Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara kunde inte annat än himla med ögonen åt hans ord. För visst hade han rätt även om hon inte gillade att höra det. Hon var inte vacker nu, trasiga och halvskitiga kläder var inte fint och hennes hår var uppsatt i en slarvig knut. Hon var långt från den gladiator hon en gång varit.
Åter såg hon på hårspännet men nu tveksamt, dock vad hade hon att förlora? Inget hade hon att förlora och att släcka liv var väl början till fördärvelse och det hade hon redan gjort flertal gånger.
"Jag förstår det, men jag vill gärna lära mig om det går, om jag kan." sa hon enkelt och nickade att de skulle fortsätta gå ut från staden till de stora slätterna.
"Det är inte ens säkert att jag kan."

Claurus ryckte uppgivet på axlarna.
"Skyll dig själv." Han skuggade ögon med handen och såg på slätten Sidara nickat åt.
"I vilket fall får det vänta till kvällen, jag vill avlägga så många kilometer som möjligt nu", sade han. När de nådde gräset och den öppna marken kunde han inte låta bli att stanna upp ett tag och suga in doften och känslan av gräs. Det kändes som om det gått en evighet sedan han sist kände dess doft. Han böjde sig ned och gick ur sina sandaler. Gräset kittlade hans bara fötter och ett leende spelade kort på hans läppar innan han gick vidare med sandalerna i handen.

Sidara sneglade på honom när han tog av sig skorna och verkade njuta för vart steg han tog. Hon sa inget om det för att han säkert skulle vifta bort det eller så. Han såg lycklig ut, fri och hon gillade det. Att han log gjorde henne än gladare, att han kunde le, visa känslor. Men hon sa inget om det för så skulle allt försvinna direkt.
"Jag måste väl prova på det mesta den tiden jag har kvar." log hon och ryckte på axlarna. För henne spelade det ingen roll just nu och vad exakt kunde förändra henne? Hon var redan skadad i själen som det var av alla mord och annat om det var så han menade.
"Var finns den där magikern då?" frågade hon sedan och fortsatte att gå.

Claurus stannade upp. Han vände sig sakta om och såg på Sidara.
"Jag... Jag vet inte", sade han och såg uppriktigt förvånad ut. Han kliade sig i nacken.
"Jag pratade aldrig med de som nämnde magikern. Jag menar, de hade ändå bara sprungit iväg", sade han i ett försök att försvara sig själv. Han visste inte ens om magikern bodde långt bort eller nära.
"Allt jag vet är att han eller hon inte bor i denna staden. Vilket är tur, för jag tänker ändå inte stanna en sekund längre i den", sade han. Han hade nog med dåliga minnen från den. Claurus hummade lågt.
"Vi går till nästa stad och ser om vi kan skaffa info därifrån", bestämde han till slut.

Sidara nickar fundersamt och sneglade på honom.
"Alla springer inte iväg från dig." sa hon menande och menade då sig själv. Hur det nu var hade hon aldrig funnit honom skrämmande snarare fascinerande. Samtidigt hade han aldrig gett sig på henne heller, inte som andra hon undrade varför.
Hon tyckte också det var skönt att lämna staden, hon hade inget mer där att göra, hon hade inga band. Hon ville se mer av världen innan hon dog.
"Kommer vi till nästa stad är det bara att vi går in på en krog eller ett världshus där brukar de vara pratglada." flinade hon och kliade sig sedan fundersamt i nacken.
"Är du bra på att tjuva? Du är absolut bättre än mig och jag skulle behöva nya kläder." hon ville egentligen inte be honom om det, hon hade alltid satt en ära i att klara saker själv. Men hon hade ingen talang för det, något bröd kanske men inte mer än så. Dessutom visste inte hon hur han skulle reagera.

"Nej, du är nog lite skruvad", sade Claurus och knuffade till Sidara. Hårt, men ändå skämtsamt. Han hade aldrig varit på ett värdshus eller något annat socialt ställe, men det hon sade lät logiskt. Ville de ha information var de tvungna att prata med någon. Han gav upp ett skällande ha! vid hennes fråga.
"Hur tror du att jag överlevt så här länge?" sade han och lutade sig fram så att hans ansikte kom farligt nära hennes.
"Jag..." Han log så att huggtänderna stack fram över underläppen.
"... Är tjuvarnas mästare."

Sidara skrattade och tog några steg åt sidan för att återfå balansen. Det kändes mer och mer för var sekund att hon lärde känna honom mer. Hon hade inte trott att han kunde skämta. Han verkade mer mänsklig än hon någonsin sett honom, fast de hade bara setts med ett galler emellan eller på arenan.
"Hur känns det att vara ute då? Vara fri?" frågar hon leende innan hon backar lätt bakåt. Hon hade inte räknat med att få honom så nära sig. Även om det inte var obehagligt så blev hon överaskad av det hela. Dock ville hon inte ha de där huggtänderna i sig så hon tog ett steg bakåt.
Hans svar var dock inte något svar på hennes fråga. Kanske han ville hjälpa henne? Kanske inte? Dessutom behövde de mat och hon skulle vilja bada i någon bäck och helst då med rengörighetsprodukter och sådant också.

"Men visst. Så snart vi når en stad kan jag stjäla lite grejer." Claurus såg ner på Sidara och fick en glimt i sitt blodröda öga.
"På ett vilkor", sade han och höll upp ett spetsigt finger framför näsan på henne.
"Du måste stjäla något åt mig", sade han. Han fortsatte gå med stora steg.
"Inget stort, inget viktigt. Vad du vill egentligen, men det måste vara glänsande." Han log för sig själv. Samlingen av skinande saker han haft i sin ägo hade blivit beslagtagna vid hans arrestering. Han saknade särskilt ett silverkors han tagit från en kyrka.
Det var sant att han enkelt kunde stjäla sina glänsande saker själv, men Sidara kunde behöva en utmaning och om hon misslyckades kunde han iallafall få sig ett skratt.

Sidara stirrade på honom, eller snarare hans spetsiga finger som kom rakt mot henne. Något glänsande?
"Okej" nickade hon dock tillslut och kom efter honom för att hålla jämna steg. Hon andades ansträngt och det rasslade i hennes lungor men hon försökte hålla samma takt. Hade hon varit sitt vanliga vältränade jag hade hon klarat det utan betänkligheter, men hon var sjuk.
"Vad ska du med glänsande saker till?" frågade hon slutligen medans hon lät sin blick svepa över landskapet. Hon log omedvetet men slätten omkring dem tycktes vara oändlig och staden de lämnat syntes knappt längre. Vinden som svepte om den var frisk och inte alls så unken som i staden.

Claurus såg diskret på Sidara. Han hade inte väntat sig att hon skulle gå med på det så snabbt.
"Jag gillar det", svarade han enkelt och följde hennes blick över slätten. Han gissade att hon kände samma känsla av frihet som han gjorde. Om han kisade kunde han skymta en rad av träd längs horisonten. Förmodligen en liten skog, när de nådde den kunde de vila inför natten.
Vinden blåste genom hans hår och fick hans vita lugg att glida ner över ögonen. Han grymtade irriterat och rättade till den.
"Ser du skogen?" frågade han och pekade rakt fram.
"Du kan sova där."