Lotr-roll

Eldarion tog också en ifrån det silvriga fatet, nickade emot alven som serverade det.
"Vad tycker du om festen än så länge då?" frågade han med ett leende mot Gwen. Hans far kastade ibland konstiga blickar emot Heledirdes och Gwen, undrade väl vilka de var. Han fick förklara det senare - här var fullt av folk och så gott som hela tiden var det någon som kom och pockade på hans fars uppmärksamhet. Visserligen var det en fest, men många tog tillfället i akt att få presentera sig för Gondors kung.

Gwen smuttade på drycken. Den var ganska stark, men eftersom att hon kunde dricka ungefär tio sådana utan att bli yr påverkade det henne inte så mycket.
"Ja, verkligen, även om det… har hänt en del grejer", svarade hon Eldarion. Eldarion log snett.
"Det kan man väl lungt säga", sade han och skrattade. Hans skratt smittade av sig ganska lätt, så hans ganska mörna stämma var snart blandad med Gwens ljusare. Heledirdes ryckte i Gwens ärm.
"Vad skrattar ni åt?" frågade hon. Det fick Gwen att börja fnissa igen. Hon visste inte riktigt varför de hade börjat skratta.

"Det tror jag faktiskt inte nån av oss riktigt vet", svarade Eldarion på Heledirdes fråga fortfarande med ett leende på läpparna. Han vände sedan blicken mot Gwen igen.
"Bor ni här i Rivendell eller är ni bara på besök här?" frågade han henne.

"Vi bor här", svarade Gwen den unga halvalven framför hennw.
"Och du bor väl i Minas Tirith?"
Eldarion nickade och började entusiastisk berätta om staden han växt upp och bodde i. Gwen lyssnade intresserat och klängde sig fast vid varje ord. När Eldarion berättat klart, utropade hon
"Åh, vad fint det verkar! Jag vill också se det!"

"Du får väl komma och hälsa på", svarade han med ett litet leende.
Minas Tirith var den stad han vuxit upp i och kommit att älska dess vita murar och hus och skönheten hos hela staden.

[sorry för något kort...]

Gwen nickade drömmande. Hon kunde föreställa sig precis varenda detalj av staden; hur det såg ut i solljus, hur husen och stenmurarna såg ut…
"Det hade varit väldigt trevligt", höll Gwen med om o h föste några envisa lockar bakom örat.

"Jag är seriös, du borde följa med tillbaka dit och se det", log han emot henne. Han ville att hon skulle få se den med de husen byggda i etapper, murarna och det minst sagt ståtliga slottet som var ädelstenen i staden.

"Du skojar!?" utbrast Gwen. När Eldarion nickade drog hon loss sin ena hand ur Heledirdes grepp och slängde armarna runt Eldarions hals.
"Tack tack tack", mumlade hon om och om igen.

Eldarion kunde inte neka att han förvånades över hennes reaktion och kunde inte förhindra att han rodnade något. Han märkte att Arwen tittade på dem, men han fick förklara senare.
"Jag kan fråga om du kan rida med oss, om du kan resa nu?" frågade han henne vänligt, brydde sig inte om att fråga om hon ville det.

Gwens ögon hoppade nästqn ut ur ögonhålorna av förvåning.
"Menar du verkligen det?" andades hon. Eldarion ksrattade åt hennes reaktion, men nickade.
"Klart jag vill dit!"
Hon suckade drömmande och föreställde sig igen de vita murarna och det oerhört vackra slottet.