~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya blev glad när Erik föreslog att de skulle ses igen. Både för att han brutit tystnaden och för att hon ville se honom igen. Det sista förvirade henne väldigt mycket. Varför ville hon träffa den här Letoyanen igen?
"Jo, det är en bra ide..." hon stod kvar och tvekade lite innan hon fortsatte"Ja...eh..då ses vi senare...heh..."
Hon kunde inte känna igen sig själv. Sådan här var hon aldrig i vanliga fall. Det kändes väldigt konstig att vara så nervös tyckte hon.
Till sist lyckades Arya få sina ben att röra på sig. Hon tog ett par klumpiga steg förbi Erik och Frigga men stannade upp ett par meter bort från Hatarin. Hon vände sig om och såg på Erik.
"Dö inte, Erikk" sade hon och fortsatte sen mot slag fältet och den Garudiska kungen.

Arya såg efter Erik när han red iväg i full galopp på Frigga. Inom henne hoppades något förtvivlat mycket att inget skulle hända honom och att han skulle möta henne oskadd senare på kvällen. Varför hoppas jag det? Jag mötte honom precis! tänkte Arya, återigen förbryllad över sig själv.

Eftersom Arya gick till fots tillbaka till Garudiernas läger möttes femtio meter bortanför närmaste tält av Parvati. Förvånat omfamnades hon av en näst intill hysterisk bästavän.
"ARYA!" skrek Parvati i örat på Arya, "Var har du varit! Jag och Ravi har letat överallt efter dig! Vi trodde ett tag att du var...!"
Parvati hejdade sig. Hon behövde inte säga mer för att Arya skulle förstå.
"Parvati!" ropade Arya, "Vad gör du här? Är Ravi också här? Jag sa åt er två att ni inte fick följa med!"
Parvati såg lite sur ut.
"Vi kunde inte stanna kvar på slottet i ovishet om ifall du var död eller inte!" sade hon irriterat, "Du kan inte bara befalla oss att stanna som två skulpturer på samma plats hela tiden! Vi skulle dött av orolighet!"
Arya visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon var rörd över Parvatis och Ravis orolighet för henne, men irriterad över att de inte lytt order och begett sig till stridigheterna vid gränsen.
"Men hur kom ni hit? Lät verkligen er mor er att åka!?"
Parvati skakade på huvudet.
"Vi skrev en lapp och följde med Hennes Majestät Drottning Kehlani när hon reste..."
"ÄR DROTTNING KEHLANI HÄR!?" skrek Arya förskräkt.
Hon blev mycket orolig för om det verkligen var bra för hennes moster att befinna sig vid fronten. Inte bara för att det var farligt för vem som helst utan också för att det betydde att ingen kunglighet fanns kvar på palatset i huvudstaden. Alltså ingen äkta regent styrde Söder.
"Ja hon och de som följde med hit anlände för en timme sedan..."
Parvati han inte säga färdigt innan Arya kastade sig i ilfart in i stridslägret.
"Arya!" Parvati sprang efter så snabbt hon kunde men tappade ganska snart bort sin vännina mella alla tält och skadade Garudier.
Den Gröna Magin fungerade inte riktigt på samma sett som Den Blå. Den kunde hela, men inga yttre skador, enbart sjukdomar och olika åkommor som oftast inte syntes utifrån. Därför var de många dödsfall bland det Garudiska folket.

Arya hade kommit fram till mitten utav lägret, en stor ring av tält där man förvarade viktigt krigsmaterial och satte upp strategimöten. Vid öppningen till ett av tälten stod Drottning Kehlani, Kung Saubhari, Prins Laksmari och ett antal generaler och högtuppsatta män i kungliga rådet.
Arya stormade rakt fram till sin moster och morbror med en mycket allvarligt blick. Tvekan var som bortblåst.
Drottning Kehlani log först emot henne men när hon mötte Aryas ögon slocknade leendet direkt.
"Ashiwarya, vad står på..." började hon.
"Norr är här, de slåss från den andra sidan av-"
"VAD!?" kungen såg ut som ett åskmoln, "Förbannade Letoyaner! De ska alltid lägga näsan i blöt!"
Arya brydde sig inte om sin morbrors ilska utan fortsatte lika självsäkert som förut.
"Norr är lika många som vi, men, om man räknar på det, är vi cirka sextusen tillsammans och vi har ännu inte besegrat första vågen av Mongraler, därför måste de vara MINST FEMTONTUSEN man starka..."
Kungen morrade, drottningen såg ut att ha ätit något väldigt surt, prinsen kramade hårt sina vapen han hade i sidan.
"Hur vet du det här?" frågade Kehlani efter en kort tystnad.
"En Letoyan räddade mig från tio-"
Kungen gav ut ett ilsket vrål så att flera av generalerna hoppade till.
"Du ska inte komma i kontakt med dem där odjuren från Norr! Du skulle huggit ner honom innan Mongralerna!" röt han.
Nu var det Aryas tur att bli arg.
"Och döda min egen räddare!? Hade han varit Garudier hade han blivit belönad! Hör på dig själv! De är levande människor precis som vi!"
Kungen röt igen, men drottningen hejdade honom innan han hann säga något.
"Varför säger du det här till oss Ashiwarya!?" frågade hon, "Att komma i kontakt med Norr är skamligt och dör inte talas högt om!"
Arya spände ögonen i kungen och drottningen.
"Om vi inte kommer i kontakt med dem kommer vi alla att DÖ!"
Nu exploderade kungen. Han drog fram en utan sina knivar och kastade den på en lerkruka längre bort samtidigt som han vrålade av raseri. Krukan gick i tusen bitar och platsen blev döds tyst. Alla som inte var kungligheter backade flera meter bort från sina regenter, till och med prinsen såg förskräckt ut av sin fars reaktion.
Men Arya fortsatte utan minsta rädsla i rösten.
"Som jag sa förut, vi måste sammarbeta med Norr om vi ska ha den minsta chans i det här kriget"
Kungen stod tyst och stirrade vildsint på Arya när hon talade. Blicken såg blodtörstig ut och alla hans muskler var spända. Vem som helst hade kunnat tro att han var galen.
Efter en liten stund av spänd tystnad, där Arya stirrade kallt tillbaka på sin morbror, tog kungen till orda igen. Hans röst var mycket lägre denna gången, som ett brummande från en björn.
"Garudier kommer ALDRIG att sammarbeta med de där, d där, DE DÄR VITHÖVDADE BARBARERNA!" kungen spottade fram varje ord, "Och DU! Om du så bara nämner Norr igen kommer du ångra den dag du föddes på!"
Arya visade inga känslor. Hon stod stel som en staty och stirrade på kungen. Men långt inne gick något sönder på samma sett som krukan över vad hennes morbror sagt.
Kehlani såg besviket på Arya.
"Gå" viskade hon.
Och Arya gick tyst iväg från ringen av tält.

Senare stötte Arya på Parvati och Ravi. De hade stått på avstånd och hört allt som hänt mellan kungligheterna. Parvati omfamnade Arya utan ett ord och de alla tre gick långsamt mot ett av mattälten. De åt tillsammans under tystnad, men Arya kunde knappt få i sig en bit. Hon tänkte på Erik och önskade att han lyckades bättre med Norr:s kung än hon hade gjort med Söder:s. Hon önskade också att han inte var skadad och att han skulle komma oskadd till skogen senare på kvällen.
Solen hade redan börjat gå ner så det skulle inte dröja länge innan hon såg honom igen.

Arya petade i sin Curry-tallrik. Hon hade inte ätit en sked under hela måltiden. Ravi och Parvati hade långsamt tagit sig igenom grytan, bit för bit, utan att säga ett ord till varandra eller Arya.
Precis när Arya skulle resa sig för att gå, kom prins Lakshmari fram till sällskapet med en mycket sur min. Utan att säga ett ord sparkade han undan sin kusins tallrik från hennes händer och all den röda grytan flög ut i gräset bredvid. Som tur var fick varken Arya eller tvillingarna något på sig.
"Vad skulle det där vara bra för!?" ropade Arya ilsket till sin kusin.
"Åh, våga inte bli arg på mig Arya! Ett samarbete med Norr!? Är du helt från vettet!?"
Arya suckade tungt och reste sig upp från marken.
"Laki, du förstår inte, Mongralerna är minst FEMTONTUSEN man! Vi klarar aldrig av dem själva!"
"Vi kan visst klara av dem! Ett samarbete med vitingarna skulle bara förvärra allt! Hur kunde du vara så dum att föreslå något sådant rakt framför näsan på far!?"
Lakshmari var väldigt upphetsad, han viftade med armarna samtidigt som han skrek högt på Arya. Människor runt omkring stannade förvånat upp och iakttog den hetsiga diskussionen. Arya försökte lugna sin kusin genom att lägga sina små händer på hans spända armar och tala lågmält. Men prinsen slog bort dem och fortsatte att skälla ut sin kusin.
"Laki, lugna dig! Du skriker så hela lägret hör dig!" sade Arya.
"Och du skämmer ut hela familjen! Vad är det du inte förstår!? Du är en prinsessa! En prinsessa som vill samarbeta med fienden! Du är en skam för hela det Garudiska folket!"
Arya öppnade munnen men stängde den igen. Hon visste inte vad hon skulle säga. Lakshmaris ord gjorde ont i henne. Mycket ont.
Arya antog en likgiltlig men allvarlig min och sträckte på sig.
"Jag är inte en prinsessa" sade hon kort.
Sedan vände hon sig om och gick bort från platsen.

Arya gick till platsen Daya betade på.
"Passa på att äta, för dit vi ska är gräset långt ifrån grönt" sade hon till sin häst medan hon spände på sadeln och tyglarna.
Sedan satt hon upp och styrde stoet ut ur lägret.
När tälten låg bakom dem ökade de takten till galopp och red i ilfart genom skogen mot gläntan där Erik antagligen väntade.
Erik...
Arya hoppades förtvivlat mycket att han skulle lyckats bättre än henne med att förslaget om ett samarbete mellan folken. Och att han skulle vara oskadd.

Nu kunde hon känna den fruktansvärda stanken från de döda Mongralerna. Hon var framme.

På vägen till gläntan hade Arya tänkt mycket på vad hennes kusin och morbror sagt, eller, inte på vad dem sagt utan snarare gjort. Deras handlingar när de förstörde lerkrukan och sparkade undan Aryas Curry-skål hade inte haft någon riktig betydelse, det vara bara av ilska. Ingen av dem hade några riktiga argument för att inte samarbeta med Norr, bara ett starkt hat. Hela konflikten kändes nästan löjlig när hon tänkte på det. Garudier hatade Letoyaner för att dem var Letoyaner och antagligen tvärt om. Visst hade hemska saker skett under det långa kriget men det var jämsidigt, båda folken hade handlat fel.
Om bara de dåraktiga kungarna kunde inse det skulle inte något av folken gå under! Tänkte Arya precis innan hon kom fram till mötesplatsen.

När hon fick se Erik sken hennes ilskna blick upp i ett leende hon inte kunde dölja. Men det slocknade så snart hon mindes att hon måste göra honom besviken med att tala om att hon misslyckats.
Bättre att säga det direkt än att dra ut på det. Tänkte Arya bittert och hoppade ner från Daya.
Hon tog två steg mot Erik så att hon stod cirka tjugo centimeter från honom.
"Erikk..." orden fastnade i halsen på henne så fort hon såg på Eriks ansikte.
Nej! Inte igen! skrek hon i sitt huvud.
"Hur...hur gick det?"