Life - Lupple & Medi PRS

"OOllllllllllllliiiiiiiiiiiiiiivvvvviaaaaaaaaaaaaaa" Mannen lockade och han vörjade att gå upp för trappan.
"Inte ska du vara dum och säga emot mig? Jag som är så snäll?" Han skrattade och stanande upp vid dörren.
"Mi nu är du fånig." Han började slå på dörren.
"ÖPPNA och ge mig flickan!" skrek han.
"Annars äter jag din älskade Ethan så fort han kommer ut!"

Mi kände kalla kårar över hela kroppen. Hur visste den här mannen vem väktaren var? Hur visste han vem hon var? Hur i hela friden visste han vem Ethan var? Hennes ilska fick hennes styrka att återkomma. Eller snarare, ilskan gav henne styrka. Dörren gick inte att forcera utan hennes blod men ändå reste hon sig, gav både Ethan och Olivia magiskt förstärkta vapen. Ställde sig själv i attackposition och väntade.

Mannen skrattade och lade huvudet på sned.
"Mistril öppna dörren och sätt dig sedan. Jag gör det här enklast för dig. Du kommer få leva och Ethan med." Ha knackade igen.
"Olivia hör du mig?"

Mi blottade tänderna. Vilken idiot. Hota Ethan och Olivia. Han skulle dö.

Hon såg på Olivia och visade att hon skulle vara tyst. Hur skulle hon skydda dem alla?

"Nu får ni ge er. jag ber er at öppna. Varför fungerar det inte?" Han såg sig om och började gå framm och tillbaka.
"Olivia jag dödar ddin make om du inte kommer ut... Eller han kommer döda hela sin flock.. Jag kan göra det. Det är inte så svårt...."

Olivia flämtade till och såg på Mi. Skakade sedan på huvudet.
"Skada honom inte!" bad hon och reste sig.
"Skada ingen så följer jag med."

Mi log triumferande. Magin var stark, så stark. Det var en väldigt väldigt mäktig häxa som lagt förtrollningarna på denna dörr. Det skulle inte rasera hur som helst. Hon hörde hotelserna och svalde. Vilken galning.

Mi såg på Olivia med ilsken blick. " Jag låter dig inte. "Viskade hon och flyttade sig till henne och kramade om henne. "Du och ditt barn, måste skyddas till varje pris. Alla magiska väsen skulle dö för er. Låt inte denna galning rasera allt." Viskade hon enträget.

Gabriel kämpade med att komma igenom sin befallning och avskärmade sig från alla andra. Ingen skulle höra befallningen som han hade hört. De hade sina order och han förväntade sig att de skulle följa dem.

Hon såg på Mi och lade en hand om magen och såg sedan på dörren. Tårar började rinna.
"Men jag kan inte riskera vargarnas liv för min säkerhet Mi. Inte för din lycka." Hon reste sig och såg på henne.
"Hitta mig sen. Jag ber dig." Hon började gå mot dörren.

"Åh nu känner jag dig. Olivia öppna dörren." Mannen log när han kände att Olivia kom allt närmare.

Mi morrade ilsket. " Olivia." Sa hon varnande. "Du inser att du riskerar mitt liv, du riskerar freden av att göra detta. Gabriel kommer låta blodet flyta." Viskade hon allvarligt.
Hon försökte hålla fast i henne men hennes ilska började att rinna av henne och också hennes kraft. "Jag vet inte om jag kan hitta dig. Jag vet inte ens vem han är." Viskade hon oroligt och försökte hålla sig stående. Men benen vek sig. "Gå ingenstans." Bad hon.

Hon stannade upp och hon höll i handen. SMed viljestyrka sjönk hon ner och såg mot Mi.
"Stanna i circeln. Jag är inte lika magisk som du men jag har svårt att motstå hans röst. "

"Olivia jag är här för att hämta dig. Kom nu." manade mannen

Mi skakade på huvudet. "Du behöver stanna i cirkeln." Viskade hon och försökte hålla fast henne. "Vem är han?" Frågade hon med sorgsen blick och matt röst.