LotR (Privat)

Keya såg upp på Banner, varför var han så röd? Keya var helt omedveten om vad det innebar.
"Jo, men det tror jag." sa hon och drog fingret längst hans ärr på ögonbrynet, "Detta är intressant." sa hon och såg sedan på händerna, "Och säkert dessa med." log hon mjukt.

Han höjde på ögonbrynet hon rört vid. Värmen från hennes fingertopp hade bäddat in sig i skinnet på honom och han sänkte blicken.
"Det är bra att någon finner dem intressanta så att jag inte ser ut som en idiot när jag berättar om dem." Han kramade om hennes fingrar. "Inte sant?"

Keyas hjärta pickade i ilfart, hon var fortfarande ovan, rädd eller vad man skulle kalla det inför män. Men hon hade själv valt att komma nära och litade på Banner att han inte skulle göra henne illa.
Då han kramar hennes fingrar sprider sig ett varmt leende på hennes läppar och hon blir varm i hela kroppen, "Visst är det så, men jag finner dem intressanta." ler hon mjukt.

Han nickade. "Självfallet, Keya. Och inget kunde göra mina historier mer intressanta än en intressant åhörare."

"Jag är inte intressant." slog Keya ifrån sig som att hon inte gillade att tala om sig själv, eller komplimanger. Men hon satt kvar, framför honom med korlagda ben.

Han lade huvudet på sned och tittade länge på henne.
"Du är en mycket intressant person, din lilla lögnerska", svarade han roat. "Alltifrån dina nyfikna och personliga frågor till ditt hår. Och från din envishet till dina egna ärr."

Keya stirrade på honom, nu öppet förvånad. "Jag............" hon visste inte vad hon skulle säga så hon sänkte blicken och bet sig i läppen, hon var inte intressant, varför trodde han en sådan sak?
"Andra kvinnor är intressanta inte jag." sa hon nästan skamset och rädd utan att möta hans intensiva mörka blick.

"Men du är enda kvinnan som nästan dödade mig i början och nu frivilligt bara sitter några centimeter ifrån mig. Du är visst intressant." Han betraktade henne allvarligt tills läpparna sträcktes ut till ett leende.

"Det är intressant...." sa Keya instämmande, för det var det, att hon vågade och klarade av det. Men hon log vid hans leende som gjorde hans ansikte allt mer intagande.

"Mycket" Han nickade länge, tillräckligt länge för att det skulle se dumt ut. Han slutade. Sedan tog han båda hennes händer i sina innan han hastigt släppte taget om dem. Han styrde undan blicken från hennes och spejade ut i mörkret utanför grottan.