PRS Lupple & Medi

"Hoshi." Han svarade snabbt och han suckade.
"Vem är det?"


Willow såg på Lathan och tog hans hand.
"Tack för maten men jag är inte så hungrig." Hon såg ner och lade handen för munnen.
"Jag må bara riktigt illa."

Alexander log svagt över att han svarade så snabbt. "Alexander, Dorian är nere för räkning. Förgiftad. Var försiktigt med vad du äter. Och alla attacker- de är inte nya de har bara blivit galna efter förgiftningen." Sa han kort. " Tänkte att du ville veta. " Sa han sedan och svalde hårt.

Lathan nickade sakta. " Vill du ha lite vatten?" Frågade han oroligt och såg på henne.

Hoshi svalde och skakade på huvudet.
"Oj jag ska se till att kolla." Han suckade.
"Hur mår han och sedan hur mår Willow? Hon måste vara rädd."

Willow nickade bara och lutade sig tillbaka.
"Jag är nog bara nervös." Hon slöt ögonen.
"Kan jag få med is i?"

" Sprid ordet, det finns träflisor i blodpåsarna vi har." Sa han tyst och drog handen igenom håret. " Han sover, men är i smärtor." Sa han tyst och gick iväg en bit.
"Rädd, orolig, förstörd- vi skickar hem henne." Sa han och bet sig lite i läppen.

LAthan nickade sakta och fyllde på vatten från kylen i ett glas och hällde sedan i lite isbitar också och serverade det till henne.

"Det ska jag. Tack jag hör av mig om något händer. Jag ska kolla om mina har flisorna i."

Hon tog emot glaset och drack av vattnet och såg på dem båda.
När hon ställt ner glaset reste hon och tog tag i Lathans hand.
"Kan jag få sitta ute? Om du är med?"

Alexander nickade sakta. " Vi hörs." Sa han och la på telefonen och gick sedan upp till Dorian efter att ha dragit bort kritan. Trots att det brände. Han steg in och såg Dorian nästan vrida sig i smärtor.
Det var inte enbart flisorna som skadade honom nu, även kedjorna. Han gick fram och la en hand på hans panna. " Vi ska lösa detta." Viskade han och såg på honom med sorgsna ögon.

Lathan nickade mot Willow, tog hennes hand och ledde ut henne från huset och slog sig ned på det torra gräset och log mot henne.

Hon hade hört att Dorian hade vaknat och hon greppade tag om Lathans arm och gick ut. Hon grät och såg oroat på honom.
"Åh snälla säg att ni kommer klara det. Vet ni ens vad ni ska göra? Finns det inget jag kan göra?" Hon såg oroat på honom.
"Pappa jag vill ge honom mitt blod."

Lathan såg på henne och kramade om henne mjukt och tröstande. " Vi kommer tömma honom på blod, för att spola bort flisorna. Vi hoppas att det kommer funka." Sa han lågt och såg på henne, sorgset.
"Älskade Willow, ditt blod kommer inte räcka. " Viskade han och kramade henne mer. "Och jag tänker inte försätta dig i en sådan fara." Viskade han.

"Snälla pappa." Hon brast ut i gråt och borrade in ansiktet.
"Jag älskar honom. Jag vill ha honom frisk men jag.." Hon såg sig om och hulkade sig.
"Jag vill inte lämna honom. "

Han kramade henne och försökte trösta henne. " Han älskar dig mer än du kan förstå." Viskade han och nickade sakta. "Han kommer bli frisk- jag ska göra allt för att få honom frisk." Viskade han och nickade. "Jag förstår, men kära du- att se det som kommer ske vill du inte. Hela dagarna kommer han sova, nätterna kommer han vara i otroliga smärtor. Han skulle inte vilja att du såg honom så." Viskade han ärligt.