[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Det var inte det att jag inte gillade pappa.
Det var bara det... jag vet inte. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men något störde mig. Kanske sättet han talade på. Kanske hans svarta kavajs med vita ränder. Kanske hur slipsen var knuten. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Mina tankar vandrade iväg till vad han sagt.
"Du vet, Hera och jag är gifta", hade han sagt. "Ändå kunde jag inte låta bli att förälska mig i din mor. Så vacker, modig. Kunde se igenom Diset. Gillade åska. Hon var inte lika hysterisk och livlig som Beryl - Thalias och Jaso-". Han hade avbrutit sig, som om han sagt något han var förbjuden att säga. Zeus harklade sig. "Thalias mor. Hon var hysterisk, älskade skvallerpressen. Men så var inte Keira. Hon var alltid lugn och glad, en person man inte kunde låta bli att tycka om. Som grädde på moset - jag gillar inte grädde och mos, men det är ett talessätt - var hon den vackraste kvinna jag någonsin sett." Han hade sänkt sin röst till en viskning. "Säg inte det till Hera, bara." Zeus hade suckat. "Jag önskar jag kan stanna med er, men jag kan inte." När han sagt det hade oro tagit över hans ansikte. "Jag önskar verkligen det. När du ser henne igen, säg att hon är den vackraste kvinnan - efter dig."
Jag drogs ur mina tankar av att Percy stack sin svärdsspets i min axel.
"Aj", muttrade jag och blängde surt på den svarthåriga killen med sjögräs mellan öronen. "Var det där verkligen nödvändigt?"
"Ja", sade han fundersamt. "Och nej." Inte så imponerad av hans svar petade jag bort eggen från min axel.
"Varför gjorde du ens sådär, fiskpinne?" muttrade jag surt. Jag var verkligen inte sugen på att prata med någon, men det verkade inte Percy märka.
"Äh, lys upp lite, åskmolnet", flinade han och stack mig i axeln med sin svärdsspets igen. Man hörde på Percys röst att han var stolt över sitt smeknamn. Jag fnös åt honom och drog ut hårnålen ur håret. Anemostróvilos växte fram framför mig och jag förde det lysande vapnet av himmelsk brons mot hans adamsäpple.
"Låt bli att sticka mig med svärd, din planktonhög", morrade jag. Percy svalde och hans inte-så-väldigt-synliga adamsäpple rörde vid spetsen och hans ansiktsuttryck visade att han inte tyckte om sitt nya smeknamn. Men, det var antingen fiskpinnen eller planktnhögen. Sjögräshjärna tillhör Nema och Annabeth.
"Whoa", muttrade han. "Take a chillpill, åskmolnet!" Jag blängde på Percy och han backade undan, bara för att höja sitt svärd, Tidvattenvåg.

Jag drog loss pilen från trädet den hamnat på och stampade frustrerat sönder den.
Några Apollon barn hade övertalat mig att skjuta pilbåge med dem och Kieron hade instämt och tyckt att det var en bra idé om jag inte hade med mig mitt svärd.
Så nu stod jag vid skjutbanan med en stor pilbåge i handen och koger tom av pilar på ryggen.
Alla pilarna jag fått iväg hade antingen hamnat på någon (Oops!) eller så hade dem susat iväg mot något träd eller buske. Vissa fick jag inte ens iväg och de hade antagligen någon regel som sade; gör inte så som Poseidonbarner vill!

Efter att ha skjutigt ännu en pil som knappt kom iväg slängde jag både kogret och pilbågen i famnen på Will Solace och störtade iväg till stuga tre för att ändå hämta kavallerisvärdet.

Den dåliga dagen ändrades nät jag kom in i stugan och såg ett skinande från fontänen. (Boknörd_ vet att fontänen kommer i trean men men)
Jag hade nyfiket fått fram för att få en titt på det mystiska ljusskenet. Ett smalt ansikte hade välkomnar mig. Kvinnan hade haft mörkbrunt hår och orosrynkor runt ögonen.
Hon hade påmint mig om någon men just då hade jag inte vetat vem.
"Eh, hej" hade jag sagt till kvinnan.
"Hej. Kan jag få prata med Percy Jackson?" Kvinnan hade låtit lika orolig som hon såg ut och jag hade sagt att det kunde jag visst.
Senare när jag hade fått Percy att skynda ifrån fäktningen för att se vem det var som hade velat få tag på honom.
Tydligen hette kvinnan Sally och var Percys morsa. Just då hade jag känt mig som en inkräktare där jag suttit på min säng och lyssnat på familjepratet.
Hon hade tydligen ringt via ett Irismedelande och velat se så att Percy inte hade gjort något dumt.
Percy själv hade låtit som om han inte velat prata om det i min närhet och lät väldigt ursäktande när han snabbt presenterat mig och sedan fått meddelandet att försvinna.
Han hade tydligen haft bråttom till amfiteatern och yttrat något om att Annabeth skulle mörda honom om han inte kom.
Jag hade tagit med mitt svärd och beslutat att jag för en gång skulle utmana Clarisse.
Tanken skrämde mig men ingen skulle låta henne döda mig och eh ja, hon skulle nog inte bry sig. Grejen var den att jag var på mitt bästa Yolo- humör och ville göra något spännande.
"Du Clarisse!" Skrek jag när jag fick syn på henne vid en vapenhylla. "Jag utmanar dig!"
Folk kastade blickar på mig och flera Afrodite ungar antydde att jag skulle förlora.
Gämnfört med Clarisses biffigt byggda krop var jag väldigt tanig.
Flinande satte jag på mig en rustning och klampade ut mot min duellant.

Percy hade sprungit iväg så fort Nema sagt att en kvinna hade uppenbarat sig i stugan, så jag bestämde mig för att följa efter folkmassan som drog sig mot fäktningsarenan. Jag kunde skymta några Ares-ungar som samlats runt Clarisse (tjejen som försökte förgöra mig med ett spjut)(tjejen var spjut jag råkade förstöra) och så stod Nema där. Hen hade på sig full, glänsande rustning och hen gick med hakan högt upp i luften.
"Shit", muttrade jag. "Nema är ju galen-" De båda intog sina positioner och jag insåg att Clarisse och Nema såg ut som elefant och dvärgpudel brevid varandra. Och då är Nema dvärgpudeln. Över sorlet från de andra lägrmedlemmarna kunde jag höra Annabeth svära på gammalgrekiska.
"Hon - han? kommer ju inte kunna vara med på kapplöpningen om hon utmanar Clarisse!" sade Annabeth och ställde sig brevd mig. Jag ryckte på axlarna.
"Det stör mig inte, men jag vill gärna ha en helskinnad kompis!" muttrade jag. "Skicka henne till stuga ett sen när de är klara." Med de orden trängde jag mig igenom folkmassan och sprang mot stuga ett. På avstånd hörde jag hur Nemas och Clarisses vapen stötte mot varandra och några hurrade (säkert från Ares stuga. Förlåt, Nema). En rysning letade sig nerför min ryggrad när jag kastade en blick mot den andra delen av stugan. Ärransiktet Lukes ansikte blixtrade förbi min syn - och som i visionen hade han guldiga ögon istället för blå, som Nema sagt. Och ärret fanns inte. Jag skyndade in i min del av stugan och möttes av min egna spegelbild. Det var längesen jag orkat kolla ordentligt i spegeln, då jag hittills bara använt den till att tvätta bort målarfärg.
Mitt hår hade växt lite, och min hy hade fått en brunare nyans. Jag hade alltid haft ganska lätt att skaffa solbränna, men det var ett under att jag fått den på bara några dagar. Mitt hår hade också blivit en ljusare nyans av blont, och mina ögon framhävdes mycket mer. De strålade nästan lika mycket som Nemas gröna ögon alltid gjorde. Om det var något jag ville ha som Poseidons barn hade, var det gröna ögon. Jag hade alltid velat ha det.
Jag putade med läpparna och spegelbilden härmade mina rörelser. Jag hade inte riktigt fatta grejen med att ta selfies och såg rent patetisk ut när jag försökte, så jag suckade och satte mig på sängen. På mitt nattygsbord låg en bok uppslagen (sista delen i the Hunger Games), men jag kände inte för att läsa Åskan mullrade medhållande, som om den sa Om du börjar läsa hjälper jag dig att tappa koncentrationen.
Suckande sträckte jag mig efter hårborsten, som låg helt oanvänd på min kudde, och drog den med långa, stadiga tag igenom håret.
Plötsligt smällde dörren upp och i förskräckelse tappade jag borsten.
In kom Nema, fortfarande med stridsutrustningen på. Hjälmen hängde på sned och hen hade fått små sår lite var som helst. Hon höll i sitt kavallerisvärdoch om hen vunnit syntes det inte, för hen damp ner på min säng innan jag hunnit se ansiktstuttrycket.
"Annabeth - sa åt mig - att komma - hit", flåsade hen. Jag nickade och började spänna loss hens rustning.
"Medan jag hjälper dig är du skyldig mig att förklara vad som hände där borta", sade jag, och Nema satte igång sin berättelse.

"Så alltså jag fick en sån där yolo kännsla, liksom lev live. Att utmana Clarisse var nått jag letat efter länge. Men... alltså det var inte så kul att få stryk. Pinsamt."
Jag hade berättat om irismedelandet med Sally Jackson men Hazel hade velat veta om duellen mellan den stora jätten och eh, ja. Den lilla dvärjen.
Frustrerande att man känner sig så. Jag var igentligen ganska lång.
"Okay. Så du slogs mot någon som var dubbelt så stor som dig och eh... vem van?"
Hazels röst lät misstrogen vilket jag störde mig på.
"Vad tror du? Jag ofc! Nejmen såklart att Clarisse vann..." snäste jag surt och lade armarna i kors. "Det där spjutet är juett dödshot!"
"Som om inte ditt svärd är det" hon lyfte på ögonbrynet.
Jag bestämde mig för att inte bry mig om vad hon sa utan tittade mig runt i rummet i jakt på hippie Zeus.
"Vart är Mr hippie Z?"
"Där ut..."
hon fnös när jag stack iväg för att ta en titt. "Man ser att ni är släkt Hazel!" Retades jag "samma klädsmak verkligen!"
Den stora marmorstatyn hade jag kunnat ta på allvar, men det var svårt när himmelkungen såg ut som en utklädd baby.
Men det var ändå som om statyn naglade fast min blick. Nästan läskigt. Nästan som om den sa'KALLAR DU MIG BABY SKA DU DÖÖ!!'
Och just det, kändes skrattretande läskigt.
Jag gick tillbaks till blondinen och satte på på hennes säng.
"Varför tittade du inte på?" Gnällde jag surt.
Hazel tittade på mig som om det vore en självklarhet. "Jag hade inte tänkt se min vän bli mosat vet du."
Jag gjorde en irriterad rörelse med armarna. "Tack för ditt förtroende till mig Brooks!"
Hon suckade och kastade en kudde på mig. Jag väjde undan
Och måttade en mot henne. Där tog det roliga slut.
Kudden som skulle träffat Hazel träffade en blomvas som gick i KRAS vid marken.
"Fasen också" svor jag.

"Bravo!" muttrade jag sarkastiskt och började plocka upp skärvorna från glasvasen med blixtmönster på.
"Förlåt!" pep Nema och rusade fram till mig.
"Du vet", mumlade jag. "Den fick jag av..." Jag visste inte vad jag skulle säga. Pappa? Zeus? "...pappa." Nema flämtade och tappade vasskärvorna hen hade i händerna en gång till.
"Jag gjorde sönder en vas från ZEUS!?" tjöt Nema. "Giganorma Hippie-snubben?" Jag gav Nema en konstig blick och plockade upp de dubbelsöndrade skärvorna.
"JAG TOG SÖNDER EN FREAKING VAS SOM HIMLENS HERRE GETT DIG!!" tjöt hen skräckslaget och jag slog händerna för öronen.
"Hallå, jag vill faktiskt inte ha tinnitus!" snäste jag. Nemas ansikte var blekt, trots solbrännan och fräknarna. "Hjälp mig, snälla?" frågade jag med en mjukare röst. Nema tog ett djupt andetag och lugnade ner sig. Vi hjälptes åt att plocka upp glasskärvorna i tystnad, men jag kunde höra Nema muttra saker om att hen tagit sönder en helig vas och liknande saker. När vi sedan städat undan satte Nema suckande sig på min säng.
"Kan du borsta mitt hår?" mumlade hen. Nema hade stängt ögonen. Hennes röda hår såg värre ut än ett skatbo, så det var inte med det största nöjet jag grep tag i hårborsten och borstade stadigt genom Nemas trassliga lockar. Det var inte lätt; många gånger var jag tvungen att trassla ut borsten när den fastnat i det orangea havet. Då och då grymtade hen till (jag kunde inte döma henom, mina borstdrag var nog inte de behagligaste) och när jag var klar lade sig Nemas röda lockar som ett mjukt täcke av silke över henoms orangea tröja.
"Jag vill också ha rött hår!" gnällde jag avundsjukt och slängde ifrån mig borsten. Tydligen var Nema på bättre humör nu, för hen skrattade.
"Och bli kallad rötott och morot? Nej tack, jag avstår!" flinade hen.
"Du vill inte vara blond heller", sade jag och reste mig upp.
"Varför inte?" frågade Nema och medan vi stegade ut ur stugan, precis i rätt sekund, för hornet ljöd.
"För att", jag pausade. "Du vet, det sägs att blondiner är dumma? Jag tror Annabeth tycker ganska mycket som jag, man måste kämpa extra mycket för att folk ska ta en på allvar." Nema nickade, men såg inte övertygad ut.
"Kom bara", suckade jag och vi joggade mot mässpaviljongen, där Tantaos stod med hornet i handen.
"Kära halvblod", sade han, med tydlig avsmak när han sa 'kära'. "Vi har nu samlats. NI har tre timmar på er att förbereda ert team inför kapplöpningen. Här får alla skriva upp lagen och medlemmarna."
"Ska vi hitta på namn till lagen?" frågade en tjej som var nästan identisk Annabeth (förutom att hon hade mörkare hår). Hon skulle skriva först.
"Visst visst", fnös Tantalos. "Bara ni skriver något."

Jag kände en hand på min axel och mötte ett par gråa ögon.
"Hur går det med pegaserna Nema?"
"Fantastiskt Annabeth!" Sa jag sarkastiskt och fnös. "Hur går det medlem Fantastiska vagnen då?"
Min lagkamrat himlade med ögonen. "Faktist väldigt bra. Jag försvarar vagnen och du styr?" Hon rynkade pannan. "Nema, har du borstat håret?"
"Visst jag styr. Första halva och sen byter vi. Och förrästen har du inte med mitt hår att göra. Har du borstat håret?" Fräste jag. Annabeth spände blicken i mig.
"Du är omöjlig"
"Tackar man tackar!" Svarade jag överdrivet och låtsades lyfta en hatt.
Annabeth ignorerade mig och skrev upp ett namn på tavlan. Hennes handstil var lite suddig, men ändå prydlig.
Percy kom joggande mot oss och log. Mest mot Annabeth så klart. "Klar eller Wisegirl?"
Jag glodde på Annabeth eftersom att jag var fullkomligt säker på att jag inte vad Wisegirl.
"Kan du ge dig på Sjögräshjärna." Snäste hon och jag tittade på dem båda som rodnade.
"Ockej turturduvor, dags att tävla. Och Hazel" lade jag till och fick en blick av min vän. "Jag undviker att bli en genomstekt varmkorv, okej?"
Inget svar.
"Solstrålar" muttrade jagoch blev bort dragen till Athenas stuga där vi parkerat stridsvagnen under en pressening som Annabwth nu drog undan i ett svep.
"Visst jag duckade pegaserna" muttrade jag surt och försvann.
Jag gick samma väg som jag brukade; en genväg på stranden. Havet fick mig alltid att bli lugn men nu blev jag upprymd.
På vägen plockade jag med mig några snäckor utan att riktigt veta varför. Liksom iblan var jag som en kråka. Tog med mig det jag tyckte var vackert. Men jag snodde bara från naturen. Vilket... kanske inte var så trevligt hela tiden men var bättre än att sno från folk.

En timme senare när jag hade tränsat pegaserna och spänt fasar dem vid stridsvagnen satte jag mig trött ned på en gräsplätt. Höstarna hade tydligen fått ännu större ordförråd för de hade svurit så mycket att jag hade lust att våldsamt trycka in min strumpa i deras munnar. Men jag hade överväger det.
Hornet ljöd ännu en gång och den här gången hördes Thantalos tröttsamma röst.
"Ställ er redå på startposition! Öh nej vänta...! Jäkla potatis."
En skrattmassa grep ut över de tävlande vilket bara gjorde det hela ännu mer roligt.

Percy hade döpt vårat lag till Team Bäst, tots att jag insisterat på att Fiskpinnarna var ett mycket bättre namn. Tyson hade sprungit iväg för att fixa det sista med vagnen för att den skulle hålla så mycket så möjligt och han skulle tydligen också fixa några fällor á lá Perseus 2.0. Jag var inte det största fanet av den första Perseus, men han var nog liiiite smartare än Percy, så jag bad Tyson att göra egendesignade vapen och fällor (fast Percy insisterade på vattenkanon, och jag höll med). Percy och jag hade inte riktigt något att göra, för pegaserna hade gått med på att de inte skulle tramsa under kapplöpningen om de fick socker, så vi hade i princip inget att göra, förutom att Percy irriterade Annabeth med dumma förslag om vad hon och Nema skulle lägga till på deras stridsvagn. Tillslut blev både jag och Annabeth så irriterade att vi fick varsina utbrott på honom, så han sprang iväg med Annabeth jagande efter honom, med sin bronsdolk i högsta hugg.
”JAG SVÄR, SJÖGRÄSHJÄRNA, OM DU INTE HÅLLER TYST NU MÖRDAR JAG DIG OCH MATAR DIG TILL HAJARNA!!” vrålade hon och Percy sprang för glatta livet med ett skräckslaget ansiktsuttryck. Jag förstod honom precis, eftersom att Annabeth såg fullständigt livsfarlig ut. Hade jag varit Percy hade jag sprungit till havet och typ hoppat i vattnet eller något.

Typ fyrtiofem minuter senare hade Annabeth och Nema blivit klara och provkört sin stridsvagn. Båda hade invändningar om varandras arbeten, Annabeth protesterade om pegasen ("han är inte snabb nog!" ) och Nema klagade på hjulen ("de är för tunna!" ). Det var ganska komiskt att kolla på när de grälade, men när Tyson började gråta och hans tårar bildade en pöl, slutade de.
Tyson visade stolt mig och Percy förbättringarna och jag måste säga att jag var sjukt imponerad. Det var otroligt att hans stora händer kunde göra ett så fint och exakt jobb. När vi inspekterat hans mästerverk fick jag tillbaka Daniel Wellington-klockan(även om Tyson gärna hade fått behålla den för min del) och han hade gjort någon slags inbyggd sköld i den. Jag blev så imponerad att jag kramade honom, vilket fick honom att fnissa generat.

Vi ska vinna, tänkte jag om och om igen. Jag hade förlora tillräckligt många fånger på svärdsfäktning att jag gärna hade lust att vinna nu.
Och om inte kompromisser fanns skulle jag och Annabeth ha börjat kriga vid det här laget. Jag skulle köra stridsvagnen första halvan (om hjulen höll så långt vill säga) och Annabeth andra halvan.
Pegaserna utbytte svordomar och dödshot mot motståndarnas. Jag fnös när jag såg Clarisses stridsvagn men kunde inte låta bli att bli nervös (något jag inte skulle erkänna).
Hästarna var mer åt Skellefteå hållet och flugor flög runt i de tomma lgonhålorna. Själva stridsvagnen var av pansar skulle jag gissat med massor av sylvassa pålar som pekade rakt ut. Man fick väl bara hoppas att vara längre fram än dem.

Till min irritation hittade jag ingen hjälm som passade mig. Antingen för liten eller för stor. Så nu hade jag på mig en lös hjälm som bara åkte ner i ansiktet på mig hela tiden. Jag hade haft bättre tur med rustningen som hade passat perfekt.
Annabeth höll i sin dolk i vänster hand och i tyglarna redo i höger. Antingen hade hon tänkt huggna av repet och störtat mot en förlorar vinst, eller så hade hon tänkt sjasa bort Percy.

Enligt Thantalos skulle kapplöpningen starta när som helst så alla skitungar skulle göra sig redo om de inte ville diska hela året. Inte mina ord jag citerar bara. Alla fusk och knep var tillåter men man skulle visst helst låta bli att döda. Ögon vilket Clarisse hade tagit som att hon fick göra det. Liksom hon hotade några Apolloungar att sticka spjutet i dem.
Thantalos hade väl önskar att vi mördade varandra. Skulle vara väldigt underhållande med tanke på att det enda han gjorde på dagarna var att jaga köttbullar.
Percy som satt i en otroligt fin stridsvagn med Hazel (tydligen hade Tyson varit för tung och satt nu på läktaren) oh slängde oroliga blickar upp mot himlen där korpar likt silver svävade runt.
Hornet ljöd och nu var vi igång på riktigt.

Kapplöpningen var igång. Vi låg jämnsides med Hermes stuga ett tag, men dem kom vi ganska snabbt ikapp (även om vi hade gått under om eldkulan träffat vagnen [Percy borde faktiskt vara tacksam att jag var en naturbegåvning på att undvika sådana saker]) och kom ganska snabbt jämnsides med Apollons lag. De sköt pilar med olika sorters saker på (en av dem träffade nästan fälgarna i hjulen, men tack och lov var Percy på ben bättre sida med pegaserna, som väjde undan och galopperade förbi Ares-barnen (jag blev nästan brutalt mördad av Clarisses ondskefulla brorsor medan Clarisse attackerade Percy) och sedan var vi jämnsides med Annabeth och Nema.
Nema satt i kuskbocken och hennes välborstade (tack var mig) hår stack ut ur hjälmen på konstiga ställe. Hjälmen var lite för stor och guppade när de tog sig framåt. Det var en bra sak; kanske skulle den dölja visionen för Nema så att hon inte skulle köra lika bra? Men den dåliga saken var Annabeth. För att ta oss förbi dem var vi tvungna att slåss och Annabeth var välditg mycket skickligare än mig. Hennes enda dåliga sida för tillfället var att vi var för långt bort för att hon skulle kunna bekämpa mig med bronsdolken, men det löstes för henne när Nema omedvetet flyttade närmare. Annabeth och jag fäktades (eller vad man nu ska kalla det när man blir attackerad av ett galet Athenabarn med bronsdolk) och vi var nära på att dra ifrån, tills...
en metallisk stöt for igenom min kropp när korparna började attackera vagnarna och arenan. Hermes och Apollons stuga var ute och var inte i närheten. De som satt i arenan började skrika och fäkta med armarna.
"PERCY! SE UPP!" tjöt jag och han väjde i rätt sekund mot Clarisses spjut. Deras lag verkade vara de enda som inte märkt korpuppståndelsen.
"Annabeth!" skrek Nema så plötsligt att jag nästan trillade av vagnen. "Pegasen... han vägrar fortsätta! Korparna nyper honom!" Annabeth suckade djupt.
"Vi må tävla emot varandra, men nu måste vi samarbeta", suckade hon och hoppade av. Vi spännde loss pegaserna, som flög iväg, och började hacka bort fåglarna. Varenda fågel jag rörde med svärdet ramlade ihop av stötarna de fick genom svärdet.

Pegasen hade sprungit iväg i hysteri och syntes nu inte längre. Tur för den, tänkte jag. Det var inte kul att bli nypt hela tiden. Jag skulle vara knallblå efter det här. Jippy! Smurfdax.
Jag högg ner en korp med kavallerisvärdet och monstret föll ihop på marken.
Hazel vimlade av elektricitet som borde ha fått vem som helst annars att få en hjärtattack.
Percy och Annabeth slogs sida vid sida och muttrade något till varandra; antagligen bråkade de.
"Thantalos din skitfåne! Kom och hjälp till då!" Gapade jag och kunde svära på att jag hörde den tillfälliga läderledaren skratta.
Ingen hjälp. Ingen mat för Thantalos.
"Aj! Stick kråka!" Morrade Percy gält och blod droppade från vänster hand och högg ner förövaren.

Aresbarnen hade visst lagt märke till kalabaliken för de hade dragit upp farten till max nu.
Skeletthästarna fortsatte oberört medan korparna hackade på dem. Clarisse och hennes bröder slog ner allt som kom i deras väg och jag blev galen när de hade kommit ett andra varv och svingade nu spjutet mot mig. Frustrerat hoppade jag undan och en våg av svordomar sköljde ut ur min mun.
Hennes brorsor garvade och manade på skeletten att springa ännu fortare.
Jag ramlade omkull när ännu en kråka flaxade på mig men jag kom snabbt på benen igen för att sedan hugga ned tre stycken monster.
"Dem blir bara fler!" Vrålade Annabeth och duckade för ännu en anfallare.
"Driv dem mot sjön!" Svarade Percy.
Smart grabb, tänkte jag och gjorde som han sa.
Nu var vi fem meter från strandskanten. Silverklrpar föll elektriskt ned på gräset men mycket riktigt så kom det bara fler.
Percy kastade en menande blick på mig. -vatten-
Mimade han och jag förstod direkt. Medans jag undvek monsterna lade jag hela min konsenteation på vattnet i sjön. Jag föreställde mig hur en kraftig tidvattenvåg drog ned monsterna i den och försvann.
Mycket riktigt så sköljde en kraftig våg över oss.
"Fasen!" Mumlade jag utan ATG få en kalsup. Annabeth och Hazel såg desperat sig omkring. Varför lipade inte jag efter luft? Vänta. Kan jag andas under vattnet?'
Tidvattenvågen sköljdes undan och med den monsterna. Och våra vänner.