Flygande giraffer!

Rachel log först lyckligt för en liten stund, av orden han nyss sagt, av de få orden. Men leendet försvann då han berättade om farsoten. "Nej" viskade hon och ögonen tårades. "Finns inget för att rädda dem?" mumlade hon och fick då plötsligt en ide och tog Davids händer. "David, jag har min magi, jag kan hela, läka, jag kanske kan rädda dem" sa hon ivrigt. Hon ahde skadat sig under åren och då lyckats hela sig själv. Till och med då hon varit sjuk.

David stirrade på henne innan ett litet hopp lyste upp honom.
"Tror du det?" sa han med hopp i rösten och ropade till sig Herkules.
"Kom." sa han och satte sig upp och väntade på att hon skulle komma upp med.

Rachel nickade sakta. "Det beror på hur kraftigt det är, och om de vill leva, mycket beror på viljan" mumlade hon och hoppade upp bakom honom och la armarna om hans midja för att hålla fast sig. Hon ville egentligen hem först, packa sina saker men visste att det var bråttom.

"Vi hoppas på det då, vi kan hota med att inte gifta oss." sa han och de red snabbt fram på Herkules så hennes hår flög och Herkules gnäggade glatt.

Rachel höll sig fast vid David och njöt av vinden och farten. Hon kände sig mer levande och glad än någonsin. Men samtidigt var hon nervös över att återvända till slottet. Hon hade förvildats, knappt varit med människor och hade glömt en del saker.
Då de kom fram så hoppade hon av och tog Davids hand. Hon sprang in och en tjänare ledde dem till Mattias och Elionora. De såg hemska ut, bleka, svaga och feberglänsade. De låg tillsammans i sängen och tyst kom Elionora fram.

"Mor, far." sa David med oro och kom fram till dem. Tog deras händer och sakta föll en tår längst hans kind.
"Jag fann Rachel." sa han och kastade en blick på henne.
"Hon vill hjälpa er och gifta sig." sa han mjukt.

Mattias var kanske värst av dem, han hade insisterar på att arbeta förut men var nu sjukare. Han såg svagt leendes på dem. "Ska ni? Så underbart...".
Rachel kom fram och la en varsin hand på dem och koncentrerade sig. Det började som lysa av henne och ljuset gick mot dem, försvann från Rachel och gick in till dem. Tillslut då ljuset var helt på dem släppte hon och föll ihop på marken, helt kraftlös. "Så, de borde ha fått bort sjukdomen" mumlade hon utmattat. Det hade tagit på henne rejält. Det tog på hennes egna livskraft och styrka, den skulle återställa sig inom sin tid men om hon tog för mycket kunde hon döda sig själv.
Mattias log och satte sig upp, genast fylld med ny kraft och han kände sig redan bättre. Men han var än gammal och tärd, han hade gråa lockar bland det svarta håret och ville gå i pension, han ville att David skulle ta över och bilda familj, vilket kanske blev sant nu.

David såg oroligt på henne och lyfte upp henne i sin famn. Men han förstod detta, en gång hade han försökt att styra en hel här med hästar och det hade slutat med att han legat till sängs flera dagar.
"Tack älskade." log han och kysste hennes panna, glad att föräldrarna såg ut att må bättre redan. Han bar henne vidare till sitt rum och la henne i sängen, en pigkammare var inte något för hans brud.

Rachel log svagt och såg på Mattias och Elionora som redan återfått färg i ansiktena och som satte sig upp. Hennes magi var ändå bra ibland.
Hon lutade sig tillbaka i hans famn och slöt ögonen, det var som om hon sprungit i flera timmar, hon orkade inget för stunden. Så då han la henne i sängen slog hon bara upp ögonen igen. "Jag måste till min stuga någon dag, eller någon i alla fall, mina saker" mumlade hon sedan då hon hade en del. En del kläder, sin medaljong som än var trasig och annat. Hon tänkte inte på att de kläderna nog inte skulle duga längre.
Hon såg upp på David och log svagt och sträckte ut armarna och drog ner honom vid sig. Mjukt kysste hon honom och slöt ögonen igen.

David log och nickade som svar innan han föll i hennes famn.
"Inget mer än kyssar innan bröllopsnatten, ingen ska anklaga dig för att vara lössläppt." sa han och kysste henne. Han ville samtidigt ha tid på sig för det hela, vissa saker gjorde honom orolig, som detta.
"Tack" sa han sedan, hon hade räddat hans föräldrar.