Sjukdomar och operationer

Har haft lunginflammation. Det komiska med det hela var att jag hade ont i axeln och inte kunde "kasta boll" (vi hade kasta en tennisboll så långt det var möjligt) på gymnastiken. Det tog läkarna ett dygn att hitta problemet med axeln eftersom de först checkade arm/axel istället för axel/bröst.

Har haft en stor böld på ryggen. Fick åka in, sövas ner, få bölden bortskuren och vakna upp till en nyinköpt ful Nalle Puh. Har fortfarande ett hack/jack i ryggen efter mojängen.

Har haft körtelfeber kombinerat med halsböld. Gick ner från 162kg till 154kg (jag är 177,6cm lång). Det såg förjäkligt ut! Tillslut fick jag mönstra av från praktiken, åka hem till sjukhuset och få riktig medicin (norrmännen trodde att det var halsfluss och gav mig skitmedicin första veckorna). Så fort halsbölden försvann (stor kula mitt i halsen fyllt av var) kunde jag börja äta igen: åt alltså KANSKE ett glas med fil om dagen i en, en och en halv vecka innan det.

Halsbölden återkom ett flertal gånger året efter körtelfebern men dessa gångerna kunde jag själv pressa ut varet innan det blev riktigt illa.

Har fått medicinreaktioner av penicillin och penicillin-relaterade mediciner. Senast var när jag hade körtelfeber. Skulle äta medicinen i tio dagar: kvällen den nionde dagen sväller jag upp, blir rödprickig och får ta bussen till sjukhuset. Doktorn ringer min mamma som får hämta mig och vaka över mig i ett dygn för skulle det bli värre skulle mina luftvägar kunna svälla igen och dundundunduuuun dö. (Jag är allergisk mot några penicillinsorter).

Jag har förmodligen IBS. När det var som värst fick jag välja bort köttet (maträtter som är svåra att smälta) mot vegetariskt. Jag hade en period när jag spydde efter varje måltid (det var hemskt för jag älskar mat och avskyr att spy!) och fick jätteont i magen efter kötträtter. Idag verkar det dock inte vara några problem: åt grillat kött för någon vecka sedan och fläskkött igår. Men jag kommer förmodligen inte köpa hem kött på många, många år och kommer inte börja äta det mera regelbundet. Trivs med mina fisk- och vegetariska rätter nu så IBS-bekymret känns inte av längre. (Dock är det någon som är olika illa periodvis så det kan ju återkomma ).

Sedan får jag migrän till och från. Under skoltiden var det som värst för jag hade för höga krav på mig själv men den återkommer varje årstid när vädret skiftat plötsligt från lågtryck till högtryck. När vi fick den där rediga stormen för några år sedan låg jag och mamma med migrän fyra dagar respektive tre dagar innan stormen slog in över oss. Sedan blev vi bra igen.

Så det är bara IBS och migrän som jag "lever med" och skulle IBS-grejen bli värre så vet jag hur min kost skall hanteras och är ett migränanfall på väg är det bara att dra fram tuffa tablettkuren och sova. Jag försöker dock att bara sova bort den för tabletter är inget jag vill svälja för mycket utan - kändes inte helt bra när IBS-problemen var som värst heller. Så happy face, det kunde ha varit betydligt värre. Jag lider med människor som har hemska sjukdomar och framförallt med människor som är allergiker (pollen, pälsdjur, frukt och nötter framförallt)

Då ska vi se här...

Jag har högfungerande autism, något som inte märks så jättemycket egentligen men jag har inte den sociala kompetensen som en vanlig skola kräver utan jag går i en skola för personer inom autismspektrat. Men det är ju ingen direkt sjukdom så det kanske inte hör hemma i den här tråden?

Jag har problem med sköldkörteln och får ta blodprov varje månad för att hålla koll på den. Jag är stamgäst på vårdcentralen, hehe. Nu ska jag troligtvis få medicin så att körteln kanske kan fungera lite bättre.

Jag har förmodligen även lite migrän eftersom jag får yrsel ganska ofta.

Men jag har aldrig behövt opereras eller någonting, så jag har faktiskt haft en väldig tur i mitt liv.

Silversikel, självklart får du diskutera din autism här. Tycker jag!? Det är ju en slags sjukdom. Känner faktiskt ingen med autism men jag är väldigt fascinerad över allt som rör sjukdomar, mediciner och läkekonst. Hur är det att leva med autism egentligen? Jag känner inte riktigt att jag vill lita på allt jag läser, vill hellre höra från "en verklig person"!

expelliarmus: Okej, här under har jag skrivit kort och ganska förvirrat om min autism:
När jag var yngre så stängde jag in mig själv helt i min egna lilla bubbla så fort jag träffade några främlingar. Jag pratade inte, jag log inte eller uttryckte mig på något vis. Men ju äldre jag blir desto bättre blir det. Nu när jag är tretton så pratar jag åtminstone med alla jag träffar. När jag är med familjen så uttrycker jag mig med ord, känslor och gester. När jag är i skolan så uttrycker jag mig med ord och lite gester och när jag är med främmande så uttrycker jag mig med ord här och var, och det är en enorm framgång. När jag var åtta så kunde jag inte prata eller visa känslor utanför hemmet. Det bara gick inte.
Ett annat sätt som min autism visar sig på är att jag har noll talang när det gäller sarkasm eller ordspråk. Sen har jag ju, likt många andra med autism/asperger/och sådant ett specialintresse som jag kan koncentrera mig på i timmar. Jag byter ganska ofta, just nu är jag extremt intresserad av det japanska språket.

Det är väl typ det jag kommer på. x)

^ Alltså, det låter ju väldigt fascinerande måste jag säga. Fast du tycker antagligen inte det eftersom att du inte har levt på något annat sätt... Tycker att det är jättetråkigt att folk ska behöva ha det såhär, men du kanske inte lider av det? Fast jag försöker ändå se det positiva i det och hitta fördelar.

Måste vara svårt att leva utan att visa känslor, tänkte på det du sa om när du var liten, att du inte visade känslor utanför hemmet. & det där med specialintressen tycker jag är ganska coolt faktiskt och jag har alltid undrat om det verkligen stämmer, att människor med autism/asperger har något specialintresse och du har ju obviously det! Kul att det är japanska språket också, jag läser faktiskt japanska i skolan.

Jag har opererat blindtarmen och även tagit bort fistlar på mina öron.

Jag hade en stor böld alldeles precis ovanpå svanskotan (alldeles precis där ryggen slutar och rumpan börjar) en gång, vilket gjorde att jag inte kunde resa mig upp helt på flera dagar. Jag kunde inte stå, inte sitta, inte gå och knappt ligga. Det här var precis när jag flyttat hemifrån, så helt ensam var jag och ringde till en kompis i närheten som fick komma med mat och även värktabletter (som inte hjälpte alls!). Det enda som hjälpte lite var att ligga på mage i duschen och spola varmt vatten på bölden. 3e dagen insåg jag att det inte gick längre eftersom då kunde jag inte resa mig upp alls utan fick krypa runt hemma. Så ringde jag min kompis igen som hjälpte mig till akuten där de skar upp bölden.

Jag har posttraumatisk stress och panikångest pga den. Dessutom har jag, pga saker som hänt i skolan, varit deprimerad mer eller mindre konstant sen jag var 7.

Åh, usch. Vad skönt att du kunde få behandling snabbt. Jag tycker att allt med cancer är hur läskigt som helst, men just leukemi låter läskigare och obehagligare än allt annat. Du kanske inte vill berätta om det, men alltså, hur kände du dig fysiskt? Fick du något slags förhinder eller så? Förutom illamående.

jag har haft halsböld som Kintsugi , trodde seriöst att jag skulle dö då eftersom jag knappt kunde andas. sen har jag haft alla möjliga sorters virus och skudomar men inget farligt eller intressant. hade dock 41,5 graders feber på julafton iår, inte det roligaste kan jag lova. jag deckade efter kalleanka..