PRS Lupple & Medi

Hon nickade och gick in genom dörren och tog av sig skorna. Hon hörde hans skrik och hon bet ihop läpparna och svalde hårt. Det smärtade henne. Men hon gick till köket oc satte sig, tog fam kortet och började skriva.
Älskade Dorian. Jag vet att framtiden kommer vara svår. Med mycket smärta och mycket sömn. Jag älskar dig i hela mitt hjärta och jag vill att du ska bli frisk Jag hoppas mina tankar går till sig och jag hoppas du kommer hem snart till oss, till mig. Jag älskar dig
För alltid din Willow. Hon undertecknade med texten 'Jag äskar dig' På tre språk, Engelska, Italienska och hans språk. Hon lade ner pennan och tårarna bröt fram igen.
"åh Dorian." Hon smekte hans ring och lyfteden till läpparna, kysste den och brast ut i gråt.

Lathan gav henne lite utrymme, det fanns inte så mycket mer han kunde göra- det var på nått sätt en otröstlig sak.
Maria var verkligen bättre på såna här saker.
Men han befann sig i närheten, för att kunna trösta ifall det skulle vara rätt sak att göra.

Dorian försökte bita tag i Alexander med sina tänder men lyckades absolut inte, han morrade- skrek, svor gjorde allt för att komma bort men så hörde han henne. Han kände hennes doft och tystnade tvärt. Willow. Smärtan blev helt plötsligt annorlunda.
" Willow, jag vill till henne." Viskade hon och försökte ta sig loss med en helt annan typ av styrka och Alexander fick trycka ned honom. "Du är inte frisk." Viskade Alexander sorgset om och om igen.
"Willow." Viskade han för att sedan säga det högre och högre tills han skrek hennes namn.

Hon såg upp och slog händerna för öronen och skakade på huvudet.
"Pappa kan jag inte få bo någon annanstans? Jag klarar inte av det. Ha..." Hon reste sig upp och svalde.
"Jag kommer tillbaka till morgonen och ger honom det sista." Hon pekade på kortet och såg på honom.
Hon hade händerna för öronen.

Dorian förstod inte alls varför hon inte kom upp, varför hon gömde sig för honom, hade han gjort något? Han kände hur det droppade från hans ögon och med tanke på Alexanders uttryck var det något riktigt illa.
" Ta ut henne Lathan." Morrade Alexander och försökte stoppa blodet som kom från hans ögon. Detta var så konstigt.

Lathan la en arm om Willows höft och drog med henne ut från huset, bar upp henne och började sedan springa med henne. Mot en av de andra husen som fanns på tomten. Han tvingade sig in, satte försiktigt ned henne och la sin jacka om hennes axlar. "Vi borde dölja din lukt så gott det går." Viskade han och ledde henne till soffan där de från byrån satt och såg på teven. Han satte försiktigt ned henne mellan de andra och svalde.

Hon gick villigt med och hon nickade och drog jackan närmare sig.
"Ja det borde vara bra." Hon lutade sig mot honom och hon darrade.
"Det här måste vara jobbigt för dig. Jag kan inte tänka tanken. "
Hon suckade och hon skakade på huvudet.
"Ja borde vila en stund."

Lathan satte sig på huk framför henne och nickade. " Jag borde vara där. Men Alexander har det under kontroll." Viskade han och log svagt mot henne. " Vila du." Viskade han och tvingade personalen från byrån att flytta sig lite men ändå befinna sig runt henne.

Hon lade sig ner och slöt ögonen och andades tungt.
Snart hade hon fallit i sömn och andades tungt men hon höll i Dorians ring.
En människa från byrån såg oroat på det stora huset.
"Om ni vill kan ni gå en snabb sväng till er son. Vi kan beskydda miss Willow." De log och pekade mot ett stort kors.
"Sen kan vi alltid sätta kors på fönsterna så hon är säker.

Lathan såg på dem, log svagt och skakade på huvudet. "Jag tackar, men min son skulle mörda mig om han visste att jag lämnade henne i detta skicket." Flinade han ärligt och satte sig ned på golvet och såg mot Willow.
"Men ni får väldigt gärna sätta kors ändå." Sa han och log svagt.

De nickade och satte upp kors och tände ljus. Sedan lämnade de dem ensamma.
Willow låg och höll ringen tätt till sig och gav i från sig snyftningar.
"Dorian." Viskade hon i sömnen.
Morgonen kom och hon vaknade sakta upp. Blicken flackade och hon satte sig upp.
"Vart är jag?" Hon gned sig i ansiktet.

Lathan vakade över henne hela natten och fylldes av både sorg och smärta på grund av hennes smärta. När morgonen kom så log han svagt mot henne när hon vaknade. "I grannhuset." Sa Lathan och kramade hennes hand. " Maria och Armelle är på väg. De landar inom två timmar." Sa han och log svagt.