Mellan taggsvansen02 och Halloumi

Jag vaknar upp med ett ryck. Vart är jag?. Det tar en stund att orientera mig. Jag är i sjukstugan. Madam Pomfrey kommer till mig. Jag försöker resa mig upp men Madam Pomfrey hindrar mig "Du borde vila lilla vän" säger hon med mjuk röst "Vad hände?" Frågar jag försiktigt. "En grupp elever och vaktmästaren kom bärande på dig hit för två dagar sen." Säger hon medlidsamt. "Två dagar?!" Säger jag så högt att jag börjar hosta

De två senaste dagarna har jag inte varit på en enda lektion, jag har velat men inte kunnat. Oron har slagit mig som en stekpanna i ansiktet om och om igen. Ingen vet hur hon mår, Madame Pomfrey släpper inte in mig så det ända jag kan hoppas på är att hon är okej. Plötsligt känner jag att något ändras. Jag kan inte förklara varför jag vet det eller om det är bra eller dåligt, det enda jag et är att jag måste dit. Nu! Jag springer så snabbt jag bara kan, flyger upp för trapporna och när jag kommer upp till sjukhusflygeln ställer jag mig och bankar på dörren, med andan i halsen i väntan på att någon ska öppna. Jag bryr mig inte om att jag låter mycket, jag måste in!

Mitt och Madam Pomfreys samtal avbryts av ett våldsamt bankande. Hon går iväg med bestämda steg. Jag undrar vem det är men mina funderingar avbryts av en hostattack. Jag hör lågmälda röster prata

"Är hon okej? Är Amber okej?" Flåsar jag och lutar mig mot väggen för stöd.
"Hon vaknade precis men hon behöver vila," Säger madame Pomfrey lugnt men jag slutade lyssna efter halva meningen och knuffade mig förbi henne och såg Amber i en säng.

Jag sken upp när jag såg Jace. Jag log svagt. "Hejsan" säger jag och hostar lite. Jag kastar en blick på dörren och där står madam Pomfrey och ser paff ut. Sen ruskar hon av sig det och kommer hit igen med långa kliv

Jag går fram och sätter mig bredvid hennes säng på en liten pall.
"Jag visste inte om du skulle klara dig, det visste ingen." Sade jag tyst och var sliten mellan att vara glad för att hon var okej och besviken på att jag inte gjorde mer, inte räddade henne.

"Såklart att jag är ok" ler jag mot honom "Det tar mer än så för att knäcka mig" lägger jag till och skrattade lite. Men det skulle jag inte ha gjort. För som på beställning så fick jag ännu en hostattack

Jag såg först oroligt på henne men det verkade inte vara något allvarligt. Hennes blonda hår lade sig i ansiktet och hon såg så söt ut. NEJ?! Va?! vad är det du tänker Jace det är inte en bra tid nu! Jag försöker skaka av mig tankarna men inte för att jag vet att de inte är sanna utan efter som att de kan vänta till ett annat tillfälle.

Han ser på mig med en rynkad panna. Jag ler lite svagt. Jag tänkte precis öppna munnen för att fråga vad som hade hänt, när madam Pomfrey kom till min sängkant

"Hon måste få lugn och ro nu, du ska vara glad att jag inte slängde ut dig direkt!"Fräser madame Pomfrey åt mig och jag har ingen lust att göra henne ännu argare så jag reser mig upp och vinkar hejdå till Melanie innan jag går ut och börjar ta ig ner för trapporna.