Life - Lupple & Medi PRS

Olivia hade sjunkit ner och kramade sig fast vid Mi och hon skakade på huvudet.
"Jag vet inte." Viskade hon och såg mot dörren.

"Jag kommer att hitta dig igen. Och då är du min." Mannen försvann sedan och Ethan vände sig om.
"Tror du han kommer döda någon?"

Mi höll Olivia hårt intill sig. Hon ansträngde sig, använde sina sista krafter för att hon inte skulle behöva gå. "Han vill väldigt gärna ha dig." Viskade Mi matt, trött.
Hon såg sedan mot Ethan och svalde hårt. " Jag vet inte." Viskade hon och kände oron.

Hon darrade och drog Ethan tiöö sig.
"Kom hit du med." Viskade hon och slöt ögonen.
"Inte vad jag hade tänkt mig." Viskade hon innan hon skakade på huvudet.
"Har någon en mobil på sig? jag vill ringa Gabriel!"

Mi svalde hårt och såg på henne. Försökte att inte tuppa av. "Ring när solen går upp, han kan ändå inte svara nu." Viskade hon och såg på dem. "Stanna i cirkeln. Jag måste." Började hon och försökte ta sig till sängen och lyckades ta sig dit med långsamma rörelser och la sig på den och lät ringen glida av sitt finger.

Ethan reste sig och hjälpte Mi att lägga sig i sängen. Han såg mot Olivia och lade sedan filten om Mi.
"SOv gott älskade." Han såg sedan mot ringen och höll hennes hand.

"Så vad ska vi göra nu?" Olivia såg på honom.

Mi såg på honom, leendes. "Öppna inte dörren." Viskade hon innan hon sjönk ned i någon slags sömn.

"Jag ska inte. Vi ska sova här." Viskade han och kröp ner intill henne. Han såg mot Olivia.
"Förlåt." Viskade han och suckade.

Olivia reste sig och slog sig ner i soffan och log.
"Jag kan sova här. ingen fara."

Mi kände Ethans närhet, där långt borta och försökte att nå honom. Försökte att komma till honom men det var omöjligt.
Hon kände också Olivia och kände en slags stress men sjönk bara djupare in i sömnen.

Morgonen kom och Olivia vaknade upp med världens smärta i nacken.
"Kan jag gå ut nu?" Hon sate sig upp och Ethan såg sig om.
"Jag vet inte. Vi väntar till Gabriel tar sig hit så kan han hålla oss säkra.."

Så fort solen steg upp hade han förvandlats till människa och hans befallning hade försvunnit. Utan att ens tänka, utan att ens reagera så började han springa. Rakt mot slottet. Väl inne i slottet så sökte han efter dem och fann snart deras gömställe. Han förstod inte hur de kunde vara innanför en vägg. "Älskling?" Ropade han oroligt och tryckte händerna mot väggen.