Life - Lupple & Medi PRS

"Sluta inte. Snälla jag ber." Viskade han och placerade en hand på hennes huvud.
"Jag älskar det." Han lyfte huvudet och log.

Skepnaden vände sig om och lade huvudet på sned.
"Vart är hon?" Frågade mannen och tog ett steg mot Gabriel.
"Vart är väktaren?"

Mi kände hans hand och mötte hans blick. Han såg inte ut att vara i fara. Hon smekte hans ena ben sakta och fortsatte att dricka.


Gabriel morrade ilsket. Vem skepnaden än var, och trots att detta var neutral mark uppfattade Gabriel personen som ett stort hot. Han klev fram i ljuset och blottade sina tänder. Han tänkte inte berätta vart hans gravida, snart fru var. Aldrig.

Han gav henne ett leende och placerade huvudet tillbaka på kudden. Med djupa andetag smekte han hennes huvud.
"Det här är så underbart.


Mannen skrattade och lade huvudet på sned.
"Patetiska valp. NER!" Han såg på Gabriel och han visade sin hand. En magisk sybol var målad i blod och skulle få den han tilltalade att lyssna på.

Gabriel hörde skrattet, det kändes kallt och rått. En hand med symbol mötte hans synfält och han anade fara, en överhängande fara. Utan att kunna styra sig själv, trots att han kämpade emot så blev han liggandes på marken. Han morrade ilsket och försökte ta sig upp. "Varna alla, skydda flocken. Skydda varandra, henne." Sände han ut med all sin koncentration och han hoppades att de lyssnade. Hoppades att de hörde och snart, som om hans önskan gick i uppfyllelse ändrades vargarnas sång till varningsrop. Varningen hade nått fram.

Mi slöt sina ögon och drack njutningsfullt men när hon hörde hur vargarnas sång förändrades så blev hon kall i hela själen och drog sig bort. Med en snabb rörelse så läkte hon hans sår. " Stanna här. " Väste hon och reste sig blixtsnabbt upp drog på sig jeans och skinnjacka. Så hon var klädd som en skugga. Hon sprang ljudlöst upp till Olivia och la armarna om henne och la handen för hennes mun. "Var inte rädd." Viskade hon och lyfte med henne till Ethan och satte ned henne på sängen i det säkra rummet. "Jag kommer låsa in er. Ingen kommer komma in här. Det förseglas med mitt blod. Om jag skulle försvinna, så kommer varenda förtrollning släppa och ni behöver fly. Men ta er härifrån, inte tillbaka. Då ska ni framåt. Ni måste framåt då. "Viskade hon snabbt och plockade på sig fler saker från rummet innan hon rörde sig mot dörren.

"Jag vill bara veta vart hon är." Sa han och gick fram till Gabriel och sjönk ner på knä.
"Seså inte ska du vara så elak. Bli ditt mänskliga jag." Sa han och höll fram handen.
"Vart är hon?" Morrade han.


Ethansåg besviken ut och lade filten om sig. Det ömmade nu och han hoppade till när hon kom tillbaka med Olivia.
"Mi vad är det som pågår?" Frågade han och blev röd i ansiktet.
"Jag.... vill veta!"

Gabriel var sällan tacksam för månen men idag, var han så tacksam för den. Han skulle aldrig kunna förvandlas idag, inte frivilligt. Och han var starkare än han brukade vara. Han morrade och nafsade efter skepnadens hand. Han ville bita bort det förskräckliga märket. Men något inom honom, ville berätta och han tvingade ned sitt huvud mot marken och försökte att hålla i munnen med sina tassar. "Kom inte hit. Få bort alla. Ni, kan...inte...se. Magi." Sände han förtvivlat ut. Han försökte kämpa. Han försökte dra kraft från flocken, från månen men ingenting fungerade.

Mi såg på Ethan, såg hans besvikelse och svalde. "Jag vet inte. Vargarna varnar. Något...jag kan inte få ut er." Viskade hon oroligt. Hon var inte stark nog att skydda hela slottet. Hon behövde sova.

"Men är du inte söt?" Han skrattade och han knäppte med fingrarna.
"Gå till din by och stanna där. Du kommer inte hit och det gör ingen." Han reste sig och placerade en hand på dörren och drog in lukten.
"Fann dig." Viskade han och vände sig om och började gå mot slottet.


"Mi du ser inte frisk ut." Hon gick fram och tog hennes hand.
"Skräm oss inte. Lås in dig här om det är säkert. Vi kan skydda dig."

Gabriel stirrade på mannen och gnydde lågt. Hon var i fara. Han kunde inte attackera. Han kunde inte göra något annat än att lyda. Han reste sig upp och började gå mot byn. Med stor, stor oro. Och han försökte kämpa men för snart var han i byn. Han visste vart han var på väg men han kunde inte gå dit. Han försökte. Han pressade mot byns gränser för att ta sig vidare men det var omöjligt.

Mi kramade om Olivias hand och svalde hårt. "Väktarens hus är i fara. Jag..." Men hon kunde bara bita hål i sin egen hand och dra ett komplicerat mönster över dörren som försvann och det blev som en solid vägg innan hon föll ned på knä. "Jag hoppas att dörren håller." Viskade hon.

Olivia lade armarna om henne.
"Jag är ju här. Men jag ska se till att vi inte hamnar i fara..." Sa hon.

Ethan reste sig upp och gick fram.
"Älskade drick från mig. Inga men nu dricker du..." Han satte sig framför henne och såg in i hennes ögo.
"Jag klarar mig. "

Mannen började vissla glatt när han kom fram till slottet och klev in. Han såg sig om.
"Åh Olivia..." Han drog ut hennes namn och skrattade sedan.
"Kom nu är du snäll. Vi har viktiga saker att göra."

"Det är du som är i fa..."Började hon men tystnade och höll fingret för munnen mot de andra. Hon hörde att någon var i slottet. Åh detta var illa. Med skakande händer började Mi ljudlöst att plocka fram örter, blad och behållare. Hon började sakta blanda dem och strö dem runt dem i en cirkel. Detta borde dölja dem från alla som sökte. Hon tog fram blodpåsar och började att dricka dem. I väldig fart.