Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom och suckade.
"Och vad händer med den stora lyckliga familjen? Vi ska ha flera barn min älskade..." Hon smekte hans kind innan hon såg mot träden.
"Vi måste fortsätta. Vi kan inte stanna upp."

Ethan nickade.
"Vi kan inte gå. Eller Du kan inte stanna här. Jag måste hålla Mi säker när solen är uppe."

Han svalde hårt. Såg på henne. "Jag älskar dig." Viskade han och pussade henne på kinden innan han började att gå igen. Han kunde inte lova henne att de skulle ha fler barn. Han kunde inte lova henne något alls eftersom hotet de stod framför var helt nytt för honom. Han behövde Mi, eller några av de äldre från alla stammar. Han behövde förstå. Vad handlade det om? Han behövde prata med en trollkunnig.

"Ethan." Sa han varnande. "Mi är den som är mest säker av oss alla. Ingen kan ta sig in där. Hon...kan inte vara nära dig. Hon måste, göra sig stark." Sa han tvekande. Vagt. Hon behövde dricka mer blod än vad Ethan kunde ge. De behövde hennes fulla styrka.

"Och jag älskar dig din starka varg." Hon kunde se huset framför sig och såg en ängel stå och vänta på dem. Hon stannade upp och greppade tag om hans arm.
"Vem är det?"


Han såg amma sak som Olivia och såg sedan på Gabriel.
"Det är väl säker? Det är väl ett sändebud från ängelstammen?" Frågade han försiktigt.

Gabriel stannade upp. Tvärt. Han släppte ned Olivia och pressade bak både honom och henne mot ett träd för att sedan själv ställa sig framför dem. Han iakttog personen noga. Med alla sina sinnen. "Tala dem ord vi kommit överens om." Begärde han men han talade ett annat språk. Ett språk som bara de som var med i rådet visste om. Och Olivia såklart. Om det var ett sändebud så skulle den kunna svara korrekt.

Ängeln gav dem ett svagt leende och nickade.
"Vi är här för att vaka och ta hand om väktaren. Vi hörde om en strid i går men fick nu reda på vad som händer." Han höll sig kvar och såg på dem.
"Vi kan hålla henne och ert barn säkert Gabriel." Han blickade på honom.

Gabriel flytta undan sig sakta. "Vad är det som händer då? Kan ni berätta för rådet? Hur ska vi skydda oss?" Sa han och tog några steg närmare och han visste att det var en ängel. Han hade träffat denna ängel förut. Han drog med sig både Olivia och Ethan framåt.

"De vill åt väktaren innan den riktiga fullmånen." Han nickade mot Olivia.
"Ingen plats på jorden är säker egentligen. Vi tog oss fördelen att samla ett möte." Han såg mot dörren.
"Alla är här förutom du och Mistril."

Olivia såg på ängeln och såg sedan på Gabriel.
"Vi har inget annat val älskade.

"Innan den riktiga fullmånen? " Väste han och såg på dörren. "Då går vi in. Jag berättar för Mistril senare. Hon vilar." Sa han och tog både Ethan och Olivia i handen och förde med dem in i huset och satte sig ned. Alla var där. Ingen plats på jorden. Det var riktigt illa.

"Vi vet att hon vilar." Han såg på dem och gick in efter Ethan.
"Så vi tänker inte börja med upprop. Vi har inte tid." Ängeln drog ut stolen mot Olivia.
"Sätt er är ni snäll."

Olivia slog sig ner och drog handen genom håret.
"Jag har hört om nattens... faror. Vi är här för att försöka hitta ett säkert ställa till mig så snabbt som möjligt."

Gabriel såg sig omkring. Han kände sig väldigt orolig. "Vi behöver också förstå. Vilka är dem? Hur stoppar vi dem? Hur skyddar vi oss?" Sa han och såg mot ängeln. "Väktaren måste till säkerhet." Fortsatte han allvarligt. Hans Olivia som allas säkerhet och trygghet hängde på. Hon behövde skyddas. Han såg på henne och tog hennes hand. Försiktigt.