We are left, they disappeared. (Rollspel)

"En brödgråta. Ungefär som en visselpipa men lättare att göra och mindre" förklarar Thomas och blir sedan lite förundrad över hur mörkt och högt Nikkis brödgråta lät. Thomas gör klar sin egen och blåser han också men den låter mer som en anka som har satt i halsen. Den låter bara i högst 1 ½ sekund innan den tystnar. Tom fortsätter och tillsist låter den som den ska. Länge, alltså.

Nikki skrattar när den låter
"hur har du lärt dig göra dem här?" frågade han nyfiket och blåste igen och Mokona började skälla "Shhy, det är ingen fara" sa Nikki leende och klappade vargen

Thomas tänker efter och funderar verkligen och kommer sedan på. "Nyårsafton, 92" skrattar han och skakar sedan på huvudet. "Nej, skojade. Jag har både sett på TV-program om det och sedan gick vi mycket ute när jag var liten. Det har inte blivit så värst mycket nu. Morfar lärde mig göra dem här och visselpiporna" säger Thomas och kollar på vargen innan han blåser igen.
"Men dem smakar pyton" lägger han till skrattande.

"Jag tycker de är coola, jag har aldrig sätt något liknande" sa Nikki leende och blåste igen och Mokona bara stirrade på dem och skällde sen igen
"Mina morföräldrar och far föräldrar bor utomlands" sa han lite sorgset och saknade dem, sist han hade sett dem var på sin mors begravning

Thomas sätter sig upp i skräddarställning. "Nej, dem ser lite speciella ut. Ett rör som är ihoppressat i ena änden, inte alla saker som ser ut så" skrattar han och leker med kniven. Hans morföräldrar dog bara några år efter att dem visat Thomas hur man gjorde visselpipor och brödgråtor och mycket mer. Dem hade båda dött i en brand i deras hus. Däremot så bor hans farföräldrar ca 1 timme bort från honom. "Vill du ha en visselpipa också?" frågar Thomas och kollar in i Nikkis ögon igen för att få den där härliga känslan genom kroppen igen.

Nikki ser på Tom "lite speciella ut? hur ser något som är mycket speciella ut då??" skrattade han och log sen "om det inte är för mycket begärt?" frågade han och mötte Toms blick och han kunde inte slita bort sin egna blick

Thomas skrattar och rycker på axlarna. "Super-mega-flexi-awesome-grålila? Nej men en stor sak som ser ut som en blandning mellan en elefant och en trombon, det är speciellt!" säger Tom och gör tummen upp.
"Okej, vänta här en liten stund då" säger han och hoppar upp och springer än en gång tillbaka till rönnträden och skär av två lite större trädgrenar och går med dem till framsidan. Tom skär ett litet jack, snurrar runt kniven, hackar, gör jack, hackar lite till och tillslut är en av dem färdig. Han räcker över den till Nikki utan att berätta hur man gör, för det skulle han väl ändå kunna lista ut. "Och om du vill ändra tonhöjd drar du bara ut eller in den här lösa grejen i bakänden" kommer Tom på och visar honom.

"Ja okej jag ser mig som besegrad det är något speciellt" sa han och kände sig ensam när tom försvann och deras ögonkontakt bröts. Mokona slickade honom i ansiktet och han kliade vargen som verkade nöjd och Nikki betraktade Tom när han gjorde viselpipan åt honom och testade den sen och log när det funkade
"Tack" sa han och lutade sig fram och kysste Tom

Thomas ler som ett barn igen då han får en kyss av Nikki igen. "Det var så lite" svarar han rodnande och kollar ner på sin bisselpipa igen som fortfarande är en grå kvist.
När hans är färdig ristar han in bokstäverna TOM på den och testar den.

Nikki rodnar lite, det var andra gången han kysste Tom utan att veta varför, han kanske gillade honom utan att själv inse det.
"Nej det var det inte, människor bruakr inte ge mig pressenter såd et betyder mycket för mig" sa Nikki