Sorgens tider [SV]

Tack allihopa! ;D♥
__________________
Kapitel 67 - Percy Weasley

Efter det pratade inte Harry med mig. Jag höll mig bara borta ifrån honom, och han gjorde detsamma emot mig. Tills vi hörde Ginevras skrik. Vi båda, jag och Harry, stötte på varandra när vi trängde oss ut till trädgården för att ta reda på vad som hade hänt. Han gav mig en blick som sa åt mig att sticka, att han som pojkvän till min syster skulle ta hand om saken, att jag som värdelös bror inte kunde hjälpa till. Ilskan vällde upp inom mig.
"Vad är det, Ginny?" frågade jag, före Harry hade öppnat munnen. Hon stod med ryggen emot oss, så hon såg inte hur mycket ilska som var emellan oss.
"F-fred's k-kvast" grät hon fram medans hon pekade på en tom plats, brevid två andra tomma platser, så mycket riktigt. Fred, George och Charlies kvastar var borta. Två stycken av en anledning, de var ju i Rumänien och skötte om drakar. Men varför var Fred's kvast borta?
"Va? Hur?" frågade jag medans det kändes som om mugglartalesättet tappa hakan verkligen skulle hända, att hakan snart inte skulle sitta på sin rätta plats. Ginevra vände sig om och såg på mig med en plågad min. Sedan i all hast försökte Harry krama om henne, men hon tryckte honom ifrån sig, och jag kunde inte hålla inne ett lågt skratt.

Himlen var kolsvart då dörren slog igen och två välkända ansikten dök upp två dagar senare. Harry, Ronald, Hermione och Ginevra hade bjudit in Luna att bo i Kråkboet under jul, och både Hermiones och Lunas blickar fastnade på George, och höll sig kvar där. Medlidsamma, men även smått glada blickar över att äntligen få se honom igen. Fast Lunas blick var mer drömmande. Gillade hon George? Eller var det bara en vanlig blick? Då hon är ganska känd för att vara väldigt fantasifull person. Eller så var det bara jag som inbillade mig.
"George!" utbrast jag och kramade om min bror, som blivit mycket bastantare under månaderna i Rumänien.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Släkt med Rowling kanske...? ♥

Super bra skrivet!
Mer när du har tid/orkar. ♥

grymt! meeer!

Sjukt bra, som alltid

mmmmmmmmmmmmmmmeeeeeeeeeeeerrrrrrrrr!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack ♥
___________________
Kapitel 68 - George Weasley

Jag fick en kram utav Percy, och jag förstod med ens hur mycket jag saknat honom.
"Jag har saknat dig" viskade han till mig. Jag log. Säkert den enda då, som saknat en bölande brorsa/son som inte gjorde någon nytta alls. Helt värdelös var väl vad de kallade mig bakom min rygg.
"Välkommen tillbaka, George" sa Luna med hennes rysligt lugna och drömliknande röst.
"Skönt att vara tillbaka" log jag emot henne. Jag såg mig runt i rummet. Mamma, pappa, Ron, Harry, Hermione, Percy och Luna. Det var två som saknades. Bill och Fleur. Jag såg frågande på min mamma, som verkade förstå vad jag undrade. Hon blev alldeles tårögd, och för ett ögonblick trodde jag att de också hade dött, men så såg jag ett leende komma fram i hennes ansikte.
"De är i snäckstugan, de skulle varit här med babyn nu, men det är ju inte enkelt att vara föräldrar" sa hon. Jag förstod inget.
"Barn?" frågade jag pafft innan minnena rusade ifatt. Rockwood, sjukhuset, Bills avslöjande och en sur Fleur. Ja då fattade jag. De hade fått sitt barn. Var det en pojke? Vad hette den? En massa liknande frågor surrade omkring i mitt huvud innan vi hörde ett lågt pang utanför dörren, innan två, en med ett litet barn i famnen, steg in. Fleur kom in, såg mig och log. Jag fick otroligt nog en kram, vilket jag blev glad över. Bill stod och höll i barnet. En hälsning riktad till mest mig, och jag hälsade tillbaka och frågade vad barnet hette. Färgen på kläderna avslöjade till min besvikelse att det var en tjej, för jag tror inte Bill skulle låta Fleur sätta på en pojk rosa kläder direkt.
"Victoire" var Fleurs stolta svar. Jag bara nickade till svars, mer förmådde jag mig inte att göra, för Bill lastade över Victoire till mina armar. Hennes blåa ögon såg rakt in i mina. Såg rakt in i mig. Precis som Fred kunde göra. Se in i mina tankar, se in bland mina känslor. Ett skratt trängde fram ur Victoire.
"'ennes första skratt!" utbrast Fleur, och när jag såg på henne såg jag glädjetårar i ögonen. Jag såg på Victoire igen, och mitt ansikte bröt upp i ett brett leende. Hennes hår var lika blont som Fleurs. Lika plötsligt som hon skrattade började hon gråta, och jag fick panik och gav henne snabbt som attan till Fleur. Ron skrattade åt mig.
"Du skulle sett din egen min när Ginny var liten" muttrade jag åt honom. Han såg på mig, smått surt. Men även den där blicken av 'säger jag något uppkäftigt och han försöker skämta om det kommer han bara börja gråta'. Jag störde mig så på att alla trodde att jag skulle behöva böla varenda gång de nämnde något om före kriget.

Någon timme senare hade jag fått nog av sådana blickar. Jag såg på dem alla, med en arg blick.
"Ni kan inte titta mig i ögonen, ni kan inte se på mig med normala blickar, ni kan inte nämna något för att ni är så rädda att jag ska påminnas om Fred va?!" sa jag argt. Hermione flämtade till vid namnet.
"Nej, så är det inte" sa Harry.
"Jo det är just så det är! Tror du inte att jag märker det? Tror du att jag bryr mig om att du besegrade Du-vet-vem? Nej. För det största som hände under hela kriget var även det sorgligaste. Fred dog, rakt framför ögonen på dig, men du förstår tydligen fortfarande. Du såg många dö, men ingen ser på dig så som de ser på mig" kastade jag ur mig. Harry svarade inte. Han visste väl inte vad han skulle säga. "Jag går ut en stund" muttrade jag, och tog min jacka plus trollstav och gick bort ifrån Kråkboet.