rollspelare & tippest prs

Sophia spärrade lätt upp ögonen när hon möttes av Henri i dörren, visst sjönk hennes hjärta när hon kom på vad de hade sysselsatt sig med men hon hade inte orken att vara sur på honom när han såg så otroligt vacker ut. Hon kom helt av sig, glömde helt bort vad hon ville så hon vek undan med blicken och försökte samla sina tankar.
”Har du tid en stund eller ska vi ta det imorgon?” Fick hon tillslut fram men lät bli att titta på honom, skulle bara tänka på hans läppar och hur mjuka de var, hans famn och allt annat hon älskade med honom. Hon kliade sig på armen och tittade på honom tillslut, undvek istället ögonkontakt utan flackade lite med blicken för att inte lägga fokus nånstans.

Han blev medveten om hur tydligt det var vad han och Juliette sysslat med. Varför hade han inte bara tagit sig tiden till att knäppa skjortknapparna för att i alla fall försöka göra det mindre tydligt? För sent, ändå.
Han kände Juliettes blick i ryggen. Tittade ändå tillbaka på henne, där hon satt i sängen, med täcket virat kring sig. Han vände tillbaka blicken mot Sophia. Vad skulle han säga? Samtidigt som han inte ville såra Juliette mer så ville han ärligt talat hellre prata med Sophia - då hon inte verkad vara arg längre. Och han ville prata med Sophia sol vanligt igen.
”Öh nej, vi kan ta det nu”, svarade han smått osäkert och knäppte snabbt igen knapparna innan han vände sig om och tittade ursäktande på Juliette och gav henne en slängkyss. Gud, så cheesy.
Han gick ut ur kammaren och stängde dörren efter sig samtidigt som han fäste blicken på Sophia.

Sophia höll sig från att skratta åt hans fåniga slängkyss till Juliette men fick pressa ihop sina läppar för att inte flina. Hon nickade lite och började gå mot utgången, stallet var ju hennes mål men de kunde nog hinna prata igenom det hon hade på hjärtat under den korta promenaden.
”Du vet vart jag står om giftermål, det jag sa framför din far är drt jag vill och menar men jag vill inte tvinga dig till något, Henri. Om du hellre avvaktar, träffar Englands drottning och tar ett beslut mellan oss tr- två är det okej för mig. Jag kan vänta.” Sade hon, förbannade sig själv för att nästan ha sagt tre. Hon ville inte ge honom intrycket att hon var okej med att Juliette var ett alternativ för honom. Hon sneglade mot honom och pillade lite nervöst med sitt hår, avskydde att hon gått tillbaka till att vara osäker runt honom men att inte veta vart de stod gjorde henne rädd.

Henri följde efter henne. Höll sig ett halvt steg bakom henne, lät henne leda dem.
Det var inte som vanligt. Hon pratade inte som vanligt med honom. Vad förväntade han sig? Han hade betett sig som ett jäkla rövhål, klart som fan att stämningen inte skulle vara densamma. Hur hade de ens hamnat i den röran?
Felet var väl ursprungligen Henris far - men han själv hade spunnit vidare på det. Om de bara hade avvaktat, inte gjort något förhastat, så skulle de inte sitta i skiten. Då skulle allt vara som vanligt. Inte stelt.
”Jag måste tänka på det som är bäst för Frankrike”, svarade han och fuktade läpparna samtidigt som han sneglade mot Sophias håll. ”Och just nu vet jag inte vad som skulle vara bäst. Samtidigt måste jag tänka på min egen åsikt, min fars, Juliettes..”
Hans känslor för Sophia var starkare än hans känslor för Juliette. Men han kunde inte ignorera hur Juliette alltid stått vid hans sida, medan Sophia hade... Svikit honom. Eller kanske inte svikit honom, men hon hade haft sin egen åsikt hela tiden, även fast den skiljde sig från Henris. Och trots att han hatade att erkänna det, så klarade han inte riktigt av det.

Sophia stannade upp och kollade på honom en lång stund. Ville vara säker på att hon hade hört rätt för han kunde ju inte ha sagt det hon trodde han sa.
”Juliettes bästa? Hennes bästa vore att hitta en make, inte en framtida kung och om du verkligen överväger henne som maka så ger du mig inget annat val än att dra mig undan för jag tänker inte ta risken att få mitt hjärta krossat över någon så simpel som henne. Att du nekar mig för England kan jag komma över, men inte för henne. Så du får ett val, mig eller Juliette.” Sade hon bestämt och kollade på honom med stora ögon. Hon var inte redo på hur ont det gjorde inuti henne av tanken att han tog Juliette före men hon vägrade ”tävla” om hans kärlek med någon utan större betydelse för Frankrike. ”Du kan inte hålla kvar mig här om du älskar henne mer...” sade hon sedan tyst, hade inte riktigt tänkt säga det högt utan tänkte mest.

Fan. Även fast han visste att han skulle klara sig utan Juliette så ville han inte göra så mot henne; hon hade aldrig övergivit honom. Samtidigt så ville han inte svika Sophia heller...
”Det är ingen ovanlighet att kungar har en älskarinna”, sa han efter en kort harkling. Försökte ignorera känslorna i Sophias ord så mycket som möjligt, men det sved. ”Och även fast jag hoppas att vårt tänkbara äktenskap skulle vara ett kärleksfullt sådant, så skulle det i grund och botten vara politiskt.”
Han svalde hårt och tittade ner i marken innan han knäppte sina händer bakom ryggen.
”Det jag försöker säga är att...” han visste inte hur han skulle fortsätta. Visste egentligen inte vad han ville ha sagt. ”Du måste alltid fokusera på Skottlands bästa och jag på Frankrikes. Det skulle kunna leda till... Diskussioner. Jag menar bara att...” Han tystnade återigen. Hade ingen aning vad han skulle säga. Ville bara behålla Juliette som en säkerhet, ärligt talat.
”Jag vet inte hur jag ska förklara det, Sophia. Det bara... Mina känslor för dig är starkare än mina känslor för Juliette. Men vårt äktenskap skulle aldrig kunna bli som ett vanligt äktenskap; vi skulle alltid få tänka på något viktigare än oss själva, och jag skulle inte klara av att ha det som den enda kärleken i mitt liv.”

Sophia tittade ner på marken och spände sina käkar, visste inte riktigt hur hon skulle reagera på hans svar. Han hade ju rätt men det sved ändå att höra orden. Hon nickade lite och blinkade bort tårarna innan hon tittade upp på honom med ett svagt leende.
”Bra då vet jag. Jag åker till Spanien så fort mina saker är packade och efter att jag talat med din far.” Sade hon och började gå igen. Hon klarade inte av att stå där framför honom och låtsas som att hon inte brydde sig om hans ord, det sved något otroligt mycket. Hon hade aldrig upplevt sån smärta innan men det gjorde henne bara mer besluten om att aldrig öppna sitt hjärta till någon igen. Hon torkade snabbt bort en tår och ökade takten, ville bara till stallet för att komma så långt från hovet som möjligt.

Då hon började gå iväg la han handen på hennes axel som för att stoppa henne. Visst hade hon ställt ett ultimatum; men han hade inte trott att hon skulle bestämma sig så snabbt.
Henri skulle inte klara av att förlora Sophia. Hon hade fått honom att känna sig på sätt han trott var möjligt.
”Sophia, snälla”, sa han och gick efter henne då handen på axeln inte fungerat. ”Jag väljer dig.” Han gick ikapp henne och la båda händerna på hennes axlarna och vände henne, så att han kunde titta in i hennes ögon. Krökte lite på nacken för att kunna se in i dem bättre.
”Okej? Jag väljer dig. Jag lovar. Om du inte vill att jag ska ha någon älskarinna så ska jag inte ha det, okej?”
Det tog emot att säga. Kunde inte riktigt föreställa sig hur ont det skulle göra att berätta för Juliette. Men hon skulle väl förstå? Han kunde inte överge en kunglighet bara för en adlig flicka.

Sophia gnällde lite när han tog tag i henne, kunde inte längre hålla tårarna inne utan tittade på honom med blöta kinder. Hon rynkade lite på pannan och granskade honom en stund innan hon skakade på huvudet.
”Ha vad du vill, Henri, men bind mig inte vid ett äktenskap om du inte tänker älska mig som jag dig. Om du känner behov av att ha en älskarinna så gör jag ju uppenbarligen något fel.” Sade hon tyst och bet sig hårt på läppen. Hon önskade verkligen att hennes osäkerhet skulle försvinna men hon kunde inte låta bli att undra vad det var för fel på henne och varför han kände ett behov av Juliettes sällskap. ”Uppfyller jag inte dina önskemål? Vill du ha mer? Vad gör jag för fel, Henri?” Viskade hon och torkade irriterat bort tårarna. Avskydde att hon såg så svag ut framför honom men hon kunde inte hålla det inne längre.

Hans händer vandrade direkt upp till hennes våta kinder. Skulle han någonsin kunna låta bli att såra Sophia? Och Juliette, för den delen. Han kunde inte gynna någon av dem utan att såra den andre. Fyfan, vad han hatade det. Det gjorde så jäkla ont.
Men han var tvungen att välja. Och han valde Sophia. Hans magkänsla sa Sophia, om och om igen.
”Du gör inget fel”, sa han och tittade henne i ögonen. Vägrade titta borg. Försökte torka bort tårarna från hennes kinder. ”Jag vill ha dig. Jag skulle varit dum som skulle kräva mer av dig.”