Glimtar av framtiden

Jag vet vem det är som skickat rosen, jag har vetat om vem det var hela tiden. Orden kan inte sluta ringa i mina öron och ögonblicket jag tog upp rosen spelas om och om igen i mitt huvud.
Klockan ringer till rast och jag tar upp mina saker från bordet. Någon försöker prata med mig, men personen får inget svar. Jag går med raska steg genom korridorerna och upp till vårt torn. Väl inne på rummet dumpar jag mina saker och säger ett snabbt, men lamt , "Hej" till Kimberly.
Fönstret i rummet gav mig överblick över den västra delen av skolgården. Idag var det dimmigt och stora gråa moln svävade på den annars så blå himlen.
Små vattendroppar trillade ner från himlen och gjorde synen ännu dystrare. Jag rörde mig som i trans ut genom uppehållsrummet, genom alla korridorer och ut på skolgården.
En stor ståtlig pil, var mitt mål. Gräset under pilen var mjukt och inbjudande, jag lade mig ner och tänkte på allt som hade hänt de senaste veckorna. Tårar började blandas med regnet som nu föll och tillsist somnade jag.

Det var mörkt. Kolsvart. Jag trevade mig fram i mörkret och snart fann jag att jag var i något litet utrymme. Efter vad jag tror var en timme hittade jag en liten springa att se ut genom. Platsen jag befann mig i var ett hus, väldigt rent, nästan för rent. Antagligen var jag intryckt i en liten skrubb. Jag satte mig ner och blev genast påmind om en bultande huvudvärk. Mina läppar var torra och händerna täckta av smuts. Klap, klap. Genom springan ser jag ett par ben med rena, skinande skor komma närmare, jag hör hur någon tar upp en nyckelknippa ur fickan och trevar med låset. Sedan hör jag hur en nyckel vrids om och det blir ljust. Ljuset bländar mig, och jag hör hur personen säger med raspig röst:
- Nu är du inte så kaxig längre, va, din lilla mugglare. det är då jag förstår att jag ser ur mammas synvinkel.

ÅH, SÅ SPÄÄNNANDE!♥

A W E S O M E ♥

Tack så mycket för alla fina kommentarer!


Jag vaknade upp, under pilträdet. Tårarna började rinna, och innan jag hann hejda mig började jag grina, hejdlöst. Mina kläder var blöta, och smutsiga, när jag kom in. Stora pölar bildades där jag hade gått, och Filch, den uråldriga, tandlösa vaktmästaren hötte med näven åt mig, när jag gick förbi.
Det måste ha varit en underlig syn, se mig genomvåt, med rödkantade ögon, komma klafsande in till sällskapsrummet. De äldre eleverna stirrade på mig som om jag vore galen. Sarah tog ingen notis om mig när jag hade traskat in i vår sovsal. Hon pratade säkert om någon söt pojke med Ingrid.
De tisslade och tasslade när jag bytte om till en torr klädnad, ibland kastade de blickar mot mig, och fnissade. När jag tittade på Sarah påminde hon mig om Laurence, och jag undrar hur hon inte kunde sakna honom, det ar ju han som hade övertygat mig om att rädda henne, han tänkte alltid på andra.
Fast det var ju ändå han som...
Jag fick inte tänka längre, McGonagall hade sagt att det var bäst att inte tänka på honom, men hur skulle jag inte kunna tänka på hans vackra ögon.
Det var nu jag bestämde mig, jag bestämde mig för att hitta Laurence och ställa allt till rätta...

ALLTSÅ ÅH VAD BRA DU SKRIVER! ♥

S U P E R B R A!♥

Har inte skrivit på superlänge! Ångrar det, men jag har dessvärre idétorka... Fast nu är det ju äntligen sommarlov, så något borde jag ju komma på inom en nära framtid!
Tack så mycket för ert stöd, det betyder jättemycket, det är ju ni två som uppmuntrar mig att fortsätta med denna smärtsam skrivprocess! Älskar er två!♥

känn dig inte pressad att skriva, vi väntar så länge det skulle behövas! c:
älskar dig med ♥

We're still here! We've been readers of this since 3/10 2011. We'll be waiting. Even if it will takes some more years. (Förlåt för sugig engelska. Kände bara att jag ville använda mina engelskakunskaper som är obefintliga, xD).

MEN. Som Hanna sa. Vi väntar. Det här är riktigt bra! ♥

Som de andra sa: vi väntar.
du är superduktig och skriver verkligen jättebra. älskar dig med ♥