PRS Lupple & Medi

"Jag trodde Maria och Tristan skulle komma." Hon log svag och kände magen kurra och hon log ursäktande.
"Förlåt." Hon suckade.
"Jag måste göra lite saker innan jag åker." Hon reste sig.
"Skulle han bli arg om jag satte en bild av mig i samma rum? Så han har något att kämpa för eller skulle han bli mer vild?"

Lathan log svagt. "Tristan ordnar för din hemkomst." Viskade han och bet sig lite i läppen. "Men vem vet, kanske kommer alla tre." Log han och skakade på huvudet. "Ingen fara." Sa han och nickade. " Ordna med det du behöver." Sa han och ryckte på axlarna. "Kommer antagligen gå i perioder, men innerst inne tror jag han skulle bli glad av det." Sa han ärligt.

Hon kramad om honom och sprang in i det stora huset och såg mot trappan. Hon gick upp, gick in i ett rum och letade snabbt innan hon hittade lite tygremsor och gjorde ett armband och log. Det skulle vara perfekt.
"Alexander?" Viskade hon ifall han hade slumrat till.

Lathan kramade henne tillbaka och såg henne springa bort med ett litet leende på läpparna.

Alexander tittade upp när han hörde sitt namn och såg Willow. Han tänkte försiktigt över Dorian med täcket och log. "Hej där." Viskade han och log svagt.

Hon log och såg in på Dorian.
"Är det okej om jag säter den här på hans handled?" Hon visade armbandet och log svagt.
"Det är en kärleksamulett, från mig." Hon såg ner medan hon rörde den i handen.
"Han var i stora plågr i går så jag tänkte lämna lite gåvor så han inte ger upp." Hon såg upp och log svagt.
"Jag ska åka snart så jag vill bara säga hejdå."

Alexander såg på henne och log svagt. " Det är helt okej. Jag ger er lite egentid." Sa han och kramade om hennes hand.
"Han sover. Oroligt men han sover. " Sa han och gick ut genom dörren.
Men gick inte långt.

Dorian sov djupt men ändå inte, smärtan var otroligt påfrestande. "Willow." Viskade han mumlande och försökte greppa tag om nått men kroppen var helt stel. Det var omöjligt att röra sig.

Hon gick fram till honom och satte sig vid sängkanten. Hon knöt fast armbandet innan hon bäddade ner honom igen. Sakta lutade hon sig fram, kysste hans ögonlock och sedan munnen.
"Älskade Dorian. Att du skulle bli så dålig. Men oroa dig inte." Hon lade sig och smekte hans kind sakta. Började sjunga för honom och sakta men mjukt smekte hon hans kind. Hon var fortfarande tvungen att ta in kortet samt en bild på henne.

Långt ovanför ytan hörde han Willow, han kunde nästan känna hennes läppar och han skrek för sig själv och försökte bryta sömnen. Han ville bara hålla om henne. Hålla henne tills allt var över men han var låst i sin egen kropp. Blod började rinna från hans ögon som tårar. Han förstod inte vad som hände.

Hon stirrade på hans ansikte och ryckte till.
"Alexander!" Hon satte sig upp och satte händerna för ansiktet.
"Han blöder!" Hon började att gråta och smekte hans hand.
"Åh min älskade du..." Hon svalde och hade svårt att få fram ord.
"Dorian jag kommer snart. Jag lovar."

Alexander rusade in i rummet när hon skrek och såg på det hela och satte sig vid hans sida och torkade försiktigt bort det med en handduk. "Jag vet inte varför det händer, hände igår också. När han ropade på dig." Viskade han oroligt och såg på Willow.
"Andas, han dör inte av det- han läker otroligt fort. Det är därför detta är ett problem. Han skadas av flisorna, och läker, och skadas, och läker och så vidare- om och om igen. " Viskade han och svalde.
"Därför måste vi få ut dem så han kan läka helt. " Viskade han och ganska snart kom Lathan upp och såg på det hela. Hans son.