Rollspelare & Wolfy prs

"Hej, vi ska till Jason nu. Okej? Han mår bra." sade Ryan lugnt, som om han pratade med ett barn. Han gick in i Jasons rum och log nöjt då han såg sin vän ligga på sängen med ett bandage lindat runt axeln bara. Han släppte ner Leah bredvid honom och ropade dit några av killarna som var bättre på sjukvård så att dom kunde hjälpa till med Leahs ben. Jason var aningen borta då han var trött, han fattade inte att Leah var skadad förrän hon låg på sängen och han såg blod på sitt golv. Han satte sig upp och stönade lågt till av smärta.
"Vad har hänt?"

För en stund glömde hon bort smärtan i låret och det faktum att hennes händer var alldeles nerkladdade av blod.
”Det är inte så viktigt,” svarade hon på hans fråga, ”du blev skjuten. Är du okej nu?” Hon ville göra något åt hans arm och bandage men ville inte skapa mer smärta för honom. Hon tittade upp då en kille plötsligt dök upp vid sängen och började röra vid hennes sår med en pincett.
”Vad gör.. Aj!” kved hon då han drog ut en liten glasbit från såret. ”Du har fler, håll dig stilla,” muttrade killen till svar.

Jason rynkade på pannan åt henne och skakade på huvudet. Han mådde bra, var hon galen eller något? Han smekte hennes kind och kysste hennes panna.
"Vad i helvete gjorde du där, Leah? Jag bad dig, klart och tydligt, att låta bli." sade han lågt och slöt ögonen i några sekunder.

”Jag sa ju att jag skulle följa med.” Leah knep ihop ögonen då killen vars namn hon inte visste fortsatte hålla på med hennes sår. Hon uppskattade att såret togs hand om men det gjorde väldigt ont. Då det äntligen var över och hon fått ett tjockt bandage runt omkring andades hon ut.

"Jag sa till dig att låta bli." sade han irriterat och stönade lågt till då han fick ont i axeln igen. Han svor lågt och slöt ögonen i några sekunder. Han la sig ner igen och drog henne intill sig. "Kan du snälla lyssna på mig när det kommer till sånt? Jag kan det här mer än dig." sade han lågt.

Leah försökte att inte låtsas om hans irriterade tonfall men det var lättare sagt än gjort. Eftersom hon redan från tidigare var trött, ledsen och chockad så gjorde inte det här saken bättre.
”Du blev skjuten i axeln,” påpekade hon med gråten i halsen. ”nästa gång kanske du får kulan i hjärtat.”

"Det hade varit enklare och få det om jag visste att du mådde bra. Det enda jag kan bidra med som är positivt är att ge dig en säkerhet som få människor kan. Snälla, ta inte det från mig." mumlade han lågt.

Leah låg tyst en stund. Hon ville att han skulle försöka förstå att hon ville se efter honom på samma sätt. Nu kunde hon ingenting om varken självförsvar eller vapen, men hon var beredd att gå långt för de som hon brydde sig om.
”Fortsätter du med dina farliga äventyr så kan du vara säker på att jag hänger med.”

"Då är vi över." sade han bara och släppte henne. Han satte sig plågat upp igen och slöt ögonen i några sekunder. "Jag kan inte gå runt och oroa mig för dig hela tiden, det fattar väl du själv?" sade han irriterat och suckade.

”Det menar du inte.” Han kunde inte mena allvar. Leah vände sig mot honom och la händerna mot hans kinder.
”Men du tycker att det är helt acceptabelt och okej att jag ska oroa mig för dig?” Leah såg på honom med en oförstående min.