Vilien på Hogwarts!^•^

JätteBra!

Jääääättebra!
AlexZz, är det du själv som är på din profilbild?

^ Yup

Här är jag ( den i mitten) ingen bra bild dock


Vi låtsades att vi satt i den flygande bilen i tvåan.

Coolt

Häftigt

Coolt
Min gamla "avatar" är mig men jag har inte så många bra bilder..

merrrrrrrrrrrrr

Här är mer!

~ Cassie~

Varför hände det alltid mig?
Det var typ alltid jag som var försvagad, skadad eller utsatt för crucio! Det kändes i alla fall så. Det var nästan alltid Reamus eller Kitty som räddade mig. Särskilt efter att Kitty blivit mer tuff. Just nu satt vi och diskuterade allt det där. Vad som hänt Kitty precis och vad som hänt mig förut.
Kitty berättade att precis efter att killarna dragit upp henne hade hon inte sett någonting.
- Det är fortfarande suddigt, sa hon och gnuggade sig i ögonen.
Jake la armen om henne och kramade Kitty. De var ett perfekt par slog det mig plötsligt. Båda var snälla och hjälpsamma och de uttryckte sig lite på samma sett. Jag log åt min tanke och Reamus tittade frågande på mig.
- Vad då? frågade han lågt.
- Inget, log jag tillbaka och gäspade. Bara en tanke.
- Är du trött, frågade Kitty mig.
Jag skakade på huvudet, men det var ganska uppenbart att jag ljög när jag försökte kväva en stoooor gäspning men misslyckades.
- Är du visst det! sa Ree och knuffade på låtsas till mig.
Jag skulle precis svara något när en kritvit duva kom in flygandes.
- Vad ska detta betyda? frågade Jake förvånat.
- Det är Cassies mamma som skickar ett brev. Hon vill att det ska vara lite prydligare och därför använder hon duvor och inte ugglor, svarade Kitty roat.
Jag gav henne en låtsas arg blick och streckte mig efter duvan. Jag vecklade upp det blåa pergamentet och läste. Reamus och Jake försökte läsa över min Axel men när de upptäckte att brevet var på franska gav de upp och satte sig ner igen.


Cher Cassandra.
Bientôt c'est les vacances d'hiver et vous êtes libre. Par conséquent, je me demande si vous souhaitez revenir à la maison pendant les vacances et le ski dans les Alpes. Comment vous sentiriez-vous à ce sujet? Rimos, Jake et Katrina pouvez suivre si vous le souhaitez.

Salutations à votre maman


Jag översatte brevet för dem.
- Så du menar att vi får komma över till dig på lovet och sen ska vi åka skidor i Alperna? fråga de Reamus efter att jag översatt.
- Precis, och hon stavade ditt namn fel, Reamus. Du heter väl inte Rimos, eller?
Alla skrattade åt min mammas "stavnings begåvning". Det var härligt att skratta. Det kändes som åratals sen sist.
- Så vad tycker ni? undrade jag när skrattet tillslut försvann.
Kitty var den första som svarade.
- Jag vill hänga med! Om jag får?
- Såklart du får! Mamma skrev ju det.
Hon log stort mot mig.
- När är sportlovet?
Jag vände mig mot Jake. Han tittade på mig.
- Ja....Om två veckor tror jag. Jag är inte HELT säker.
Jake nickade och sa: Jag tror jag kan följa med. Det vill jag i alla fall! Det var så länge sedan jag åkte skidor.
Jag blev glad. Så kul att de ville följa med! Plötsligt märkte jag att Reamus satt tyst och tittade upp i taket.
- Vad är det? frågade jag. Kan du inte åka skidor?
Han tittade roat på mig.
- Skulle inte JAG kunna åka skidor? Jo, men det är bara....
Han tvekade.
- Vad?
- Du är liksom...
- Vad? Sjuk? Skadad? Svag? Menar du att jag inte skulle bli frisk till sportlovet? Jag känner mig faktiskt redan som om jag kan springa ett helt varv runt slottet. Du borde nog oroa dig mer för Kitty i sånna fall.
Han skakade på huvudet.
- Det är bara så att ni, han gjorde en gest mot mig och Kitty, drar till er olyckor hela tiden. Och...
- Jag lovar att INGET kommer att hända med mig eller Kitty.
Han ryckte på axlarna.
- Okej då, jag följer med. Efter som INGENTING kan hända om du lovar att det inte gör det.
Jag himlade med ögonen.
- Okej, jag är ingen spågumma. Men jag drar faktiskt inte till mig olyckor.
Jag hörde en gäspning bakom mig. Jag vände mig om och såg att Kitty nästan sov i sin säng.
- Jag måste.....GÄÄÄÄÄSP...sova nu, sa hon trött. Och oroa er inte för att jag inte mår bra till lovet. Jag är säkert pigg som en gnom imorgon....
Så somnade hon. Jake reste sig upp och streckte på sig innan han sa att han och Ree borde gå och lägga sig de med.
- Okej, sa Reamus Jamie Lupin och pussade mig på pannan. Godnatt Cass.
- Godnatt då. Jag skickar ett svar till mamma.
Jag vinkade hejdå till dem och skrev sedan snabbt ett svar till mamma. Jag gav den vita duvan brevet och la mig sedan ned och blundade. Det hade varit en händelserik dag idag så jag somnade fort.

(dröm)

Jag stod i ett vitt rum med flera trä bänkar och ett altare i slutet av rummet. Träbänkar stod i rader fram till det. Jag kände igen det som en kyrka jag varit i när jag var liten. Plötsligt fick jag en inlevelse att gå fram åt. Jag gjorde detta och plötsligt hade jag kommit fram till altaret. Reamus stod bredvid mig och "poff" så dök en präst klädd i guld upp framför oss.
Han log strålande mot mig och sa med djup röst:
Vi har samlats här idag för att bevittna......
Jag kände igen det här.
Prästen fortsatte.
- .....två människors förening. De ska idag sammanträda ett ektenskap.....
Jag slutade lyssna. Jag kände verkligen igen detta. Just det! Det var ett bröllop!
Jag vände mig om för att få syn på paret som skulle gifta sig. Men då viskade Reamus i mitt öra: Det är vi som ska gifta oss älskling.
Mitt hjärta stannade.
Va? Men jag var ju bara 14 år och snart 15! Då kunde man ju inte gifta sig!
Jag tittade mig omkring efter en utgång. Jag måste här ifrån, tänkte jag.
- Vill du Reamus Jamie Lupin, gifta dig med Cassandra Elinora France?
- Ja, svarade Reamus på prästens fråga.
- Vill du Cassandra Elinora France, gifta dig med Reamus Jamie Lupin? fortsatte prästen.
- Nej! svarade jag. Inte än! Jag är bara 14.
Plötsligt började någon gråta. Det var Reamus.
- Vad är det? frågade jag oförstående.
- Du-Du vill inte? snyftade han våldsammt.
- Nej, men vi är bara 14 år, Ree!
- Men tänk på våra 100 000 barn!
- Va?!
Plötsligt välde det fram barn ur tomma luften. Flickor och pojkar i olika åldrar kastades om benenpå mig.
- Det här är inte sant! skrek jag panikslaget. Jag vill tillbaka till verkligheten!
- Nej, men Cass! Du skrämmer Peter!
Reamus höll en liten pojke i famnen. Han var omkring 4 år och grät så att det rann små floder i ansiktet.
- Nej, sluta! skrek jag. Jag skulle aldrig vilja ha 100 000 barn! Aldrig!
Reamus började skrika. Högt skrek han.
Så försvann allt.....

.....och jag låg i min säng igen.

braaaaaaaaaaaaaa meeeeeeeeeeeeeeeeeeer