Prs(Dragon Fantasy)

Uriah vaknade med ett ryck, och såg sig klarvaket omkring. "Åh, vi är framme!" mumlade han tillslut, trevande. Han log vagt av trötthet och gick ut ur hissen. Han mindes inte ett skvatt av vad de gjorde i Olympen.

"Ja, är vi är klara hittar vi på ett ställe där du kan få sova." ler Mina lätt och de tar sig in på Olympen, åter var de där men Mina ville inte vara här. Åter står de framför gudarna, hur hade de tänkt att detta skulle gå?

Uriah skrattade och kysste Mina. "Det låter bra!" mumlade han.
Då de kom till salen kom Uriah att tänka på en sak. I salen fanns tolv troner. Sonja, som stod närmast honom, var den första han viskade sin upptäckt för. Han skulle just viska det till Mina då något eller någon slog honom i ryggen och allt blev svart.

(Tänkte att Sonja raderar det där om de tolv tronerna ur hans minne eftersom hon inte vill att han ska veta var udden är gömd eller så..)

(Okej ^^ )

Mina hade sett framåt och mot tronerna de närmade sig. Hon märker inget försen Uriah faller ihop.
"Uriah." ropar hon till och hinner fånga upp honom innan han far till marken.
"Vad gör du?" fräser hon ut orättvist mot Sonja bara för hon stod närmast. För att Mina ville beskylla henne för något.

**rollar Sonja om det är ok***

Sonja ryckte på axlarna, "Det är väl inte mitt fel att jag inte hann reagera!" sa hon gällt. Hon slängde med håret och såg anklagande på Mina, "Vad har du gjort förresten? Hur fick du honom att svimma? Jag så dig allt, så spela inte oskyldig!"

(Gör så ^^ )

Mina såg bestört på Sonja och försökte väcka Uriah.
"Jag? Jag har inte gjort något. Men du, du..." Mina stammade av ilska och kände för att flyga på henne.

"Jag vadå? Du kan inte ens komma på en vettig lögn! Din äckliga lilla slyna!" fräste Sonja. "Förresten så älskar inte Uriah dig. Han berättade det för mig när vi pratade förut, men han sa att jag inte fick säga något för han ville inte förlora dig som vän och tyckte synd om dig. Du är så patetisk!" fortsatte hon och hånlog.

Vart ord slog precis som Sonja ville. Hon visste Minas osäkerhet hennes misstro på sig själv.
"Käften." sa Mina men orden hade ingen kraft och då hon vände bort ansiktet såg man att ögonen var fulla med tårar.
Arnold såg på det hela och visste inte vad han skulle göra.
"Du ta tillbaka det, du kallar inte henne för slyna." fräser han och försöker få upp Uriah på fötter.

Sonja blängde argt på Arnold. "Du ska inte säga något, fetto!" sa hon. Hon fnyste, slängde med håret och tog Uriah ifrån honom. "Vi behöver inte längre gömma vårat förhållande!" sa Sonja och log hånfullt mot Mina. Uriah stönade plötsligt till.

Mina hade dragit sig undan för att inte vara i vägen. Orden hennes hade gjort henne tillbakadragen och som hon var förr. Så att ingen kom henne nära, hade Uriah lurat henne. Hon skulle aldrig mer älska, inte ha vänner aldrig mer.