prs yehet & kkaebsong

Joshua ser ner på sina händer, öppnar och stänger knogarna där såren efter naglarna börjat försvinna lite grann. Blicken glider mot Zihao och ler svagt.
"Jag kan hämta lite mat till dig om du vill.." viskar han tyst. "Men jag är inte riktigt hungrig, kan ta en kopp te dock," en liten kompromiss kanske fungerar.

Zihao kunde inte låta bli att sucka när Joshua nämnde att han inte var hungrig. Hur länge var det fysiskt möjligt för någon att gå utan att vars hungrig egentligen?
”Jag ger dig tio galleoner om du äter en macka”, sade han prövande och granskade den andre. ”Och du får gärna hämta mat till mig”, lade han sedan snabbt till när magen ännu en gång gav ifrån sig ett protesterande läte.

Med ett litet, svagt leende drar Joshua sina ben över sängkanten. Bara tanken över mat får honom att må illa. Med allt som händer i sextonåringens liv är maten det enda han kontrollera, trots att han blivit friskare under lovet verkar det som att skolan drar ner honom igen. Joshua drar på sig en ny skjorta, två trasiga i spannet på tre dagar, ett nytt rekord. Hans mor lär inte bli glad.
"Vad vill du ha för något?" Frågar han medan skorna fallet på plats på fötterna. Om han inte äter, hinner han med så mycket mer. Kanske han kan få några läxor klara.

Vad ville han ha egentligen? Inte ägg åtminstone, han tvärt avskydde ägg.
”Hmm”, började Zihao och såg fundersam ut. ”Bacon, massor med bacon”, sade han med längtan i blicken. Sjuttonåringen hade inte ätit något på en hel dag och hela hans kropp skrek efter föda, som aldrig förr. Han hade aldrig gått mer än några timmar utan att äta någonting. Det var ett under att han inte blivit grinig redan.
”Men du då? Joshua, du måste äta någonting. Det är ohållbart att gå flera dagar i sträck utan mat”, sade han och ögonen granskade den andre oroligt. ”Snälla?”

Joshua ser tyst på den bedjande eleven i sängen, kanske han kan ta några vindruvor? Kanske Zihao skulle nöja sig med det?
"Kanske," svarar sextonåringen i tyst ton och ett litet leende. "Vill du ha något mer än bacon? Något att dricka?"

”Te kanske? Men får du verkligen med dig allting själv?” Frågade han tvivlande och fortsatte betraktade den andre med, fortfarande, oroliga ögon. Zihao började verkligen bli bekymrad över hur lite Joshua åt. Det var ju så pass lite att han knappast kunde klara sig någon längre tid om han fortsatte i samma mönster. Men han hade ingen aning om hur han skulle lyckas få sextonåringen att äta.

"Självklart, jag är starkare än jag ser ut," påpekar sextonåringen med ett leende. "Bry dig inte om dem om de vaknar." Säger Joshua innan benen rör sig mot dörren från sovsalen. Att ta med frukost till sovsalen vet han inte om de får, men det går nog att slingra sig förbi.

Zihao föll tillbaka mot kudden med en suck. Nu började tankarna bli för många igen. De virvlade omkring inne i huvudet på honom och fick allting att kännas hopplöst. Som om det inte var nog att det var fullmåne den kommande natten, nu kunde han inte sluta ängsla sig för Joshua. Tänk om han fortsatte på samma sätt? Tänk om han vägrade äta tills kroppen gav upp? Sjuttonåringen gömde ansiktet i händerna och höll tillbaka tårarna. Tanken affekterade honom något enormt, speciellt då han inte visste hur han skulle kunna hjälpa den yngre.

Julian öppnar ena ögat, sneglar mot Slytherineleven. Han hade inte tänkt tjuvlyssna, men när han vaknat hade de varit mitt inne i en diskussion och att avbryta ville han inte. Tyst sätter han sig upp i sängen för att göra sig i ordning. Försiktigt harklar han sig.
"Jag vet vad du tänker, vi kan inte göra så mycket åt det tyvärr. Han tror att han är bättre men han är lika sjuk som alltid," berättar han och sträcker på sig, drar på sig en tjock tröja. "Tro inte att ag vill trösta dig, dina förädlade handlingar från år tillbaka är en av anledningarna till att han började. Man måste helt enkelt tvinga honom att äta, annars kommer han hamna på sjukhus och bli matad näringsämnen genom rör." Julian rör på benen och hoppar ner i Jordans säng för att mysa lite.

Ett bittert skratt undslapp Zihao och han glömde genast bort rädslan som nyss sköljt över honom.
”Det är inte rätt tillfälle att börja beskylla mig, vänta tills jag inte har lust att slita dig i stycken”, sade han med ögonen fästa i taket. Det minsta felsteget kunde lätt få honom att tappa humöret, som han precis gjort. Han hade inte haft några planer på att göra Joshua illa, det skulle han aldrig göra medvetet. Men han hade aldrig gillat Julian, som självfallet inte tänkte speciellt höga tankar om Zihao heller för den delen. Fingrarna grävde ner dig i underlakanet och vidare ner i madrassen. Hursomhelst, nu visste han i alla fall hur han skulle få Joshua att äta - vilket alltid var något positivt.