Öppet rollspel - Vikingabyn

Rönna damp ner med en ljudlig duns och bet ihop.
"Jag kommer med brev, det är förmodligen inte av stor betydelse," sade hon, blicken flackande mellan människorna hon såg framför sig. Hon svalde och rotade genom sin lappade läderväska efter de runprydda björkarken.
"Till byns smed," förklarade hon.

Lopt tog emot björkarken med en nick åt henne som tack. De var prydda med bjarkan, runan för björk. Han läste dem. Först stod där, i vanlig skrift, en simpel påminnelse om en obetald öl. Han var nära på att börja skratta. Att budet skulle ha så bråttom över ett så simpelt meddelande? Knappast. Han granskade arken noggrant. Där var det, längs ner, gömt för ögon som inte visste vad de letade efter. I runor stod där ett helt annat meddelande, och han läste dem utan problem.
"De kommer. Du kommer ihåg det där gamla skeppet som vi trodde blåst i land? Vi hade fel. Det var frostjättarna, de tog det och dess besättning. För information, antagligen. Nu har de bestämt sig, och de kommer. Ni behöver stoppa dem. Det är trots allt din familj. "

Eira betraktar Lopt nyfiket, hon stod så att hon skulle kunna läsa vad det stod. Men hon ansåg det inte artigt och flyttade sig därför några steg från honom.
Angick det henne eller om han ville berätta skulle han säkert göra det. Att hon kunde läsa var heller ingen säkerhet, det var knappt någon som kunde det mer än belästa och någon annan. Med tanke på de trasor hon var klädd i nu kunde de säkert inte tro det. Hon var ändå av krigarsläkt även om hon som kvinna inte skulle kriga utan giftas bort. Nu skedde inget av detta och hon var utklädd till man.
"Några bekymmer?" frågade hon dock då Lopt inte sa något.

Han nickade fundersamt.
"Ett ganska stort sådant." han sträckte över arket till Tord.
"Jag hade visst fel. Din bror har inte blivit strandad, han har blivit kidnappad."

Eira stirrade på Lopt och all färg försvann från hennes ansikte. Med en duns nästan föll hon ner på en av stolarna likblek i ansiktet.
"Jag visste det." mumlade hon fram, hon hade haft sina föraningar, känsla i magen att något hänt honom. Tvillingtelepati skulle det nog ha kallats. Det var som tur att hon kommit hit och fått reda på allt detta.
Hon skulle vilja gråta här och nu om hon inte satt här, var utklädd till man och skulle få alltför mycket uppmärksamhet.
"Nej, nej, nej, det får inte vara sant." mumlar hon förtvivlat.

"Tja, tyvärr verkar det vara sant. Av frostjättar dessutom." han vände sig emot Tord.
"Vad tycker du? Ska vi ge oss av?" han betraktade också budet.
"Kan du slåss? Vi kan behöva en snabbfotad."

"Frostjättar? Hur ska vi slåss mot dem? Vem vet vad som händer om de kommer på fri fot, evig vinter." mumlade hon fram halvt till dem halvt till sig själv. Sedan var hennes bror fånge där, levde han ens? Hon såg på kvinnan Lopt tilltalade, kvinnan var snabb, men slåss? Vad hon visste fick inte kvinnor ens röra vid vapen, inte i hennes by. Det av anledningen och många andra att hon klätt sig till man.
Hur det än var kunde de inte bara ge sig av, de behövde mat, manskap och ett skepp, vapen och mycket därtill. Eira tänkte följa med och hon hoppades att hon fick det.
"Eh, jag kan inte bruka vapen. Har aldrig fått den träningen." sa hon en aningen lågt, hon ville få det klart. Om än det var ovanligt att en man inte fått någon sorts vapenträning alls.

Rönna tittade upp och log åt dem alla. Visst hade hon ingen erfarenhet av något vapen, det enda hon dög till var att sända bud på snabba fötter. Men når hon fick höra att hon inte var den enda utan erfarenhet kändes det som att en tyngd långsamt lyftes från hennes axlar.
Det var inte acceptabelt för en ung flicka att slåss, det förstod hon. Förhoppningsvis hade hon nu träffat ett umgänge med ett något mer öppet sinne... så med ett djupt andetag vände hon sig mot Lopt.
"Jag är med, Oden ska veta att jag inte har mycket annat för mig." Vi kan dock inte ge oss ut efter isjättarna hur som helst, tänkte hon. Det var inget hon sa, som en simpel budbärare var det inget hon skulle uttala sig om. Vad visste hon, egentligen?

Han flinade brett.
"Oden ska veta att du snart kommer ha mycket att göra. För en gångs skull kanske vi kan få användning för alla de där oslipade vapnen som ändå bara ligger och skräpar. Nå Tord, hjälper du mig att snabbträna dem? Jag kan gott behöva litet hjälp." Han tyckte gott att Tord kunde hjälpa till. Visst, att det kanske var Lopts fel att frostjättarna var ilskna och att de faktiskt var hans familj och det där gamla tramset, men kom igen. Han hade faktiskt växt upp i Asgård, och hade ingen koppling till Jotunheim mer än något vänsterprassel här och där. Men det var hans natur, och inget ovanligt.

Saga såg sig om när hon hörde ordet "slåss".
Hon hade alltid tränat på det, i hemlighet förstås.
Men hon hade inte varit speciellt bra på det.
Men Tor vad hon ville ut i världen. Även om det var för att döda massa meningslösa flugor.
Ivar la en arm om henne, troligen för att få henne att inte säga något. Men skrek ändå:
"Vad pratar ni om egentligen?"