Varg eller Man? [SV]

Mer

Tack för att ni är så entusiastiska inför nästa kapitel och ett extra tack till ninja som ger mig lite mer att gå på.



Vill skriva en bok i framtiden och i dem är det inte så mycket dialog, så anpassar mig redan nu. Sedan tycker jag att det är så förbannat tråkigt med dialoger att jag undviker dem.

______________________________________

Kapitel 9

Rummet låg nästan i totalt mörker, den enda ljuskällan som fanns att finna var det stearinljus, som halvt utbrunnet kastade sitt värmande ljus över ett skrivbord. På skrivbordet låg det några högar med papper, vissa var gulblekta tidningar och andra var brev, brev från vänner. Vid detta skrivbordet satt Remus Lupin, med fjäderpennan i högsta hugg, doppade han den i bläck och började skriva för att besvara sin vän Sirius brev. Med snabba rörelser på handleden lyckades han påbörja brevet.

Kära Sirius

Hoppas du har det bra, dina föräldrar tycktes inte vara speciellt glada över de vänner som du har lyckats skrapa ihop under vårat första år. När de kastade sina mörka blickar på mig, kändes det som om jag skulle frysa till is inombords. Men tjaja, över till roligare saker.

Här hemma har jag det bra, lite ensamt och så men fortfarande så går tiden i maklig takt. Jag kan knappt vänta till nästa år, då vi ska studera svårare magi - nu första året lärde vi oss bara grunderna och de känns faktiskt väldigt värdelösa. Hur är det själv?
När hade du tänkt att ta dig till Diagongränden förresten? Om du frågar James om det, så tittar jag med Peter - på så sätt så skulle vi kunna träffas där, allihopa. Personligen skulle jag tycka att det skulle vara mycket roligt.

Med vänliga hälsningar
Remus Lupin.

Med en sista sväng på fjäderpennan skrev han klart brevet, innan han fäste det vid ugglans ben ögnade han igenom det och tittade så att det inte fanns något han hade glömt. Med ett brett leende satte han sig ned igen, han hade ingen lust att skriva något långt igen - men han hade lovat att titta när Peter kunde dyka upp i Diagongränden. Fortfarande med ett trött leende på läpparna påbörjade han brevet till deras mindre begåvade och mer klumpiga vän.

Kära Peter

När kan du ta dig till Diagongränden? Jag och Sirius planerar att alla skulle åka dit samtidigt, så kan vi träffas en gång innan skolan började. Hör av dig så snabbt du kan.

Med vänliga hälsningar
Remus Lupin

När brevet var klart, rullade han ihop det och fäste det vid sin egen uggla, istället för att skicka en i retur, som han hade gjort med Sirius brev. När han var färdig lät han ugglorna flyga ut genom fönstret, han tittade efter deras siluetter där de avtecknade sig mot den stora månen, tills de inte längre gick att se. Trött, tog han av sig kläderna och tittade sig i spegeln, ett flertal nya ärr hade dykt upp och mer skulle det bli tänkte han tungt medan han lade huvudet mot den fluffiga kudden. För imorgon var det nämligen dags, imorgon var det fullmåne.

_________________________________

Hoppas det duger, är väll ett kapitel till innan andra skolåret börjar. Detta blev nog också väldigt kort, men det får ni leva med!

Skulle gärna vilja läsa mer om hans förvandlingar 8D

En förvandling beställd! Tack för förslaget!

(Tänkte att det skulle bli tjatigt med förvandlingarna i längden, men jag får fixa en snart då, för att tillfredsställa läsarna.)

Mer

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jag gillar förvandlingarna, haha. Alltså, tycker det är intressant att läsa om andras plågor. Hoppas jag inte låter allt för hemskt nu, haha.. Det är ju inte så att jag sitter och skrattar precis, men jag gillar story's med lite mörker ^^

Men du skriver bra iaf.

Nejdå jag förstår precis, jag är typ likadan!

Tackar!



___________________________________

Kapitel 10 (Bonus)

När han vaknade nästa dag, stod där två ugglor. Han lossade på breven som de hade med sig, det verkade som om alla skulle kunna dyka upp i diagongränden den 24 august. Med ett leende sprang han några trappor ned för att dela med sig av sina nyheter, när han steg in i köket så var dock stämningen gravallvarlig. Hans leende bleknade och när han steg in över tröskeln riktade hans föräldrar blickarna mot honom. De där blickarna sade allt, han hade helt glömt bort det i upphetsningen av breven och de sköna drömmarna som hade kryddat hans natt. På grund av detta, så vände han på klacken och uppför trapporna, detta skulle inte bli en dag som var fullt lika trevlig som gårdagen.

Timmarna gick och han försökte att äta så lite så möjligt under dagen, risken att det kom upp igen senare var ganska stor på grund av smärtorna han skulle få utstå. Skillnaden mellan förvandlingarna i skolan och i hemmet, var att han alltid kom tillbaka till en glad grupp vänner. Hemma så kom han tillbaka till två förstörda föräldrar, som varje gång klandrar sig själva för vad han fick utstå. När han låg där i sin säng, så kände han hur en liten tår av bitterhet trillade nedför kinden på honom. Varför? Hur kunde man vara så ond? Fenrir Grårygg, djävulen som förstörde mitt liv.

Dagen gick, timmarna rusade framåt, värme blev till svalka, dag blev till kväll. Alltför snart så dök hans föräldrar upp, de log lite svagt. Han försökte le, så att de skulle se att det var ok, men hans käkmuskler verkade ha låst sig. Istället blev det en stel grimas, utan några ord så steg han upp ur sängen och ut ur dörren, förbi båda sina föräldrar. Tillsammans gick de ned i källaren och där hittade han sin boning, som han tvingades vistas i en gång varje månad. Den smutsiga madrassen låg i oreda och stoppningen låg ormkringströdd i källaren. Av vana drog han av sig sina kläder och satte sig ned, han kände hur hans föräldrar fumlade med kedjorna innan de satte fast hans armar och ben.

Förbannad över att detta hände honom, tittade han trotsigt ned i marken. Hans far, lade sin hand på hans axel och tryckte till, medan hans mor böjde sig ned och gav honom en kyss på pannan. Därefter gick de ut ur rummet och lämnade sin ende son, fjättrad. Fjättrad i sitt eget hem.

Dörren hade precis slagit igen bakom föräldrarna innan föreställningen började, deras son skrek ut i smärtor och det var bra att de hade lagt en isolerings förtrollning över källaren, då ingen moder skulle kunna utstå sitt barn skrik. Inte detta skrik, ett skrik i ren smärta och rädsla. Mrs.Lupin snyftade, trotts att hon inte hörde vad som hände, så visste hon det.

Inne i källaren stod Remus och slet i kedjorna, medan en brännande smärta gick från tårna och uppåt. Han skrek, i ren rädsla och i hemska smärtor, han förbannade Grårygg för vad han hade förvandlat honom till. De tårfyllda ögonen ersattes, till ögon fulla av blodstörst. Pojkkroppen blev snabbt hårigt, det annars fina ansiktet förvreds och blev avlångt. Ryggen kröktes, tänderna blev längre, vassare och naglarna förvandlades till klor. Den rädda pojken hade ersatts av ett monster, ett monster som rev och slet i kedjorna för att sarga, för att slita, för att låta sina kraftiga käftar smaka människokött. Varje gång den ylade och slet i kedjorna, kunde monstrets föräldrar känna en lätt skakning i golvet. De kunde känna sin sons lidande.

Remus mor föll ned på knäna och snyftade i maktlöshetens famn, medan fadern kramade hårt om en tidning, askgrå i ansiktet. Om det inte vore för att de fick tillbaka sin son, så skulle föräldraparet drivas in i galenskap av sitt barns smärtor. Smärtor han fick utstå till viss del på grund av dem, smärtor som ärrade honom för livet.

____________________________________

Hoppas det ska roa er, blev ganska nöjd med det själv - får hoppas att ni tycker det är lika trevligt att läsa det som jag tyckte det var att skriva kapitlet.

Mer Det var jätte bra! Förstår att du blev nöjd!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer
kommer remus vänner få reda på att han är en varulv och när blir dom animagusar?