inte direkt känd för att tro på vilka människor som helst.

"Jag lovar, det är allt sant. Äve om jag kappast skulle tro det själv." sa Sam och försökte övertyga dem, hon ville att det skulle fungera.

"Även om jag inte tror er, så skulle jag ändå tränat. Jag tänker inte lämna mitt liv åt slumpen", säger Johanna med ett sorts lugn i rösten, som gjorde så att det lät som om hon tänkt på det länge. Andrew ser från lillebrodern till storasystern. De var väldigt lika utseendemässigt. Enda skillnaden verkade vara att han såg så mycket snällare ut. Andrew kunde inte förklara varför han tyckte det.
"Vad bra då", mumlar Andrew till sist fram.

"Bra, träna, öva och tänck ut en strategi, jag hoppas på dig." säger Sam uppriktigt och ler svagt mot henne. Och ser sedan på resten av familjen, "Och jag, vi gör allt som krävs för att hjälpa er. Ni har redan hjälpt oss så det är vi skyldiga er." säger hon och Throy nickar och börjar fixa med maten. "Jag hugger ved." säger Johanna och går ut och Sam ser på de tomma vattenhinkarna och tar dem, "Jag fyller på dem." säger hon och försvinner ut efter henne.