Dystopi - Staden [ÖPPET]

Theodore fick nog av alla människor runt av honom när han gick på torget, de fick honom att känna sig paranoid och nervös, man vet aldrig vilken sorts människa de var eller vad de ville. Han skakade på sitt huvud och tog sig igenom allt folket till en av gränderna på sidan med en lättad suck medans han lutade sig mot väggen och kolade ner på marken under honom, han visste ju att folk fortfarande var nära men de var i allafall inte nära nog för att röra honom. Det var skönt att komma bort från människorna för han hade som vanligt känt sig nära att få en panik attack som han fick ibland när han var bland många människor.

Tidigare hade Quinn gillat kvinnan. Hur hon hejat på henne emot missen men nu… Att hon var där fick en kall kår att vandra nedför hennes ryggrad. Hon kände att hennes kroppshållning sjönk ihop ytterligare som så ofta då hon inte ville synas även om hon höll uppe blicken.
Hon granskade kvinnan ifrån muren. Ren och hel som hon var. Quinn visste att hon själv såg värre ut även om hon för det mesta höll sig renare än många andra. Det var annars svårt för henne att behålla sitt jobb. Sitt jobb som hon mindes att hon blivit av med.
”Så vad gör du här?” frågade hon och höll den brända handen fortfarande gömd bakom sig.
Det var inte bara det att hon var ren och hel utan självsäkerheten, något som fick ingen att tveka på att hon kunde försvara sig själv. Ta hand om sig själv. Quinns brännande kind vittnade om något helt annat och hon kände sina kinder flamma. Hon bet ihop käkarna och vred undan sin blick.

Medea gav kvinnan hon krockat med en något förvånad och granskande blick. Kvinnan såg fortfarande lika rädd ut, med hukad rygg och skygg blick. Men hennes röst hade plötsligt blivit hård. Hårdare än vad Medea väntat sig att hennes röst skulle kunna bli.
"Missen?" kunde hon inte låta bli att fråga. Hon bet sig i läppen och såg ner i backen, som om hon skämdes för att hon öppnat munnen.
Men sanningen var att hon nästan låtit sin upphetsning skina igenom. Oavsett vem "Missen" var så lät det som någon relativt viktig, om han kunde skicka folk till andra. Och hon skulle ta reda på exakt vem han var och vilken roll han spelade. Hon skulle plockar ner Stadens undre värld sten för sten tills rebellerna låg vid hennes fötter.

Tasha såg roat på de båda kvinnorna. Hon var van vid detta skygga beteende och kvinnornas var inget undantag. De flesta i staden betedde sig såhär vilket var mycket tråkigt. De behövde det inte, man behövde bara lära sig att klara sig själv, finna nya vägar och möjligheter.
Hon hade börjat från gatan, från slummen utan familj eller någon trygghet. Men hon hade arbetat upp sig och nu arbetade hon för dem som betalade henne bäst. Det spelade ingen roll vilka det var om det var rebeller eller andra. Hennes mål var att överleva och få det bättre personligen.
"Missen är ledaren för rebellerna." log Tasha mot kvinnan. Hon hade inga betänkligheter i att avslöja et och oftast gjorde han det själv med, som för råttan. Hon vänder sig sedan mot råttan och rycker på axlarna till svar, något förvånad över den hårda rösten.
"Jag såg dig från muren. Du verkade lite bortkommen." sa hon endast då hon själv inte visste varför hon reagerat som hon gjorde.

Medea ryckte förvånat upp huvudet och stirrade på den svarthåriga kvinnan. Missen var rebellernas ledare? Hon fick lust att skratta högt, det här var alldeles för lätt. Hon sänkte snabbt huvudet igen. Mest för att dölja segerruset som säkert strålade från hennes ögon. För enkelt.
"Oj", sa hon förundrat. Hon var bara en i mängden, en som blev förundrad och imponerade när hon hörde talas om rebellernas ledare. Hon var en som trodde att rebellerna kunde hjälpa folket. Hon var en imbecille. Och hon var inte ett hot.
"Heter han verkligen Missen?" frågade hon försiktigt. Hon vågade sig på att ge den självsäkra kvinnan en frågande blick. Jag är nyfiken med samtidigt rädd och vet att jag inte borde fråga, sa blicken. "Känner du verkligen rebellernas ledare?"
Medea äcklades nästan av hur mesig, underlägsen och korkad hon lät. Hon stod så mycket högre än den här kvinnan, och en dag skulle hon få krypa för Medea för det här. Men nu var det hon som fick krypa för de svar hon ville ha. Allt har ett pris, brukade hennes mamma alltid säga, frågan är om det är värt det. Medea förstod mer och mer vad hon menade, och i det här fallet var priset värt det. Utan tvekan.

Quinn blev knuffad i ryggen och tog ett litet steg närmare de båda kvinnorna vilket kändes som ett litet steg för nära.
”Du kan vara bortkommen”, sade hon emot kvinnan ifrån muren utan att tänka sig för. Tydligen gjorde hon mycket utan att tänka sig för idag. ”Och ifall missen är ledare för rebellerna ligger de mycket illa till.” Det senare sade hon i något som liknade en viskning. Det fanns många öron även om det hon sa var sant kunde de göra henne illa. Men hon hade inget att förlora längre. Bara sitt liv.
Med sina ord kände hon dock hur hennes axlar sjönk ytterligare. Den självsäkra kvinnan ifrån muren, Quinn kunde inte hjälpa de beundrade blickarna emot henne. Det var som om hon inte fruktade någonting. Quinn ville inte heller behöva frukta något eller någon.
”Han gillar att bli kallad ledaren, majestät var tydligen upptaget”, viskade Quinn konspiratoriskt till den ljushåriga kvinnan.

(Intresserade av att fortsätta? Aia, AuroraAlexius)

Tasha höjer ett ögonbryn åt kvinnan som sa åt henne, men brydde sig inte. Hon verkade bortkommen hur det än var och skrämma iväg henne gagnade inte Tasha just nu.
"Vem bryr sig om rebellerna och dess ledare. De kan ändå inte göra något. Det är onödigt att lita och tro på någon som dem." sa hon och rykte på axlarna. Hon klarade sig själv och följde den som gav henne bäst betalt eller villkor. Hon trodde inte på rebellerna och valde hellre sin egen väg. För tillfället hjälpte hon en gammal adelsdam att göra surt för en man som övergav henne. För tillfället var det enbart lite obehagliga överraskningar, men det kunde säkert sluta i mord. Damen betalade bra och hon fick dessutom mat och husrum så varför inte?
Sedan vände hon sig till den andra kvinnan.
"Nej, missen heter han inte och känner honom gör ja väl inte heller. Han intresserar mig inte precis." sa hon med en axelryckning, hon hade utfört saker för rebellerna med. Men adeln kunde ge henne mer, de betalade bra och hon kunde få både mat och husrum. Rebellerna tyckte mer att hon borde hjälpa till för sakens skull.