Minnen från förr (PRS)

Tasha försökte få upp grinden för hand, men regn och väderlek hade gjort grindarna omöjligt att öppna för hand. Istället tog hon fram sin stav mumlade några ord och grindarna åkte knarrande upp. Ytterligare några ord får hon fram och toppen av hennes stav lyste upp. Vid hans ord rodnade hon lätt men mötte inte hans blick.
"Förlåt, det var inte min mening." mumlar hon fram och istället för att se på honom går hon in genom grindarna och in genom den vildvuxna trädgården. Som om inte mörkret var skrämmande nog erbjöd hela herrgården och trädgården på den kusliga stämningen. När bodde någon här sist? Vem hade bott här? Bodde andarna kvar? Hur var det? Kunde de bara inte anlänt mitt på dagen? Så de kunde se allt i dagsljus, börja laga, restaurera och lägga på formler för att skydda.

Zachary fnös till och följde tvekande efter in henne genom de gamla utslitna grindarna. För säkerhets skull lät han fingrarna lätt vila mot stavens kalla sida i innerfickan. Huset var gammalt, om inte uråldrigt, och såg extremt opålitligt ut. Kanske var golven genommurknade eller om de hade riktig otur satt möjligtvis Grindelwald själv där inne och kurade.
Ett litet nervöst skratt rymde hans läppar. Vilka löjliga fantasier...
När de närmade sig huset ytterligare bestämde han sig för att dra ut staven från rocken och med en svepande rörelse tände han dess spets, höjde den en smula framför sig. Han studerade byggnadens fasad med stora ögon. På närmare håll kunde man klart och tydligt se hur skamfilad kåken faktiskt var. Dörren var nött och fönstren som satt på vardera sida om den sönderslagna. Det besvärade honom egentligen inte. Lite sönderslagna fönster och en nött dörr skulle det inte bli några som helst problem med att fixa till.
"Kalla mig galen men jag tycker att det är alldeles utmärkt", sade han och nickade uppskattande.

"Den behöver bara rustas upp lite, men det löser vi imorgon." log hon något nervös. Mörkret påverkade henne och hela huset var skrämmande då man aldrig visste vad som fanns där inne. Långsamt la hon handen på handtaget och såg på honom att han skulle vara beredd. Beredd på vad? Vad som helst. Tak som ramlade ner, murket golv, människor, spöken, eller andra varelser som trivdes i gamla hus som det stod om i försvar mot svartkonst böcker. Vem visste om det var någon herrgård som en gång i tiden tillhört en trollkarlsfamilj?
Hon nickar slutligen åt honom, tar ett djupt andetag och öppnar den knarrande dörren och de kliver in.

Det första de möttes av när de steg in var den, en gång, ståtliga trappan som nu såg minst lika nött och opålitlig ut som entrédörren. Förr i tiden hade troligen det herrgårdsliknande huset varit väldigt elegant och ståtligt, bebott av någon familj med pengar. Men varför skulle några som hade pengar ha lust att bo här ute, mitt i ingenstans. Det gick inte ihop för honom vilket ledde till misstankar om att det inte varit mugglare som ägt kåken.
Han höjde staven framför sig och betraktade en samling med gamla tavlor som stod lutade mot golvet, till höger om dem.
"Jag tycker att det skriker trollkarlsfamilj om det här", mumlade han och plockade upp en av tavlorna. "Om inte mugglare har kommit på ett annat sätt att få tavlor att röra på sig..."

Tasha följde med honom till tavlorna och såg på dem. Sakta strök hon av dammet från tavlan. En gammal man med vitt skägg och vacker gammeldags kostym med krås hostade till. Men han verkade ännu i sömn efter kanske hundraårig dvala.
"Vet du vilken familj det kan vara?" frågade hon tyst för att inte väcka mannen på tavlan. Man visste aldrig vilket lynne han hade. Dessutom verkade de kunna lukta sig till orent blod så som hennes.
"Hoppas det finns en husalf med som kan hjälpa oss röja upp." viskade hon än fram och såg sig om, vågade inte riktigt röra sig. Överallt rådde ett mörker och hon ville inte riktigt röra sig på egen hand från honom. Hon visste inte om hon ville utforska huset, eller vänta. Men det var sent och ett trollkarlhus kunde visa de mest hemska varelserna hon inte ville komma i kontakt vid efter mörkrets inbrott.

"Ingen som helst aning", sade Zachary och placerade försiktigt tavlan på det gamla golvet, till sin ursprungliga position. "Men förmodligen var de renblodiga."
Han visste nog hur renblodigas hus brukade se ut. Egentligen var det inte husets interiör som fick honom att förmoda det, snarare vibbarna han fick av det. Det kändes som om en renblodig familj haft boning här.
"Någon husalf vill jag inte ha", muttrade han och rätade på sig igen.
Familjen Ciccone hade två husalfer, båda lika gnälliga och elaka. Nu kanske det var hans eget fel att deras attityd mot honom inte var speciellt trevlig, men inte helt och hållet. De skydde honom som om han vore smittad av pesten.
Han vandrade längre in i huset med högljudda steg. Golvet knarrade olycksbådande så fort han satt ner fötterna på dess yta. Vardagsrummet låg till höger om honom, bakom det vita dörrvalvet.
"Väldigt inbjudande", sade han ironiskt och rynkade på näsan. "Med sönderslagna fönster och en maläten soffa.."

"Troligen" instämde Tasha med honom, det kändes som att en renblodig familj levt här, men det var längesedan i en svunnen tid då damerna bar korsett och herrarna krås. Hon hoppades verkligen att de inte träffade på några spöken.
"Fast husalfer är väl praktiska?" frågade hon honom och skyndade efter, ville inte bli lämnad ensam. Han fick tycka att hon var löjlig eller påhängsen, men för mörkret var hon rädd och huset gjorde det värre.
"Fast med tanke på husets skick borde ingen vara levande." mumlar hon och ser sig om, inte alls inbjudande egentligen och ingen soffa hon skulle vilja sova i.
"Ska vi stanna här tills imorgon? Tills det ljusnar, inte bra att utforska mer i mörkret." sa hon något antydande och såg in mot vardagsrummet, kanske de kunde sova på mattan om de rengjorde den lite snabbt och tända en eld i brasan kunde de göra med.

Zachary frustade till och skakade lätt på huvudet.
"Praktiska...snarare otrevliga och fördomsfulla", sade han och fortsatte in i vardagsrummet med staven höjd framför sig.
Soffan såg ju sådär riktigt mysig och go ut. Den var utsliten till dess yttersta punkt och han kunde ha svurit på att han såg en mus klättra ut från stoppningen.
"Du talade för snabbt, den där musen var till högsta grad levande..." Han sneglade på henne och sedan på soffan. "Jag tänker i alla fall inte sova där", konstaterade han och tittade på henne som om hon skulle erbjuda sig att ta den platsen.
Egentligen hade han nog redan räknat ut att ingen av dem skulle komma att sova i pest soffan, men mattan var inte särskilt stor. Visserligen hade de känt varandra sedan de var elva år...problemet låg i att han var en hejare på att fäkta vilt omkring sig i sömnen.
"Ska vi slåss om mattan, enas eller kommer någon att få sova på golvet?"

"De är väl precis som människor, sina egna individer och alla är inte hemska, liksom alla kan ändras." hon log snett mot honom innan hon gick fram till edstaden för att tända en brasa. Hon ordnade upp ved och tände sedan med hjälp av staven. Det rykte lätt till innan det sprakade och snart fanns där en brasa som värmde. Hon vände sig om och såg på honom innan hon riktade staven mot mattan och rengjorde den.
"Ta mattan du, jag ska se om jag har något lämpligt i väskan." hon började rota i handväskan och vad man kunde höra fanns det mer där än vad storleken antydde. Hon drog fram en filt och la den framför brasan som hon kunde sova på. Hon fann två till och kastade den ena på honom att ha över sig. Sedan drog hon av sig den fuktiga jackan och såg på honom.
"Vänd dig om, jag ska byta om." hon ville få av sig den fuktiga klänningen och på något annat. Även han behövde byta om, hon kanske hade något i väskan?

"Bla..bla..bla", muttrade Zachary och stoppade upp händerna bakom nacken.
De var iskalla vilket inte var speciellt konstigt. En kombination av låga temperaturer och dålig blodcirkulation, vilket inte gjorde saken bättre, bidrog båda.
Han iakttog henne under tystnad medan hon flängde runt i rummet. När hon slängde filten till honom föll den ljudlöst ner på det dammiga golvet, händerna satt alldeles för behagligt placerade bakom nacken på honom.
"Vad det där verkligen nödvändigt?", knorrade han och böjde sig ner för att plocka upp den. När hon fortsatte knotade han vidare men vände sig om. "Tjejer..."
Själv hade han inte bytt kläder på ett antal dagar, han var inte helt säker. Det var inte så att han inte hade kläder så att det räckte, fickorna på kappan var förtrollade och rymde det mesta. Dock hade han ju knappast tänkt på att ta med sig en filt eller liknande. Hon låg tydligen ett steg före, även om det inte var planerat från början kanske.