The Vampire Diaries[Roll]

"Jag såg Rebekah och Kol som kom ut ur gränden, vi hade ju bråkat, jag och Rebekah... Så jag förstod genast att hon hade gjort något inuti gränden för att avreagera sig. Jag hade just kommit dit då du såg mig", berättade han allvarligt.
Han tittade ut över vattnet, det var vackert, jämfört med hur skogarna i Mystic Falls såg ut. De var nästan ensamma också, med tanke på hur sent det var.
Han kände sig väldigt lättad över att hon trodde honom, det var som om han äntligen kunde slappna av igen.
"Bra det..."viskade han lättat.

Caroline kände att hon kunde lita på Klaus, det var så man skulle känna till någon man tyckte om. Men det var annorlunda med Klaus, man kunde egentligen aldrig lita på honom... Men han hade förändrats, och hon drogs till honom som en magnet. Hon kunde helt enkelt inte motstå honom, vilket de flesta kvinnor som inte visste om hans identitet inte kunde... Men alla som visste om vem han var, var smarta nog att inte umgås med honom.
Men Caroline litade på honom med sitt fulla hjärta, i alla fall när det gällde henne.
Caroline tog av sig sina skor och drog upp jeansen till vaderna, hon gick lite längre ut i havet, det var svalkande trots den kyliga brisen.
"Var är ni på väg?", frågade hon Klaus som gick vid strandkanten lite oberört.

Caroline ville inte alls att Klaus skulle åka, han skulle ju dessutom flytta från Mystic Falls. Det var hon riktigt ledsen över, men hon hade skjutit bort de tankarna, som hon brukade göra när hon inte orkade sörja...

Klaus beskådade Caroline där hon gick, bara hon skulle veta hur mycket hon faktiskt betydde för honom. Det hade aldrig hänt förut att han skulle bry sig lika mycket om någon, förutom då han varit människa, men den tiden var så långt bak att han knappt kom ihåg den.
"San Fransisco", svarade han. "Men Kol hade inte en speciellt lång kväll efter att han hittat baren, så det kan ta ett tag innan vi slipper härifrån."
Han kunde inte låta bli att le åt Kols idiotiska hjärna, för en gångs skull var det bra att han hade förstört hela resan som han oftast gjorde.
Fast Klaus ångrade sig faktiskt då de hade åkt, han borde inte ha gjort det men han hade handlat på ilskna känslor som oftast hade ett dåligt resultat. Han borde inte umgås med Caroline, det var inte rätt och han visste det.

Caroline skrattade lätt.
"Okej, så ni ska alltså flytta från Mystic Falls?", frågade hon och hon kände hur hennes röst sprack i slutet.
Att inte se Klaus på ens en dag var en pina, så hur skulle hon klara det? Om hon ens skulle klara det, det kändes inte så just då.
Om hon bara kunde uttrycka med ord hur mycket hon tyckte om Klaus skulle att vara så lätt, men hon kunde inte.
Det bara stoppade, för hon visste att det inte var rätt att känna så, och dessutom hade hon haft svårt för att uttrycka sig rätt med Klaus.
Vilket var konstigt då hon aldrig haft svårt för det, snarare riktigt lätt.
Caroline gick in till stranden och började promenera vid hans sida istället.

Han kunde inte låta bli att ta bort blicken då han hörde hur hennes röst bröts.
"Inte permanent", sade han genast. "Vi är snarare på en kort semester..."
Ifall en annan skulle ha frågat så hade han ju svarat att han skulle skapa fler hybrider, men det kunde han ju inte säga inför Caroline och den riktiga orsaken varför de åkt var ju för att han skulle glömma henne - vilket inte hade gett ett så gott resultat.
"Blev inte din mor arg då du bara stack?"flinade han sedan mot henne.

Caroline sken direkt upp i ett leende.
Klaus skulle komma tillbaka, och det var allt som betydde något. Hon visste att hon var självisk när hon tänkte så, men just då kändes det exakt så. Hon brydde sig inte om någon annan när han var närvarande, då var det de två mot världen.

Caroline himlade med ögonen men flinade lite tillbaka.
"Jag brydde mig ärligt talat inte om henne då, och det verkar inte som om hon är orolig direkt", svarade Caroline oberört. Hennes mamma hade inte ringt eller hört av sig på något sätt, och det visade att hon heller inte brydde sig. Hon hade antagligen ringt hennes pappa, som hon brukade göra när Caroline var "olydig".
"Eftersom jag ändå inte är borta länge så spelar det ingen roll, fast jag tror inte det skulle göra någon större skillnad om jag var borta en natt eller ett år" fortsatte Caroline och himlade med ögonen.
Eller det kändes i alla fall så, och hon var ändå inte beroende av sin mamma, hon hade alltid varit självständig.

Klaus kunde inte låta bli att le tillbaka mot henne, det var så magiskt då hon log, som om hela världen stannade och bara såg på henne. Det var i alla fall så som Klaus såg det hela, förmodligen tyckte inte de andra som honom.
Just som han tänkte öppna munnen och svara åt henne så darrade det till i hans ficka, han hade helt och hållet glömt bort att de var i en värld full av andra personer och inte bara de två. Med en ursäktande min åt Caroline tog han upp sin mobil där Elijahs namn blinkade på skärmen.
"Du borde ha en bra anledning varför du stör mig just nu, Elijah", sade Klaus genast som han tryckt på gröna luren.
"Tro mig, Nik", svarade Elijah. "Du vill inte missa de här nyheterna."
"Vad har hänt?"frågade Klaus genast - med tanke på hur Elijahs röst hördes så var det något mycket allvarligt.
"Mikael är i Mystic Falls och han vet att vi är på väg till San Francisco."
Klaus stannade mitt i steget, hans blick blev tom. Hade de inte dödat Mikael redan?
"Du skämtar, visst?"sade Klaus torrt.
"Jag önskar jag gjorde det, vi måste härifrån. Nu!"Sade Elijah stressat. "Och en sak till...han vet att Caroline är din svaga sida."
Klaus tryckte av samtalet och såg på Caroline.
"Verkar som om vi har fått ett stort problem..."sade han.

(( Vi säger att Mikael (klaus styvpappa) lever... för att få mer spänning.. ))

(( Okej, det blir bra! ))

Klaus hade fått ett telefonsamtal, och Caroline stod och tittade ut över havet, på solnedgången.
När hon hörde Klaus röst bakom sig, vände hon sig tvärt om.
Ett problem? Hon hade nog med problem, ännu ett? Det verkade dessutom som det var ett stort problem.
"Okej, så, det är allvarligt?", frågade hon lite bestört.
Klaus verkade stressad och orolig, så hon bestämde sig för att inte fråga vad problemet var, det kunde ju vara personligt också...
Hon tittade bara allvarligt på Klaus.

"Mikael har på något sätt lyckas slippa ut från sin eviga sömn och nu vet han att vi är på väg till San Fransisco", sammanfattade Klaus och tittade sig omkring. Hur mycket han än hatade att erkänna det så var Mikael smart, han manipulerade Klaus med ord så att han blev arg. Det var endast fråga om minuter innan Mikael skulle hitta dem.
"Han är inte ute efter mig..."fortsatte han sedan försiktigt. "Utan dig...."
Han hatade att berätta sanningen då den var som värst, men han var tvungen, Caroline var i fara och Mikael skulle hellre döda henne än att släppa Klaus från sitt grepp igen.

Caroline tvekade, ute efter henne? Det kunde inte vara sant, eller jo, men det gjorde henne mållös.
"Efter m-mig?", frågade hon stammande.
Caroline kände på sig att det var hennes slut, han var för stark, det var över...
Men hon behövde vara stark, så hon tog tag i sig själv och tog ett djupt andetag.
"Okej, så... Jag antar att jag måste konfrontera detta själv", svarade hon med en bestämd min.
Klaus skulle inte vara med och skydda henne, för det skulle säkert bara göra saken värre.
Även om hon var rädd, så, ville hon inte att någon annan skulle skadas på grund av henne.

(( Måste gå nu, fortsätter nog ikväll. ))