Kärlekstråden

Kärlek till alla som får mig le, really, you are awesome!

Kärlek till dig med expelliarmus ♥

expelliarmus PUSSPUSSPUSS kastar massvis med kärlek till dig!!

Kastar även kärlek på min finfina familj. ♥

Kärlek till da marathoners. hihi

^ Kärlek till dig med!!! ♥


Alltså SNJKLENJKLNSDJKLNHF JAG HATAR KÄRLEK SERIÖST. DÅ MENAR JAG FÖRHÅLLANDEKÄRLEK. Har aldrig varit såhär jävla broken. FUCK YOU
Och nej jag är ingen person som ofta brukar bli såhär arg, men den här killen... finner inga ord.

Vill du prata om det? ♥

*Hug* ♥

IIIIH ja, vecka 44 snart! ♥

childhoodlight Du vet att jag finns här va? Puss älskling.

Thanks girls ♥

Detta är långt:
Well, allting började i sexan. Vi var små och när jag först såg honom så bara exploderade mitt hjärta. Jag kommer ihåg att lärarna hade samlat alla sexor på gräsmattan bakom skolan och vi skulle ställa oss i led enligt klasser. Och där stod han i ledet bredvid mig. Svart, axellångt hår. Gröna ögon. Svart hoodjacka. Tighta byxor. Fint leende. Helt jävla lovely.

Veckorna gick och jag hade inte växlat ett enda ord med honom, men jag hade pratat med hans vän; vilket i sin tur ledde till att jag och min vän, vi kan kalla henne för L, började prata med honom. Eftersom jag kände så mycket kärlek till den här killen - samt L - så brukade vi kalla honom för Mr. Svarthårig då vi inte visste hans namn; men när vi väl började prata så fick vi reda på hans namn - vi kan kalla honom för A - och vi gav varandra våra msn och mobilnummer så vi skulle kunna kontakta varandra.

Sagt som gjort, msn blev det. Jag snackade väldigt mycket med honom till en viss del, men det gjorde även min vän L. Hon hade dock samtidigt känslor för någon annan, och hon visste vilken förälskelse jag hade till A. Men hon tog ändå beslutet att fråga A vem som var finast av mig och henne, vem som var roligast, sötast, vackrast - you name it. Och han valde henne. Jag kan inte ens beskriva hur lågt min självkänsla sjönk då jag satt där på hennes säng och hon stod framför mig och chattade med honom, skrattandes, fnittrandes. Sedan sa hon;
"Han skrev att han tyckte om mig. Mer än vän."

Damn. Jag grät i flera dagar efteråt. Började bråka med A; jag kommer inte riktigt ihåg varför, men jag har svaga minnen av att vi bråkade då och då under hela det loppet. Vi pratade inte så mycket mer under det läsåret.

Sjuan - två år sedan. Året som förändrade allting. Tidigare hade jag bara haft en förälskelse i honom; en väldigt stark förälskelse, speciellt då jag hade lärt känna honom. Vi började umgås mer och mer och bråken vi hade haft i sexan var som bortglömda. Det hade gått rykten att föregående år hade jag varit förälskad i honom - vilket så väl stämde, men jag nekade. Jag nekade hela tiden när han frågade mig. Jag vågade helt enkelt inte säga hur jag kände för jag visste att han inte kände likadant. I sjuan, i vilket fall som helst, började vi som sagt prata mer. Vi blev riktigt nära, och jag blev även mer nära hans andra kompis, vi kan kalla honom för I - veckorna gick snabbt och man fann mig ofta hand i hand med A i korridorerna, eller jag och han kramandes, eller jag lutad mot hans axel. Han skickade signaler - kärlekssignaler. Så fort han fick chansen så kom han till mig, pratade med mig, höll om mig, viskade fina saker i mitt öra (som "Du är så himla underbar", "Du är vacker", "Du är söt" . Han tog på mig. Och en gång kommer jag ihåg extra mycket - vi hade precis slutat och jag gick fram för att krama honom och när jag skulle släppa taget lät han mig inte. Han kollade rakt i mina ögon, tog bort ett par hårstrån som hade fastnat i ansiktet, blåste lite, log och släppte mig senare. Jag trodde verkligen att det var något mellan oss, ni vet? Vanliga vänner betedde sig inte så.

Men veckan därefter fick jag syn på honom med sin klass. En tjej satt i hans knä, samtidigt som han höll en annan tjej i handen. De skrattade och jag antog att de bara var nära vänner. Men jag fick syn på honom, gång på gång i korridorerna, men hans händer på andra tjejers rumpor, honom med tjejer kramandes i flera minuter; och jag förstod, jag var ingen speciell. Jag var bara en i mängden.

Och så kom min före detta bästa vän och visade mig ett sms från en tjej i hennes klass;
"A sa att han tyckte om mig - jag tycker om honom också! Åh han är så underbar. Han vill bli tillsammans med mig."
Jag sprang ut från skolan, genom gången till kyrkan och gömde mig bakom ett par buskar. Grät säkert i en halvtimma. Gick till bussen.
"Har du gråtit?" frågade min bror som hade befunnit sig på samma plats.
"Nej", hade jag svarat; jag ljög.

Veckorna efter det var hemska. Jag sket i A, och han förstod att någonting var fel; han försökte få min uppmärksamhet. Till en början vägrade jag, men jag blev mer och mer mjuk till slut. Men så började det om igen; han med massvis av tjejer, jag med ingen. Jag dissade honom, han kom tillbaka; jag dissade, han kom tillbaka, jag dissade, han kom tillbaka. Det var säkert så i tre månader innan jag började prata med I, som jag hade blivit riktigt nära med. Han sa till mig "Ibland när A håller dig ser det ut som att han är så jävla lycklig över at ha dig, och ibland så verkar han vilja komma så långt bort från dig som möjligt."

Jag och I började umgås mer och mer. Han var kär i en flicka som inte var kär i honom tillbaka; och jag antar att det var någonting med att vi båda var så tomma som gjorde så att vi drogs till varandra. Jag erkänner att jag gjorde fel att jag kysste honom flera gånger om, att folk började tro att vi hade ett förhållande - jag hade kysst honom framför A, och han hade tagit illa upp. Men jag visste ju inte. Jag trodde inte att A ville ha någonting med mig att göra. Men han nekade när jag frågade om han hade blivit avundsjuk - ett flertal av mina vänner hade sagt att han hade sett ut som det då jag hade gett I en kyss i skolan.

Och sjuan avslutades, med mig och A som ovänner.

Sommarlovet till åttan var konstig. Hemsk. Äcklig. Han förstörde mig som mest då. Jag smsade med honom en natt och vi började bråka och jag började gråta och klockan var ett; jag skrev en sak som fick honom att reagera, och han smsade gång på gång utan att få ett svar av mig. Klockan två ringde han mig. Vi pratade tills klockan fyra på kvällen. Jag förklarade att jag bara ville vara hans vän och vi berättade hemligheter för varandra och jag hade aldrig, aldrig, aldrig öppnat mig så mycket för en människa. Jag litade verkligen på honom och han sa att han alltid skulle finnas vid min sida, att han var min vän. I tre dagar i sträck ringde han mig. Sen slutade han. Och när han slutade hade han raderat mig från alla sidor; bilddagboken, facebook, msn, och han svarade inte på sms. Jag förstod inte vad jag hade gjort - han hade bara lämnat mig. Och jag hade gett honom mitt förtroende.

Åttan - i början försökte jag prata med honom, se vad problemet var. Ända sedan dess hade jag inte växlat ett ord med honom. Från hösten 2010 till vinter 2011 så pratade vi inte ett dugg. Jag skickade sms till honom som han inte svarade på - en gång skrev han "Lämna mig ifred, jag vill inte prata med dig". Det enda, det enda.

Nian - han vågar inte kolla på mig, han vågar inte se mig i ögonen, prata med mig. Jag fick höra att han hade gått bakom min rygg och blev irriterad - han ignorerar mig, men han har mage att gå bakom min rygg? Jag skickade meddelande till honom angående det på facebook då det är omöjligt att prata med honom i verkligheten. Svarade han? Nej.

Aldrig varit såhär jävla ledsen/arg/upprörd på grund av en annan person.

^ Okej, that was long... And I've got a headache! Kopierar in i ett worddokument och läser senare, OK?! ♥