When the sun rise [Sv]

Jätte bra Meer!!!!

När kommer det meer?? ♥ ♥

I say it again;
SUPERMEGAFOXYAWEZUUM!

Ännu en tråd, värd att bevakas. :3 Du skriver - som jag sagt innan - fint och använder väl valda ord. Jag skulle gärna vilja ha lite längre inlägg, så att man får något riktigt att läsa.

Ledsen att jag inte har skrivit på länge! Men vi har haft en stor uppsats att skriva... Aja. Det kommer ett kapitel i morgon. Eller ikväll.. Vi får se. Min dator krånglar, men jag försöker lösa detta problem!
Tack för tålamodet.

okiii

Känn ingen press ♥

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! ♥

HAR INTE DU HELLER HÖRT MIN HISTORIA?????
Får mejla om det för det hör inte hit. kmr det mer?

Kapitel 4 –
Rose Wealsey

Jag tittade in i varje kupé, för att se om Emma satt och väntade på mig. Men ingenstans syntes hon till.
När jag kommit längst bak på tåget stannade jag och sneglade in i den sista kupén.
Mitt hjärta stannade till för någon sekund, för att sedan rivstarta.
Där satt hon. Emma. Men hon var inte ensam.
Den blonda tjejen bredvid henne, som var sotad runt ögonen, skrattade högt tillsammans med min vän. Liza. Den hemskaste tjejen i vår årskurs. Men ändå blev hon sorterad i gryffindor. Ingen hade fattat hur det gått till.

Vad tusan gjorde de tillsammans?
Emma såg upp. Jag höjde handen i en tafatt hälsning. Men hon såg rakt igenom mig. Som om jag var osynlig…

Jag minns inte vad som hände efter det. Jag kommer bara ihåg att allt snurrade. Deras skratt ekade i mitt huvud, och jag föll. Föll utan att kunna ta emot mig.
Långt bort hördes en rädd röst;
"Rose? Rose! Vad är det?"

Jag slog upp ögonen. Allt var suddigt. Flera ansikten syntes. Men till min lättnad var det endast min släkt.
Fred, Albus, James, Lily, Roxanne, Dominique, Hugo och Louis.
"Rose? Kan du höra mig?", hördes en orolig röst. Det var Hugo. Jag flackade med blicken. Ett otäckt skratt ekade fortfarande i mitt huvud.
"Vad hände med mig?", frågade jag i låg ton.
"Du svimmade, Rose. Men jag vet inte varför." Svaret kom från Fred. Jag nickade långsamt.
"Den falska, lilla skitstöveln!", fräste jag.
"Woaw.. Rose, mår du verkligen bra?", frågade Fred skämtsamt och satte handen för munnen. Jag log generat, och lovade att det inte var något fel med mig.
De trodde mig förstås inte, men lät bli att fråga mer, tack och lov!
Men en tydlig bild syntes i mitt huvud.

"Emma. Vad har jag gjort för fel?"