PRS Lupple & Medi

Hon drog efter andan och smekte Dorians hand och nickade.
"Jag förstår. Jag önskar att det fanns något mirakel." Hon såg på Lathan och såg sårad ut.
"Om du sitter med honom ska jag bara äta frukost och hämta lite mat samt de andra gåvorna." Hon gick förbi och såg sedan ner.

Lathan nickade sakta och satte sig intill Dorian och greppade tag om hans hand. Han viskade flera tröstande meningar på Dorians förstaspråk och smekte honom över pannan. " Du har överlevt värre saker." Viskade han och kramade hans hand hårt.
Alexander följde Willow ned och gick utanför och satte sig på trappan och drog in den friska luften.

Hon hade gjort iordning frukost och såg över axeln och satte sig vid frukostbordet och åt. Hon såg ner på kortet hon hade skrivit och smekte bilden på ett hjärta och bet ihop.
Hon reste sig och tog med sig frukosten ut.
"Alexander finns det inget mirakel?"

Alexander vände blicken mot henne när hon kom dit och log matt, sorgset och skakade på huvudet. " Inga jag vet. " Sa han tyst. "Vi får helt enkelt vara tålmodiga. " Sa han tyst och bet sig lite i läppen. "När vi båda kan vaka över honom kommer saker och ting gå snabbare. " Sa han och log svagt.

Hon nickade och lutade huvudet mot honom.
"Om jag spelar in min röst. Tror du han kommer bli galen? Jag skrev ett kort och det blir lite udda om du läser upp det för honom. Om n bara sätter på den så ha hör min röst kanske han orkar kämpa." Hon suckade tungt.

Alexander såg på henne och la en arm om henne. "Jag har ingen aning- antagligen men han borde höra den." Sa han ärligt och smekte hennes rygg tröstande.
"Han kommer kämpa kära du, vem skulle inte kämpa för dig?" Log han uppmuntrande.

Hon log och nickade.
"Jag tänkte kopiera en av hans målningar. Jag vet inte om det är sämre men jag vill att han ska kunna se det vackra." Hon slöt ögonen.
"Jag mår rätt illa." Hon slöt ögonen.

Han nickade sakta. " Gör som du känner." Log han men slutade sedan le och studerade henne. " Det är inte bra." Sa han och lyssnade på hennes puls och andning.

"Det är bara oro Alexander." Hon tog upp brödet och såg på honom.
"Min mage är orolig och jag vet vad det är." Hon log svagt men höll ut sin hand så han kunde ta pulsen.

Alexander såg oförstående på henne, vad visste hon? Hon la sina kalla fingrar på hennes handled och började räkna. Hon såg hälsosam ut, hon såg frisk ut. Han la sin andra hand på hennes panna, inte varm heller- utan normalt.
Han flyttade sedan undan sina händer och log svagt. "Allt verkar normalt. " Sa han tyst.