Prs] Jullan Bullan & Memory

Chockat stirrade hon på Callum en lång stund innan hon nervöst skrattade till. "Vampyrer existerar inte.." började hon, knappt hörbart, "de existerar inte. Det här är löständer - såna man använder till halloween och maskerad!" Hon sträckte sig efter hans händer och såg förhoppningsfullt på honom, väntade på att han skulle bekräfta att hela situationen var ett skämt.

Han satte sig ner bakom ratten, startade motorn och gasade iväg. "Du stannar hos mig," upplyste han henne som om det vore en självklar sak. Några hastighetsbegränsningar brydde han sig inte om utan körde på som en galning. Det kanske han i och för sig också var. Utanför en till synes gammal villa stannade han. Inomhus var inredningen modern och helt som ny: han kunde bara inte dra åt sig någon uppmärksamhet från eventuella förbigående.

Callum fick röda ögon och hans huggtänder dök upp.
" dom finns vi har bara gömt oss bland er människor" sa han och blev normal igen.


" tack Adrian" sa daniella och lutade sig tillbaka. Hon klev ur bilen när dom kom fram. Hon lät Adrian gå först och sen gick hon efter honom.

Madison gapade när han blottade sina huggtänder. Hon skakade på huvudet, ville bort därifrån. "Vem är du ens?" viskade hon. Hon var förutom upprörd också trött, skräckslagen och sårad. Varför hade hon inte fått reda på det här tidigare?

Han försvann omedelbart in till köket och återvände med varsin blodpåse han stulit från sjukhuset. Han slängde den ena till Daniella innan han själv började dricka ur sin. Blodet var inte riktigt färskt men det fick duga. Han hade ingen större lust att ge sig ut i jakt på ett offer nu.

" jag ville berätta för dig men jag kunde inte för jag skrämmer bara iväg alla tjejer" mumlade callum och kollade på Madison med en allvarlig blick.

" du har inget färskt blod?" Frågade daniella och kollade på Adrian.
" alltså det här funkar men undrar bara" sa hon och började att dricka direkt. Hennes ögon glimmade till rött när hon drack.

"Det här kanske aldrig hade hänt om du pratat med mig! Nu är jag.." Hon förmådde sig inte att säga 'vampyr'. För fem minuter sedan visste hon inte ens att de existerade, nu påstod Callum att hon var en själv. "Jag vill att du lämnar mig ifred," fortsatte hon efter en stund utan att se på honom.

"Jag har inga människor inlåsta i något rum om det är vad du undrar," svarade han med ett snett leende och satte sig ner i en fåtölj i vardagsrummet. Nej, färskt blod fick han försöka få i sig senare. "Du är välkommen att stanna här så länge du vill," tillade han sedan och fäste blicken på henne.

" maddi" sa callum försiktigt och rörde hennes kind. Han ville inte lämna henne ensam nu.


" tack" sa daniella. Hon tyckte det var väldigt stelt och okänsligt mellan dom dom betedde sig inte som ett par.

"Du har ingen rätt att kalla mig för det," väste hon sammanbitet fram, "lämna mig ifred!" Egentligen ville hon inte att han skulle gå därifrån men hon var arg och alldeles till sig. Helt plötsligt var hon inte mänsklig längre utan ett monster som kunde leva för evigt.

Adrian var tvungen att erkänna för sig själv att han fortfarande var smått irriterad på hennes tidigare beteende. Han hade skakat av det som om det inte vore någonting men hon hade ju sagt att hon hatade honom, och även om det bara var något som flugit ur henne för att hon var arg så var hata ett väldigt starkt ord. Ett ord man inte bara delade ut till höger och vänster.

Callum ryggade tillbaka och reste sig upp. Han lämnade telefonkiosken utan ett ord till henne. Han visste att det här skulle hända det var därför han aldrig skaffade tjej.

Daniella gick och slängde blodpåsen när hon var klar med den.
" Jag kanske borde lämna kan bo på ett hotell eller något sånt" mumlade hon och gick mot dörren. Hon kände sig inte välkommen här.

Madison såg efter honom en lång stund och blinkade frusterat med ögonen för att hålla tillbaka tårarna - utan att lyckas något vidare. En lång stund satt hon kvar i telefonkiosken innan hon reste sig upp på skakiga ben. Huvudet kändes som om det skulle explodera vilken sekund som helst och hungern klöste i magen.

"Du går ingenstans," morrade Adrian fram och på en sekund hade han lämnat fåtöljen för att istället stå lutad mot ytterdörren, "din plats är här med mig." Han fyrade av ett brett leende innan han tog några få steg för att komma fram till henne. Han placerade sin tumme vid hennes mungipa och två andra fingrar under hennes haka innan han böjde sig ner för att mjukt pressa sina läppar mot hennes.

Callum återvände hem och slog ilsket handen i dörren. Han hade förlorat Madison. Hon skulle aldrig förlåta honom för att han döljde det här med att han var vampyr.

Daniella besvarade hans kyss och kollade på Adrian. Hon rodnade lätt och la huvudet mot hans bröstkorg.
" Tack" mumlade hon mot hans bröstkorg.