Sorgens tider [SV]

Håller verkligen med!♥

Eeemmmmaaaa, du måste göra läxorna och gå ut Hogwarts någon gång D:

Kap 9 - Percy

Jag vandrade omkring i huset, i väntan på att de ändlösa timmarna skulle gå. Tankarna ville aldrig stanna positiva, utan ville alltid gå tillbaka till det sorgligaste ämnet i hela mitt liv. Det var nästan omöjligt att inte tänka på det, men det var nog inte så konstigt. När jag slutade gå omkring och lyssnade efter något ljud, hörde jag inget annat än gengångarens ständiga buller.
"ALLT ÄR FÖR TYST" skrek jag upprört. Men ingen svarade mig, eller hittade mig röd i ansiktet. Ingen var hemma. Det var för tomt, och för tyst. Det hade alltid, så länge jag kunde minnas, varit ett ständigt gap och skrik i huset, inte äns på natten var det tyst, då man hörde allas snarkningar, eller fortfarande små explosioner från Fred och Georges rum... NEJ! Vad var det jag tänkte? Det är BARA Georges rum, det finns ingen Fred längre. Han levde ett skrattfyllt liv. Jag ångrade genast att jag varit så vresig emot honom och George. Jag brast i gråt. Jag måste bort ifrån det här huset var det enda som var rimligt i min hjärna. Jag kände efter var min trollstav var, den låg i fickan. Det var det enda jag behövde, sedan sprang jag bara därifrån, jag klarade inte av att kasta en blick bak på huset, det skulle få mig att stanna och bryta ihop. Tårarna rann nerför kinderna medans jag blev allt tröttare och tröttare. Ingen kondition hade jag. Men jag pressade mig själv till det yttersta och kom en bra bit längre, men sedan var jag tvungen att stanna. Jag flämtade och pustade medans svett blandades med tårar.

naaw

Ny läsare!

sitter här och bölar, riktigt bra ff! ♥
meeer

Bevakar

Tack, nu blir ju till och med jag rörd när ni tycker den är bra :'

Mer kommer senare.. Ska öva matte och so först ;P
Så någon måste svara, så kan jag skriva xD

Sorgligt... Men bra ändå!

Kap 10 - George

Jag vände mig hastigt om för att se Oliver i ansiktet, igen.
"Alla som ska prata med mig ska alltid komma bakifrån" skämtade jag med ett leende på läpparna. Vilket fick dom andra att dra för andan. Mitt leende bleknade snabbt bort.
"Vad?" frågade jag.
"Jag tror inte att de var beredda på att du skulle skämta" sa Oliver. Jag nickade, orkade inte öppna munnen igen. Allt verkade ju bli så fel om jag sa något. Jag såg ner i golvet. Kön rörde sig framåt, och detsamma gjorde Angelina, Alicia och Katie. Även jag gick efter.
"Ni kan få dom där" sa jag till dom och pekade på det dom höll i handen. När jag såg på deras ansikten såg jag även att de skakade på huvudet alla tre.
"Nehe, men jag måste jobba" sa jag och höjde handen som ett tecken på att jag skulle gå.
"Angelina, skulle inte du fråga något?" hörde jag Alicia säga till Angelina.
"Ähum.. Jo George" ropade hon tyst efter mig och jag vände på huvudet.
"Kan inte du och Lee möta oss på Den Läckande Kitteln senare?" frågade hon och blev smått röd om kinderna.
"Visst, men jag kan inte lova något från Lees sida" sa jag och log, innan jag gick bort därifrån, för att gå till Lee som var i kassan. Han satt och flinade emot mig.
"Vad var det där" sa han till mig medans han gav ett barn sin växel.

____

Det blev ett dåligt och kort kapitel.. Aja ni får nöja er med det för tillfället

Så bra. 8D