~Otillåtna Känslor~ [HP-roll]

Draco tittade på Laura, han ville sträcka ut sin hand och stryka undan slingan av hår som fallit ned i hennes ansikte. Men han kramade sina egna händer istället. Han ville fråga mer vad som hade hänt, hur hon mådde, vad hon tänkte, vad hon skulle göra nu, men, han vågade inte.
"Laura..." mumlade han, han ville prata mer men vad kunde han säga? De hade trots allt bara pratat en gång tidigare, nere i båthuset. Han tittade på henne en kort stund innan han vek av med blicken. Han ville inte att hon skulle se att han faktiskt brydde sig ganska mycket om henne. Det var förbjudet, inte tillåtet... Vad skulle folk säga... Vad skulle mor säga, och far... Draco rös till, han ville inte ens tänka tanken på vad hans far skulle göra om han fick reda å att han hade erbjudit sin hand till en mugglarfödd tjej från gryffindor. Att han brydde sig om henne, det var inte tillåtet. Men, inom honom växte känslorna av att han ville hjälpa henne.
"Umh..." mumalde han och kliade sig i bakhuvudet, han visste inte vad han skulle säga. Borde han ens stanna? Eller borde han gå?

Laura kollade på Draco och kollade sen bort.
" Jag förstår mig inte på dig Draco, ena stunden är du taskig och dryg och nu frågar du vad som hänt och hjälper mig upp" sa hon och pillade på sina naglar. Hon försökte förstå sig på honom men hur mycket hon än försökte så kunde hon inte förstå sig på honom. Du vet hur förbjudet det är man samtisigt kan du inte hålla dig ifrån honom, tänkte hon och drog handen genom håret med en liten suck.

Draco vacklade bakåt ett steg.
"Du är inte ensam." sade han, han förstod inte ens sig själv och han förstod inte henne heller. Vad var det som pågick egentligen mellan dem, han visste inte. Draco ville springa iväg, men samtidigt ville han stå närmre. Detta är fel...
"Jag går. Så slipper du fundera på det." mumlade Draco och vände sig om. Han ville inte vara mer i vägen för henne, eller få henne att bli mer ledsen då hon redan förmodligen var förkrossad över sin broders dödsfall. Jag vill inte vara trubbel...

" Draco nej snälla gå inte" sa Laura och sträckte ut handen för att stoppa honom. Hon insåg vad hon hade sagt och kollade ner på sina fötter direkt. LLaura din idiot vad tänker du på som säger en sån sak, tänkte hon och drog handen genom håret nu.

Draco stannade upp, han vände sig mot henne.
"Vill du att jag ska stanna?" frågade han med undrande röst och hans ögon sänkta. Varför ville Laura att han skulle stanna funderade han kring. Han ville stanna, det ville han verkligen. Men han ville inte göra Lauras situation värre än vad den redan var. Tankarna på att hon precis förlorat sin bror fick honom att tänka på hans mor, att hon var sjuk, att ingen visste vad det var med henne. Draco ville inte tänka tanken att förlora henne, men han kunde förstå sorgen över att förlora någon man älskar.

Vad ska jag göra? Jag borde göra något! Gör något! Skrek Draco åt sig själv i sina tankar, han kände ett överväldigande behov av att göra något. Men på utsidan stod han alldeles stilla. Inget syntes på utsidan, allt pågick inom honom.

Laura nickade försiktigt mot Draco.
" Ja det vill jag, jag vill inte vara ensam i sorgen för är rädd att jag gör något dumt då" mumlade hon fram och sjönk ner på bänken som fanns där. Han verkar stanna det är ett positivt tecken, tänkte hon och kollade på honom med ett försiktigt leende.

Draco tittade på Laura där hon satt på bänken längs med korridorväggen. Han stod så en stund, tittade på henne. Morgonens ljus sken genom fönstret bakom henne, det var underligt då dagen hittills varit mörk och dyster.
"Då stannar jag." sade han och gick fram till bänken, han slog sig ned bredvid henne. Det var ett mellanrum på dryga 30 centimeter mellan dem.
"Laura?" mumlade han medan han lutade sig mot fönstret bakom och tittade upp mot taket.

Laura kollade på Draco och la händerna i knät.
" Något du ville?" frågade hon och vred upp ansiktet mot honom nu. Han var väldigt vacker där han satt och det fick henne att le fast hon mådde så dåligt som hon gjorde över sin brors död.
" Har du någonsin förlorat någon som står dig så nära?" frågade hon försiktigt.

Draco fortsatte stirra upp i taket då han besvarade Laura.
"Jag... Jag bara undrade om du funderade på döden ibland... Innan, innan detta..?" mumlade han och ignorerade följdfrågan som Laura hade gett honom. Han var inte intresserad av att tala om sig själv, han ville inte delge så känslig information just i den stunden. Självklart önskade han att han kunde, men det kändes inte rätt att prata om det som plågade honom när han kunde se att just i den stunden var det Laura som var plågad trots att hon log.

Laura kollade på Draco med förvånad blick. Hon kollade sen ner i knät.
" Ibland tänker jag på det men det gör mig alltid så ledsen att veta att vi en dag kommer dö och jag är inte redo för det" mumlade hon fram nu. Hennes ögon tårades när hon tänkte på sin döda bror.