Tredje Världskriget

Nike bleknar och tar ännu ett steg bakåt.
"Nej då." sa hon och svalde med ögonen fast spända på ormen. Hon var rädd för ormar, det var hon. Men att erkänna det ville hon inte.

Akhíti skrattade lite och såg på ormen med ett hotfullt flin påsatt.
"Du skrämde min vän, jag uppskattade inte det sräskilt mycket!"
Säger hon och tar ett hårt grepp om ormen. Hon ser på den onskefullt men efter att ha lämnad märken efter hennes händer på den släpper Akhiti ormen, som snabbt flyr in i skogen.
Akhiti rycker på axlarna.
"Ska vi fortsätta, frun?" Hon hull ut handen mot Nike.

"Du skrämde ormen." sa Nike chockat och tog hennes hand i sin. Men hon slappnade av då ormen försvann även om han inte gjort något annat än att ligga där hon gick.
"Sen är jag ingen fru." flinar hon roat och trycker Akhitis hand. De fortsätter men Nike vill helst inte träffa på fler ormar.

"Jepp!" Höll Akhiti med. De började gå igen.
"Nähe, vad är du då?" Utmanade hon och högg till en spindel bakom Nikes huvude. När hon drog åt sig i handen var näven täckt av gult slem.

"Jag är ingen och inget vad jag vet." sa hon och ryckte till men skrek inte då hon såg spindeln.
"Och jag är ovan vid djur som du märker." mumlade hon och andades häftigt till vilket fick henne att hosta.
"Fast du är prinsessa." sa hon och bugade lätt innan hon började få bort slemmet.

Akhiti suckar.
"Nu önskar jag att jag faktiskt inte berättat det för dig!" Säger hon och vänder på klacken för att fortsätta gå.

Nike ser förskräckt på henne och tar tag i hennes arm.
"Förlåt, jag menade inte......jag nämner det inte mer, förlåt." sa hon svamlande livrädd för att förlora Akhiti. Förlora henne igen, de gånger hon trott att hon skulle förlora Akhiti var de värsta.

Akhiti ler lite svagt.
"Äh, det gör inget..." Hon försöker få¨det att låta som om hon inte bryr sig men låter endå aningen sorgsen.
Hon lägger armen om Nikes axel och börjar gå krafitgt.
"Nu går vi så vi faktiskt kommer fram någon gång!" Bestämmer hon.

Nike ser på henne, hon ångrar sina ord och det enda hon hinner göra är att helt enkelt börja gå. De gick i rask takt som till en början gick bra men sedan blev värre för Nike. Då de gått ett par timmar hörs det allt mer tydligare hur det raspar då hon andas och hon får fram mindre och mindre luft, men hon fortsatte hon ville inte vara orsaken till att de stannade upp hela tiden.

Akhiti såg mot Nike då hon hörde hör hon andades. Hon suckade djupr och började helt slumpmässigt bära flickan i sin famn.
Hon säger inget utan bara fortsätter gå utan att tappa farten.