Prs med Wolf

"Rascal" Vagn smakade på namnet en gång innan han verkställde sin plan, "Sig mig, vad har Anaidelle berättat om mig? Talade hon om att jag en gång i tiden var gift?"
Adam gapade stort.
"Vad i helvete håller du..."
"Schhh" väste Vagn, "Adam, jag vet vad jag gör..."
Norman låg fortfarande på golvet och iaktog scenen framför sig. Än så länge förstod han inte vad Vagns plan var, det här var ett väldigt förvånande beetende från hans brors sida.

Rascal skakade vaksamt på huvudet. Han borde inte lyssna, han borde helt enkelt stänga ute dem och bara koncentrera sig på att vakta utgången, men vargar är nyfikna djur och Rascal var inget undantag. Vagns ord hade fångat hans intresse. Frågan var bara vad Vagn tjänade på att avslöja sitt förflutna för Rascal.
"Vad är det du vill ha sagt?" morrade han och ställde sig bredare, i förberedelse inför en eventuell överraskningsattack.

Vagn log. Hamnskiftare lyssnade på hans ord.
"Vi ska göra ett litet test, Rascal, vi får se om du klarar det" Vagn tog ytterligare ett steg fram men vände sedan lite på huvudet, "Adam, rikta elden mot Norman"
Vagns båda yngre bröder spärrade förvånat upp ögonen och stirrade på honom.
"Vad i..." sade Norman förbryllat.
"Va?" Adam såg ut som ett frågetecken i ansiktet, "Vad i hela världens namn håller du på med...?"
Adam tvekade utan att ändra riktning på sitt vapen.
"Gör som jag säger, det är en order" fräste Vagn åt sin lillebror som motvilligt gjorde som han blev tillsagd.
Norman såg inte lite stressad ut.
"Rascal, var snäll och gör inget dumt nu..." sade han försiktigt.
Vagn vände sig mot Rascal igen.
"Nu ska vi se, det här börjar bli roligt..." Vagn hånlog, "Du förstår Rascal, när man är gift är livet väldigt annorlunda, det finns en känsla inom dig som säger åt en att inget annat än din partner spelar någon roll, du är villig att göra allt för henne, vad det än gäller och vad än konsekvenserna blir"
Adam suckade irriterat.
"Skippa skitsnacket och kom till saken, jag börjar bli trött i armen"
Vagn hyschade åt sin bror som himlade med ögonen.
Norman däremot började långsamt förstå Vagns plan och det lugnade honom inte. Han såg mellan Adams eldklot, Vagn och Rascal. Nu förstod han.
"Rascal..." sade Norman försiktigt, "Du måste nog släppa förbi dem..."

Rascal flämtade till lite när elden riktades mot Norman. Det var lågt, att använda hans vän emot honom. Men det var inte så att Rascal hade väntat sig bättre av Vagn. Han morrade långt nere i strupen och tveksamheten fick hans högra ben att ofrivilligt darra.
"Jag måste erkänna att jag håller med din bror. Skippa skitsnacket och kom till saken." Rascal kunde fortfarande inte förstå varför han envisades med att prata om kärlek i denna situationen.
"Försöker du förklara din kärlek till mig eller?" hånade han och snodde en mening Sham ofta använt för att reta honom när de var yngre. Han försökte dölja sin tveksamhet bakom ord, men sanningen var att han inte visste vad han skulle göra.
Han ville inte släppa förbi dem, men om de hotade med att skada Norman skulle han inte ha mycket av ett val.

Vagn såg för ett ögonblick förnärmad ut av Rascals ord men uttrycket försvann lika fort som det kommit.
"Visst, jag tror att du är så fäst vi Anaidelle för att du har känslan som jag talar om för henne..."
"VAAA!?" skrek Adam i en ljusare ton än planerat, "Nu är han död..."
Han riktade klotet mot Rascal igen och skulle ljus skjuta när Vagn återigen hindrade honom.
"Vill du komma härifrån eller inte!? Rikta klotet mot Norman!" röt Vagn och Adam gjorde ilsket som han blev beordrad.
Vagn vände sig mot Rascal igen men var inte längre på humör för artighet eller sitt lilla test.
"Så, kort fattat, om du inte flyttar på dig byracka, dödar Adam Norman och Anaidelle kommer aldrig förlåta dig. Förstått?!"

Rascal höll instinktivt upp armarna för att skydda sig från Adams plötsliga eldattack, men blev återigen räddad av Vagn. Han brydde sig inte om att Vagn hade genomskådat honom. De hade nu gjort just det som Rascal fruktat, de hade tagit ännu en gisslan och hans provisoriska plan hade än en gång krossats under brödernas fötter.
Rascal tillät sig en sekunds slutna ögon innan han steg ur vägen för dem. Allt för många av hans idéer hade slutat illa och han kunde inte längre lita på sin egen förmåga att leda.
"Jag är ledsen Norman", sade han uppgivet och lät bröderna passera.

Adam höjde förvånat på ett ögonbryn när Rascal flyttade på sig.
"Du borde bli hundtränare Vagn..." sade han hånande och gick ut genom porten utan att släcka elden i handen eller siktet mot Norman.
Vagn svarade inte sin bror utan hånlog bara åt Rascal när han haltade förbi. När båda bröderna kommit ut ur slottet och var utom räckhåll för Rascal släppte Adam sin gisslan och skrattade åt Rascal.
"Jag undrar om man kan få honom att sitta fint också?" Han hånlog mot Rascal en sista gång innan han följde med sin äldre bror till hästarna.
Syskonen satt upp på var sin brun hingst och red tillsammans med de kvar varande soldaterna bort från slottet.
När de försvunnit gjorde Norman ett försök att ställa sig upp men misslyckades. Han satte sig upp på golvet och började läka sina egna ben. Han såg upp på Rascal.
"Är du okej? Inget brutet eller så?" Norman såg sig om, "Var tog Aimil vägen? Jag tror vi behöver henne just nu..."

När bröderna försvunnit andades Rascal ut och sjönk ned på golvet intill Norman.
"Förutom såret i ryggen, så...", svarade han honom samtidigt som smärtan gjorde sig påmind. Nu när adrenalinet drog sig tillbaka gjorde också smärtlindringen det gav det. Rascal drog en hand över ansiktet och suckade djupt.
"Senast jag såg henne var hon upptagen med att döda soldater tillsammans med Anaid", sade han och sneglade på de kroppar som låg spridda över golvet. "Du tror inte att hon också blev tillfångatagen?" frågade han även om han hade svårt att tro det. Förhoppningsvis hade hon tagit upp jakten på Anaid.
Rascal lade sina händer om huvudet och stönade. Det rådde totalt kaos. Alla var skadade, tre av dem var på väg mot havet, en blev förd till slottet och en annan följde efter och själv var han kvar här tillsammans med Norman.
"Vad ska vi göra nu?"

Aimil hade fortfarande inte hunnit ifatt Anaid när hon plötsligt hörde hovar dundra fram bakom henne. Det kunde inte vara någon annan än bröderna, vilket innebar att Norman och Rascal hade förlorat. Hon hoppades att det inte innebar att de var döda. Även om hon gärna ville se att de var okej så hade de förhoppningsfullt varandra. Aimil var Anaids enda chans.
Hon snurrade runt på en tass och dök in bland buskarna just i tid för att undvika upptäckt och väntade tills hon inte längre kunde se de bruna hästarna som sprungit förbi innan hon fortsatte springa.

Det gick fort att läka såren på benen eftersom dem inte var så djupa. Efter någon minut hade Norman inga problem att resa på sig. Han ställde sig upp och testade att hoppa lite lätt upp och ned. Inga problem, såren var läkta. Näsan däremot ömmade enormt mycket och blod droppade med jämna mellanrum ner på det redan blodfläckade golvet.
Norman satte sig ner och suckade.
"Jag tror inte att hon är kidnappad, efter att ha sett henne i strid tvivlar jag på att någon av soldaterna skulle våga komma i närheten av henne utan en väldigt bra anledning" han såg sig om i det blodiga rummet, de flesta av liken var Aimils, "Just nu tror jag att det ända vi kan göra är att försöka hitta de andra, även om Aimil är borta vet vi var Astrid, Minosa och...Sham är"
Norman var lite osäker på Shams namn. Han hade alltid haft svårt att lägga sånt på minnet.
"Ska jag läka såret på din rygg?"

Rascal nickade kort. Även om han ville jaga efter Anaid så hade Norman förmodligen rätt. Han öppnade halvt munnen för att tala om det för Norman när en idé slog honom.
"Norman, följ efter Sham och de andra. Säg åt dem att fortsätta norrut." Rascal böjde sig ner och i brist på sand att rita i doppade han ett finger i en fallen soldats blod och började rita på golvet. Han försökte återskapa lodjursschamanens karta så gott han kunde och markerade staden hon nämnt med ett x.
"Följ ån som mynnar i havet uppströms tills ni når den här staden. Om - när jag och Aimil har räddat Anaid så möts vi där." Han hoppades att Norman skulle godta hans plan, men för säkerhets skull skyndade han sig att byta ämne.
"Läk såret så snabbt som möjligt", sade han och vände sig om.