Förändrad värld Lupple & Medi

"Spänn fast dig." Sa hon och gick för att hämta bilnycklarna.
"Då åker vi.." Sa hon och log mjukt.

"Så..." Hon vände huvudet och blicken naglades fast vid månen och hon såg på den. Pekade sedan.
"Ser du pricken? Precis intill månen?"

Allan gjorde som hon sa och väntade. "Då åker vi." Viskade han.

Rafael nickade. "Jag ser den." Log han.

Hon satte sig i bilen och började sedan att köra och hon såg på honom.
"Vi kommer inte hinna hem tills morgonen. Så vi stannar på ett hotell imellan."


"Det är en av månens många offer." Sa hon sorgset,
"Månen är ensam och lurar många."

Allan nickade sakta. "Okej. Om det funkar för dig." Viskade han.

Rafael såg fundersamt på henne, trodde hon verkligen på den gamla sagan? "Hur vet du det?" Frågade han nyfiket.

"Det fungerar för mig eftersom det ska fungera för dig." Hon såg på honom och körde genom alén och vidare.

"För att jag vet det. Jag var på samma sett ensam. Jag minns inte men jag kände mig så ensam. Jag grät så mycket och någon kall vaggade mig. Men jag var glad så sällan."

Rafael stirrade på henne. Vad pratade hon om? Han kände sig nästan rädd.

Hon vände blicken mot himlen igen. Ögonen nästan skiftade i ffärg till en silverliknande färg innan hon slöt dem.
"Förlåt jag svamlar säkert."

Rafael såg hennes ögon och svalde hårt. Vad i hela friden? Han försökte fukta sina läppar. "Åh nej då." Sa han försiktigt. Han behövde forska om detta.

"Inte?" Hon reste sig upp och vände sig så hon stod mot honom.
"Jag gör inte det?" Hon lade hvuduet på sned. Hennes hår gnistrade i månljuset och hon log.

"Inte alls." Viskade han.