When the sun rise [Sv]

meeeeeeeeeeeeeeeer

M
Mo
Mor
More!
Mor
Mo
M

Så himla bra, älskar hur du förklarar och beskriver allting!

Jättebra!

awesome!

Åhhh, jag vet inte riktigt varför, men jag fick lixom rysningar på sista delen av kapitlet... ÅH VAD BRA ♥

Hoppas, hoppas att Rose blir bra igen! Jag älskar din ff.

Lite läskigt och såååå spännande. Hoppas att Ron bllir bra igen!

Jättebra!

Måste börja med att säga; Tack!
Tack för att ni har haft sånt tålamod med mig! Jag har haft så mycket att tänka på den senaste månaden. Både i skolan och hemma. Dessutom har internet strulat. Jag skriver detta från mobilen. Men jag lovar att börja skriva regelbundet igen!
Hoppas att dessa kapitel blir okej. Det första är väldigt kort.
Förlåt om det blir ett konstigt format. Skriver som sagt från mobilen.
Kram på er! Och glad påsk!
_______________________________________

Kapitel 39 -
Rose Weasley

Jag sprang. Jag sprang så fort benen bar mig. Mitt hjärta slog tio gånger så fort som det borde. Det kändes som om jag skulle kollapsa när som helst. Men det enda jag ville var att skaka av mig min förföljare. Jag andades snabbt och hackigt. 
Så. Plötsligt tvärstannade jag. Varför stannade jag? De var snart här! De skulle få tag i mig. Jag försökte springa, men jag var fast. Försökte skrika, men inget hördes. Paniken växte inom mig. Det var som om blodet slutade pumpa igenom mina vener. 
Jag ansträngde mig så mycket att allt blev suddigt. Så skrek jag. Ljudet skar genom luften.  Allt gjorde ont. Så förfärligt ont. 


Kapitel 40 -
Fred Weasley

Allt var stilla. Jag satt bredvid Albus och Roxanne i väntrummet. Vi var alla här. Hela familjen. Ingen sa ett enda ord. Allt var helg tyst. Man kunde ha hört en nål falla till marken.  
Så avbröts tystnaden plötsligt av ett högt, skri. Det ekade i det stora sjukhussalarna. En botare kom springande och slet oförsiktigt upp dörren till Rose och Rons rum. Vi följde efter honom in. 
Rose vände och vred sig av vånda i sjukhusbädden. Hon skrek återigen. Jag utbytte en blick med Albus. Såg mina känslor spelade i honom. Hans ögon glänste av oro, och han kramade sina egna händer så hårt att knogarna vitnade. 
Hermione stod vid Ron, som höll på att vakna. Han såg sig oroligt omkring. 
"Vad har hänt med Rosie? Kommer min Rosie bli bra?" Han hade tusen frågor, men Hermione lugnade ner honom. Trots att jag kunde se att hon själv var allt annat än lugn. 
Ytterligare ett skrik från Rose. Högre än någonsin. Så slog hon upp ögonen. 
"Albus." Hon sträckte ut handen efter honom. Han var framme vid henne med två stora steg, och fattade hennes hand. Så viskade hon något till honom med skrämd röst. Det lät som om hon yrade. Men hon såg så rädd ut att jag tvekade. Ögonen var blanka och stirriga. Pannan glänste. Hon såg uppriktig skräckslagen ut.
"De är efter mig, Al. Snälla, låt dem inte göra mig illa igen! "