Phan [prs med Missy The Timelady]

"Mjölk, smör, flingor och någon middag." Säger jag och följer efter honom in i affären. Det är inte så många där inne en gammal man står vid grönsakerna och en mamma och hennes son står vid mejeriprodukterna. "Så har du något förslag på vad vi ska äta idag?" frågar jag medans jag går och hämtar smöret.

Jag tänkte efter lite.
"Kanske..." började jag. "Något lätt?" sa jag medan jag gick till flingorna.

"Vad sägs om... Nej jag vet inte. Det var därför jag bad dig komma på något!" jag knuffade till honom i armen och skrattade till. Jag betraktade honom sedan när han försökte välja flingor. Gud vad han var söt när han koncentrerade sig! NEJ! Vi har pratat om det här Dan du kan inte bara gå och bli kär i din bästa vän! jag tittade då ner i marken istället för att slå mig själv.

"Vi kör på... dem här flingorna", sa jag och lade ett fling packet i Dans korg. "och kanske hamburgare till middag?" jag kollade på Dan som såg ned i marken. Hade jag sagt något fel? "Är du okej..?" frågade jag osäkert.

"Ja, ja det är jag." Sade jag och försökte borsta av det som inget men jag kunde känna ur jag rodnade och bad därför till vad det nu fanns där ute att Phil inte skulle märka. Men vem försökte jag lura, klart att han skulle se det. "Jag bara... Lite sömn..." Mumlade jag men kollade fortfarande inte riktigt på honom. "Hamburgare blir super!" Tillade jag sedan med ett litet leende, jag klarade inte av att se på honom när han såg ut så där. Smått orolig och osäker. De där blåa djupa ögonen som jag bara skulle kunna stirra in i för evigt, jag kände rent av hur de drog mig ner i ett blått hav. Sedan kom jag tillbaka till verkligheten. Nej för fan! Skärp dig på riktigt nu! Du måste kunna handla utan att det här händer sade jag till mig själv och harklade mig. "Ska jag gå och hämta köttet då?"

"Vist", sa jag. "Jag går till mjölken då..." Det var något som inte var rätt men jag valde att tänka bort det. Om Dan inte ville säga så...
Jag gick till mjölken och letade efter den vanliga sortens. Men mina tankar drog iväg till Dan. Jag nöp mig själv, hårt, för att få bort tankarna. Inte vara kär i Dan, Inte vara kär i min kompis, inte vara kär i Dan,..

Jag valde någon köttfärs som såg bra ut och gick till Phil. "Vad ska vi ha för grönsaker?" frågade jag och försökte hålla skenet uppe av att jag var glad mer ett leende på läpparna och den gladaste rösten jag kunde förmå. Innanför fasaden var det dock kaos. Mina känslor brottades med varandra. Jag var inte kär i Phil... Men å andra sidan så visste jag någonstans långt nere att det inte helt sant. Jag ville egentligen bara lägga mig ner och få vara ensam men det skulle betyda att jag var ensam med min tankar och jag var inte säker på om det faktiskt skulle lösa något. Men jag kunde inte vara med Phil häller, då skulle det bara bli värre. Va fan ska jag göra då?

"Euhm" sa jag. "Gurka, Tomat... Någon salladsblad..." jag kliade mig i nacken. Vad var bra att ha på hamburgare? Jag kunde inte ens koncentrera mig på rätt saker, hur svårt skulle det va att tänka ut grönsaker?

Så mycket mer hade inte hänt när vi handlade då jag hade försökt blocka ut tankarna så gott jag kunde. När vi kom hem brast dock barriären som jag lyckats sätta upp. Vi tog av oss våra jackor och som man gör så råkade våra bara armar dras mor varandra. Jag frös. vad skulle jag göra? Detta är ingenting man sa reagera på Dan! Tänkte jag om och om igen men jag kunde ändå inte röra mig. Jag började betrakta hans ansikte igen även om jag visste att ingenting bra skulle komma av detta. Hans blåa ögon fångade mig igen och jag kunde inte ens se om han stirrade tillbaka men jag brydde mig inte. Känslan som svepte om mig av att bara så där och stirra på den vackra varelsen framför mig fick mig att känna mig lugn. Vänta va!? Den vackra varelsen, kallade jag precis Pil en vacker varelse? Jag rycktes ur mina tankar och kunde plötsligt röra mig igen. Jag tog en av kassarna vi hade burit hem och sprang upp för trapporna (som var alldeles för många) och ställde kassen utanför köket innan jag sprang in i mitt rum. Jag vet att jag borde ha hjälp till att packa upp men jag kunde inte, jag bara kunde inte. Jag lade mig på min säng och önskade att jag inte någonsin skulle behöva flytta på mig igen.

Jag mötte Dans otroliga ögon ett tag. Det var något märkligt, Dan skulle inte bettet sig så... Om det inte var något med honom. Men han kan ju gilla dig... Mer som en vän sa en röst i mitt huvud då jag gick uppför trapporna. Aldrig att Dan skulle gilla mig så. Eller så frågar jag... ÄR DU KNÄPP DU KAN FÖRSTÖRA HELA VÄNSKAPEN OM HAN INTE ÄR KÄR I DIG! Skrek en röst inom mig. Okej det sista kanske var dumt.
Jag gick in till köket och börja packa upp.
"Dan?!" ropade jag. och utan att tänka tillade jag. "Jag måste fråga dig en sak... En viktig sak!"