[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

Jag var fortfarande skrämd av Aslans varning, vadå glöm inte det viktigaste? Seriöst, hur kan jag tro på ett spel? Det är ju bara löjligt. Finns ingen anledning att lyssna på varningen.
" Bruhmhm," jag hörde hur magen kurrade, jag var hungrig. Inom nån sekund så kom en servitör fram till mig med ett glas kyld Cola och några pommes.
" Tack," sa jag och gick och satte mig i en av sofforna, de visade filmer på stora biodukar. Simone pratade med någon tjej som såg ut att ha 70-tals kläder. Säkert barn till någon känd skådespelare. Fast jag var nyfiken vad de pratade om, så jag gick fram till dem.
" Hej," sa jag, tjejen kollade bara på mig.
" Hej, känner ni varandra?" Hon pekade på mig och Simone.
" Ja, vi är på någon sak, jag minns inte," sa jag, vilket fick Simone att kolla på mig. Jag brukade inte glömma saker.

"En sak ja," Sa jag och den blonda tjejen ryckte kort på axlarna för att gå tillbaks till spelet hon stått vid tidigare.
"Vad är det?" Frågade jag Alice. Mest över att hon verkade så vimmelkantig. Såsom om hon precis vaknat och undrat vart hon är.
"Inget, bara ett spel." Svarade hon och log kort, vilket såg ut som icke- busschaffören.
"Visst"
Plötsligt kändes allt så mycket falskare. Inte för att jag ville, men det bara gjorde det.
"Ta hela Ms" Jag vände mig om och en man med trevlig kostym sträckte fram en genomskinlig påse godis mot mig.
Jag tog tveksamt glad emot och nickade till tack. Mannen log och försvann genom en dörr jag inte lagt märke till.

Simone kollade undrandes på dörren som mannen som gett henne godis hade försvunnit igenom. Jag reagerade inte, jag var fast i mina egna tankar. Varför kunde jag inte minnas någonting längre? Plötsligt fick jag bråttom, jag gav ingen förklaring till Simone utan rusade till rummet om jag kollade på mina saker då kunde jag kanske minnas något. Jag tog fram mitt silverkant och öppnade dörren till rummet, genast gick jag till mitt rum. Jag tog fram min ryggsäck och började rota i den i hopp om att hitta någon ledtråd. Plötsligt landade ett kort på sängen, nyfiket plockade jag upp det. Det var jag och två killar. Jag kunde inte minnas namnen på någon av dem, jag vände på kortet för att se om det fanns några namn där. Det var inte till någon nytta, frustrerat slog jag mig själv i huvudet, vilket gjorde att jag tappade kortet.
" Andas Alice, andas," sa jag för att lugna ner mig, när jag var tillräckligt lugn plockade jag upp kortet och ser en sak jag inte upptäckte förut.
" Jupiterlägret," läste jag och kände hur mitt hjärta gjorde en volt. " Jupitelägret," mumlade jag " Jason, Dakota," sa jag och kände hur jag blev alldeles yr. " Halvblodslägret, uppdraget onej," hur länge hade vi egentligen varit här på hotellet? Sannerligen mer än 12 timmar iallafall.

Alice rusade ut genom dörren jag betraktat. Den for igen med en smäll, men ingen reagerade.
Jag kikade i påsen jag fått från mannen. Bara alla favoriterna. Jag hade inte käkat godis på väldigt länge, men jag kom ihåg att jag alltid gillat lakrits, choklad, och sura godisar. Egentligen kunde jag äta allt, jag var besatt. Tror jag.
Tiden gick så snabbt, och jag kände mig inte ens trött trotts allt jag hunnit göra.
Ett tomrum fanns någonstans i huvudet. Något jag missat. Jag visste bara inte vad. Inte vad det ar för dag eller ungefär vilken tid det var. Jag kunde nte komma på något om det jag brukade veta.

Jag plockade genast ner alla saker i väskan, sedan gick jag in i Simones rum och hämtade hennes saker också. Sedan rusade jag bort till rummet, Simone stod och åt lite godis. Hon reagerade inte när jag kom utan hon hade ett drömmande uttryck. Jag kollade på påsen hon höll i handen, var det godiset som fick henne att se så drömmande ut?
" Simone!" skrek jag och viftade med handen framför hennes ansikte. Hon vlinkade flera gånger innan hon stirrade drömmande och surt på mig.
" Vad?" sa hon och försökte låta irriterad men det lyckades inte så bra.
" Vi måste sticka," sa jag
" Kom igen, vi har så kul ju,"
" just därför måste vi sticka. Uppdraget, jägarna du vet," sa jag och det drömmande uttrycket försvann och ersattes av ett skräckslaget. En som jobbade på hotellet gick med raska kliv mot oss, ansiktet såg argt ut.
" Spring!" skrek jag, vi sprang för livet. Plötsligt hördes det från högtalarna.
" Stäng alla dörrar, stoppa Simone Bell och Alice Harper. När ni har fångat in dem tar ni dom till guldsviten och låser in dem. Sedan ger ni dem allt de behöver för att hamna i den drömmande dvalan igen!"

Jägarna. Uppdraget. Halvblodslägret. Jag hade för en stund glömt bort allt det där.
Vi sicksackade mellan dansade människor, och jag blev förvånad när jag såg hur dem var klädda. Nästan alla i 70-tals stil. Och några som såg ut som rännstensungar. Det verkade bara så knäppt. Inte att ett antal personer kände intresse för 70-talet, utan för att dem var precis sådär.....gamla. (No offence) Som om dem...
"Alice!" Hon stannade inte upp, inte ens reagerade. "Alice!"
Hon vände sig panikslaget om och tittade undrande på mig.
"Dem kommer inte härifrån" Mumlade jag och hon ryckte på axlarna.
"Inte vi heller"
"Dem e från ett annat årtionde!!

Jag insåg sanningen i Simones ord, de kom verkligen inte från vår tid. Ingen märkte att vi sprang där, alla dansade samma takt med drömmande ansiktsuttryck och de såg inte ut att ha någon fri vilja alls.
" Ja, men vi måste skynda han ser inte så glad ut," sa jag och pekade mot en grön klädd snubbe som rusade mot oss.
" Vänta!" skrek jag, Simone stannade och såg irriterat på mig.
Jag tog ett glas med Cola från en bricka.
" Skål!" skrek jag och drack allt i en klunk, Simone stirrade bara dött på mig.
" Seriöst?"
" Har alltid viljat prova," jag ryckte på axlarna och sedan gick jag bort till dörren som oturligt nog var blockerad. Jag såg mig omkring men vi var omringade. Det fanns inte en chans att vi kunde ta oss ut. Alla höll i en spruta som jag antog att de skulle bedöva oss med.

"Fyfan" mumlade jag äcklat och försökte titta förbi vakterna med sprutorna, letade efter en annan utgång än den Alice stod vid, men hittade ingen.
Jag hatade sprutor. Dem är äckliga och vassa (observant).
"Oh Alice! Ser du fikabordet där?" Sa jag med ett försök till att låta exalterad, såsom jag känt mig före mutanterna kom med sprutorna.
Hon tittade konstigt på mig en stund, sen nickade hon snabbt och började hoppa på stället, vilket jag tycket såg heltokigt ut.
"Vi sticker dit!"
Vakterna slappande av, men en av med-en lång och muskulös kvinna- skakade frustande på huvudet.
Planen funkade alltså inte. Såklart, jag sök på sånt.

" Infernum," muttrade jag irriterat hur skulle vi kunna ta oss ut?
" Oroa er inte, ni kommer ha kul. Stanna här, njut. Ni älskar att vara här. Ni vill vara här. Protestera inte emot då mår ni bara dåligt," sa en muskulös kvinna, en del att mig vill lyssna på henne och göra som hon sa, stanna där och ha kul, det verkliga världen är dålig. Men den andra delen förstod att hon försökte hypnotisera oss. Jag sneglade på Simone, hon verkade också kämpa med samma tankar som jag.
" Vi tänker inte stanna, vi måste iväg," sa jag och försökte låta självsäker, trots att mina ben var darriga och ag kunde känna hur ansträngande det var att protestera.
" Jo det vill ni Alice," sa en av männen och rullade tungan när han sa Alice.
" Nej, flytta er nu," sa Simone och knuffade undan några personer, det hjälpte inte, de knuffade bara åter in henne i ringen.
" Värt ett försök iallafall," mimade hon
" Vi vet era största rädslor," sa kvinnan och en dörr öppnades, vad menade hon? Våra största rädslor? Men när jag såg vad som stod i dörren förstod jag. In kom en stor korp som spred ett mörker efter sig. Mina ben kändes som gelé, en fågel och en korp dessutom. Mitt hat djur, men varför mörkret? Då förstod jag, mörker måste vara Simones rädsla.
" Stanna eller så förbannar vi er så att mörker alltid hittar er, korpar attackerar er. Ni kommer aldrig mer vara säkra, ni kommer slåss i blindo på grund av mörkret," sa en man och jag började skaka okontrollerat.

Jag bet ihop, men trotts det skakade tänderna. Adrenalin pumpade snabbare runt i kroppen.
Gamla minnen från mitt gamla rum på barnhemmet tog form i mitt huvud. Hur strömmen nästan jämt gick och hur jag varje gång kröp ihop och skakande väntade på att ljuset skulle komma tillbaks. Ibland hade Luke vart där, sagt att allt vart okej och tröstat mig. Trotts att jag hade blivit äldre var rädslan lik stark-om inte starkare.
För mig hade Luke varit som en bror, och när han försvann för några år sedan blev mörkret ännu djupare.
Men korpen förstod jag mig först inte på, sedan slog Alice fram i tankarna. Hennes rädsla.
"Alltid undrat hur lyxhotell kan ha så många gäster" mumlade jag och försökte hålla rösten stadig. Jag fokuserade på ljuset som än omslöt mig, och hoppades att jag inte såg lika orolig ut som jag känt mig.