Privat mellan Masato och Cipriano

Mannen såg på honom och Barbossa som hört allt kom ner med apan på axeln och såg på henne och sa.
- Hej, vad vill du då fröken?

Nora vände sig om och granskade mannen som talat.
"Jag vill att ni seglar härifrån." sade hon och svalde hårt.

Han såg på henne och sa.
- jag är obenägen att behaga din begäran.
Nej alltså, om inte.....

Nora blängde på honom och såg på honom en stund. Hon hade inte tänkt särskilt mycket på vad hon skulle säga, hon ville bara inte dö.

Barbossa såg medaljongen som hon hade och sa,
- Om du ger oss vår medaljong så så seglar vi iväg och återvänder aldrig.

"Är det ett löfte?" frågade hon och såg på honom. Hon tog av medaljongen och såg på den en lång stund. Den hade varit hennes pappas, hon ville inte ge bort den men samtidigt kunde hon inte riskera att förlora hennes mamma också.

Barbossa såg på henne och sa.
- Vi må vara pirater, och vad ditt folk kallar for ohederliga personer.
Men ja, det är ett löfte.

Hon nickade lite och slängde över medaljongen.
"Vem ror mig i land då?" undrade hon och såg på männen.

Barbossa nickade åt 1 person som sa.
- Stoppa avfyrnigen och stäng luckorna.

Avfyrningen av kanonkulor avslutades och Barbossa gav medaljongen till apan som försvann med den in i en hytt och Barbossa såg på mannen som styrde skeppen och seglen drogs ner av männen högre upp och skeppet började röra på sig och Barbossa sa.
- Att ta dig iland ingick inte i vad du ville och vi har inga regler utan bara riktlinjer.
Så jag välkomnar dig ombord på svarta pärlan unga fröken.

Männen började skratta och Barbossa gick själv upp till rodret och började styra ut från hamnen

"Nej.." mumlade hon och såg efter honom. Nora såg mot sitt hus och bet sig hårt på läppen. Hon visste inte alls vad hon skulle göra, det här var inte alls det hon hoppats på.